Är människan (förutom kapitalister) "innerst inne god"?

Detta inlägg siktar på att sopa bort den vänsterhumanistiska uppfattningen att rika är de enda levande, mänskliga varelser som kan vara jättestygga, medan alla andra indivier (varendaste en!) ur folket" är "goda innerst inne". Det kan här vara värt att klargöra exakt vem vänsterhumanisten är:

• äkta marxister behöver inte ta åt sig så mycket av detta inlägg; falska marxister finns och de sorteras bäst in i den sista av de tre punkter som finns här
• anarkister har jag ingen aning om hur de beskriver människans natur
  
• socialdemokrater och vänsterpartister bör känna sig träffade; det är här jag tycker mig finna flest vänsterhumanister. Dessa uppskattar Marx som person, när de hör Marx namn nickar dessa humanister uppskattande, även om de inte läst hans skrifter. Detta ligger dem emellertid till last som läsaren strax ska få se.

Det finns två möjliga alternativ hur man kan klassificera vänsterhumanismen:

• vänsterhumanismen bör klassas som en psykossjukdom; Wikipedia har en hyfsad beskrivning av psykos: "Psykos är ett mentalt ohälsotillstånd som innebär att individen tappar kontakten med omgivningens verklighet. Omgivningen uppfattar den drabbade som allvarligt personlighetsförändrad när detta inträffar, och man känner inte igen människan som drabbats av psykos. Den drabbade själv har en förändrad verklighetsuppfattning och hallucinerar, vilket innebär att han/hon ser saker ingen annan ser, hör röster ingen annan hör och känner andra saker än vad andra närvarande upplever. Ofta är dessa hallucinationer förenade med stor rädsla och ångest."
  
• vänsterhumanismen bör klassas som en religion, vilket är ganska ironiskt i och med att humanister brukar vara ateister; skulle jag placera stämpeln religion på vänsterhumanismen, gör jag det lugnt i vetskapen att humanister själva brukar "ha en tro på människan", att "människan har en enorm skaparkraft". Denna tro brukar manifesteras i åsikter som följer alldeles härefter.

Med 'goda' menas ur humanistens synvinkel att människan i gemen har en inre, brinnande längtan efter jämlikhet, jämställdhet, rättvisa, generositet, vänliga samtal och att visa omtanke om alla, även dem man inte ser med blotta ögat. Tanken att det är enbart de rika man ska fördöma och rikta samhällets agg mot är ingen som existerar enbart på ett debattforum och då skrivet av några naiva ungdomar i någon obskyr, inavlad SSU-cell. Utan denna tanke ser jag skymta fram här och var bland ledande vänsterpolitiker som intervjuas i media. Och journalister nickar instämmande eller utan eftertanke till de ytterst visa orden från oraklet vänsterpolitikern utan att reflektera vidare över budskapen. Ur vänsterhumanismens synvinkel är rika giriga, egoistiska, hagalna, lystna efter pengar och tvekar inte att kliva över lik för att få sin vilje igenom. Tvärtemot de rikas klandervärda, hedonistiska, monetära utsvävningar står "folkets" exemplariska, beundransvärda uppfattning och kultur. Folket vill inte alls ha pengar, vilka i sin tur ska kunna ge DVD-spelare, utlandssemester, vackra kläder och kanske en Chrysler. Nej, folket längtar efter att arbeta hårt, så länge som möjligt och kräver inget som helst i gengäld, absolut ingenting materiellt. Medan kapitalister vill arbeta så lite som möjligt och leva gott på andras bekostnad, vill "folket" arbeta så mycket som möjligt på sin egna bekostnad. Folket tänker inte alls på sig självt. (Även Joseph Schumpeter märkte denna underliga inställning bland vänstern, i sin bok [url=http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=0061330086]Capitalism, Socialism and Democracy[url]. Jag är inte ensam om min iakttagelse.) Men exempelvis 52 miljoner döda under ett världskrig får mig att undra om människan överlag är så god.

De rika är inte speciella människor vilka på grund av en lustig, unik, egentligen defekt liten genuppsättning råkar inneha rikedomar. De rika är inte en slags adlig, utomjordlig, fristående ras som anlänt ifrån yttre rymden för att kolonnisera jorden och förtrycka människan, utan de är - människor! Den viljan att samla på sig pengar, finns inte den hos resten av befolkningen? "Omöjligt!", säger vänsterhumanisten. Är resterande del av populationen immun mot sådana lumpna begär de rika har? Gå till det här inlägget: Makten över arbetsmarknaden. Den som inte har lust att göra det för istället nöja sig i denna post att det finns inga som helst belägg för att arbetare i Sverige är särskilt generösa och altruistiska gentemot varandra.


Vafalls! Arbetare som grälar sinsemellan om pengar! Hur kan något sådant inträffa? Hur ska vi förklara inbördeskriget mellan arbetare? En vänsterdebattör som svarar nu ska inte reagera med skygglappar på denna post; erfarenheten säger mig att det kan vara mycket troligt att någon svarar med ett totalt irrationellt stickspår i stil med "Ja, det är hemskt att det finns giriga rika, så det gäller för arbetarklassen att föra över de rikas pengar dit de egentligen tillhör, till folket". Men det nyss skrivna, att arbetare själva har penningsug, bortfaller totalt. Fråga mig inte hur det går till. En liberal finner ingenting uppseendeväckande att människor sluter sig samman i organisationer för att få sin vilje igenom. Detta uttalande av mig alldeles nyss fördöms säkert av någon vänsterhumanist med orden: "Du återspeglar bara vilka tankar som tumlar runt inne i dig, för det är inte många arbetare som är själviska. Förmodligen är du något fegt, ynkligt rikemansbarn som är rädd att folket ska få tillbaka de pengar dina föräldrar stulit".


Om egoism och dess kamrat aggression inte är medfödda egenskaper och om godhet finns där någonstans djupt inom människan, borde barn vara de trevligaste varelser av alla - än så länge ofördärvade av det kalla, omgivande samhället. Att människan är innerst inne god kan ifrågasättas med hjälp av den tyske psykologen Konrad Lorenz och hans bok Aggression. Dessutom finner man kanske en förklaring där varför arbetare beter sig som de gör: "Om aggressionen bara vore en reaktion på vissa yttre betingelser, som så många psykologer och sociologer tidigare trodde, skulle mänsklighetens situation inte vara lika farlig som den verkligen är. Då skulle man principiellt sett kunna utforska de reaktionsutlösande faktorerna och koppla bort dem. Freud kan ta åt sig äran av att som den förste ha insett aggressionens självständighet, och han visade också att bristen på social kontakt, framför allt förlusten av den, hör till de starkt understödjande faktorerna. Den felaktiga slutsats som många amerikanska pedagoger drar ur denna i och för sig riktiga ide var, att barn skulle bli mindre neurotiska, bättre anpassade till omvärlden och framför allt mindre aggressiva som vuxna om man redan från de var små besparade dem varje besvikelse (så kallad frustration) och gav efter dem i allt. Den amerikanska uppfostringsmetod som grundade sig på dessa antaganden visade bara att aggressionsdriften, som så många andra instinkter, spontant väller fram ur människans inre. Den ledde till otaliga fullständigt outhärdligt fräcka barn som var allt annat än icke aggressiva. Denna tragikomiska sak fick emellertid tragiska följder när dessa barn blev äldre och plötsligt mötte den hjärtlösa offentliga meningen när de t ex började college. Under trycket av den sociala inordning som nu så hårt påtvingades dem blev många ungdomar som uppfostrats på detta sätt verkligt neurotiska."

En intressant forskning är sociobiologin - läran hur gener styr mänskligt beteende. En känd sociobiolog är Richard Dawkins och dennes bok Den själviska genen. Han går häri bl a in på spelteorier - mänskliga strategier för hur man ska bete sig i samspel med andra människor. Fångarnas dilemma innebär bl a att två personer kan spela mot varandra. De bägge kan ha samma strategi eller helt olika. Spelet går helt enkelt ut på att spelarna belönas individuellt för sina val. Genom att välja valet ' avhopp' får en spelare ett stort antal poäng medan motspelaren får ingenting alls; genom att välja 'fortsätta' kan en spelare få ett något mindre antal poäng om även den andre spelaren väljer 'fortsätta'. I det långa loppet i datorsimulationer, berättar Dawkins, vann strategin Öga för öga vilket innebar att en spelare härmade det den andre spelaren gjorde. "Spelteoretiker delar upp spel i nollsummespel och icke-nollsummespel. Ett nollsummespel är ett spel i ivlket en vinst för den ene spelaren är en förlust för den andre. Schack är ett nollsummespel för båda spelarnas mål är att vinna och det innebär att få den andre spelaren förlora. Fångarnas dilemma, å andra sidan, är ett icke-nollsummespel. Där finns en bankir som betalar ut pengar, och det är möjligt för de två spelarna att skrattande gå arm i arm hela vägen fram till banken. ... Emellertid är det tyvärr så att när psykologer organiserar upprepade Fångarnas dilemma-spel mellan verkliga personer, faller nästan alla spelare offer för avundsjuka och uppnår relativt dåliga resultat när det gäller utdelning i pengar. Det verkar som om många människor, kanske utan att ens reflektera över det, hellre skulle bekämpa den andre spelaren än att samarbeta med honom och kämpa mot bankiren." Detta fick Dawkins att skriva: "Denna bok är i första hand avsedd att vara intressant, men om du absolut vill utvinna en moral av något slag ur den, så läs den som en varning. Varningen går ut på att om du, som jag, gärna vill ha ett samhälle där individerna generöst och osjälviskt strävar efter det gemensamma bästa, så kan du inte räkna med någon större hjälp från den biologiska naturen."



Dessa ord kommer säkert fördömas å det hårdaste av en eventuellt läsande vänsterhumanist som tror att andelen själviska människor i samhället är ytterst liten och man finner enbart i Djursholm, Lidingö eller Östermalm. Dawkins måste vara någon förvirrad forskare som antingen fabricerat eller på genomruttna vetenskapliga metoder verkligen trott sig upptäckt bevis för "samhällselitens räkning". Lite senare följer ett mycket bra exempel på genernas betydelse för relationer mellan människor. Men vad säger då Friedrich Engels, Karl Marx kompanjon? Engels intresserade sig i allra högsta grad för genforskning, evolutionen, Charles Darwin och beteende. Engels avskydde uppdelningen i goda respektive onda, när han skrev i Anti Dühring: "Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet."


Är det fortfarande någon vänsterhumanist som vill koncentrera sig på enbart själviska rika och deras medlöpare liberaler, eller kan det inte vara dags att med eftertanke se vad Engels faktiskt skriver? Han antyder att det finns en djurisk sida hos envar människa, en sida som verkligen inte resonerar altruistiskt. Även Konrad Lorenz insåg att humanister skulle bli vansinniga om man kopplar samman människa med djur. Han skrev: "Emellertid lämnar vi nu skildringen av vad iakttagelser och experiment har lärt oss om det aggressiva beteendet hos djur, och vänder oss till frågan om man av allt detta kan lära sig sådant som kan tillämpas på mäniskan och som kan utnyttjas till att skydda hennemot de faror som hennes aggressionsdrift innebär. Många människor ser redan i denna fråga en förolämpning mot människovärdet. Vi betraktar oss själva alltför gärna som universums medelpunkt, som något som inte tillhör den övriga naturen utan står i motsats till den som något väsensskilt och högre. Att framhärda i denna villfarelse är för många ett behov, de förblir döva för det klokaste råd som en vis man någonsin gett: gnoti seavton, känn dig själv. ... Att människan härstammar från djuren förnekas visserligen inte, men hennes nära släktskap med den anstötliga schimpansen hoppar man över med några logiska kullerbyttor eller också kringgår man den på sofistiska omvägar. ... Den obehagliga känsla av instängdhet som många människor får när de ser orsaksbundenheten bakom alla naturskeenden, inklusive det mänskliga beteendet, sammanhänger säkerligen med deras begripliga behov av frihet för den egna viljan och med deras likaledes välgrundade önskan att inte låta det egna handlandet bestämmas av tillfälliga orsaker utan av högre mål."

Denna djuriska, bestialiska sida ställer till rejäla problem för vänsterhumanister. Engels skrev ganska utförligt i sina böcker om människans utveckling, om människans övergång mellan tidigt jägar- och samlarsamhälle, där någon egentlig individuell äganderätt inte existerar, i och med att den knappast behövdes när människan inte behövde några märkvärdiga verktyg för att klara sin vardag, till det efterföljande jordbruksamhället, där individuell äganderätt överhuvudtaget uppstår när arbetsdelning sker. Han skriver i Anti Dühring om människans utveckling:

"I det skick som människorna ursprungligen träder ut ur djurriket i trängre mening träder de även in i historien: ännu till hälften djur, primitiva, vanmäktiga gentemot naturkrafterna och okunniga om sina egna krafter; de är fattiga som djuren och föga mer produktiva än dessa. Det råder en viss jämlikhet i livsbetingelserna och för familjeöverhuvudena även ett slags jämlikhet i fråga om samhällsställning - i varje fall en frånvaro av samhällsklasser, som fortsätter att äga bestånd ännu i den naturvuxna åkerbruksdrivande gemenskapsorganisationen hos de senare kulturfolken. I varje sådan gemenskap finns från begynnelsen vissa gemensamma intressen av den karaktär att deras tillvaratagande - om också under uppsikt från gemenskapen - måste överlämnas till enskilda individer: avgörandet i tvister, bestraffningen av enskildas oberättigade övergrepp, uppsikt över bevattningen, särskilt i varma länder, och slutligen, under mycket primitiva förhållanden, de religiösa funktionerna. Sådana ämbetsuppdrag återfinns i den ursprungliga gemenskapsorganisationen under alla tider, så var det i den äldsta tyska markgemenskapen och så är det än i dag i Indien. De är självfallet utrustade med en viss maktfullkomlighet och representerar den första ansatsen till en statsmakt. Så småningom stegras produktivkrafterna: den tätare bebyggelsen skapar än gemensamma, än stridiga intressen mellan de enskilda kommunerna, vilkas gruppering till större enheter i sin tur framkallar ny arbetsdelning, skapande av organ för att tillvarata gemensamma och avvärja motstridiga intressen. Dessa organ, vilka redan som representanter för hela gruppens gemensamma intressen intar en särställning som under vissa omständigheter kan skärpas till ett öppet motsatsförhållande till den enskilda kommunen, blir så småningom allt självständigare, dels på grund av att ämbetsutövningen nästan som en självklar sak går i arv i en värld, där de naturvuxna formerna förhärskar, dels på grund av att organen i och med ökningen av konflikterna med andra grupper blir allt mer oumbärliga. Hur dessa samhällsorgan genom sin självständighet i förhållande till samhället med tiden kunde svinga sig upp till herravälde över samhället, hur den ursprunglige tjänaren där lyckan var gynnsam så småningom förvandlade sig till herre, hur denne herre alltefter omständigheterna framträdde som orientalisk despot eller satrap, som grekisk stamfurste, som keltisk klanhövding o.s.v., i vilken utsträckning han vid denna förvandling i yttersta hand betjänade sig av våld, hur slutligen de enskilda härskande personerna sammanslöt sig till en härskande klass - allt det behöver vi här inte gå in på."



I Familjens, statens och privategendomens ursprung fyller han ut med ett annat kort stycke om den intressanta övergången mellan jägar- och samlarsamhälle och senare jordbrukssamhälle och statsbildning:

"Den tätare befolkningen framtvingar en närmare sammanslutning inåt liksom utåt. Förbundet mellan besläktade stammar blir överallt en nödvändighet, snart nog också deras sammansmältning och därmed sammansmältningen av stammarnas olika områden till ett folkets gemensamma område. Folkets härförare - rex, basileus, thiudans - blir allt oumbärligare, en ständig tjänsteman. Folkförsamlingen uppkommer där den inte redan finns. Härförare, råd, folkförsamling bildar organen för det gentilsamhälle, som håller på att vidareutvecklas till en militär demokrati. Militär - ty kriget och organisationen för att föra krig har nu blivit regelbundna funktioner i folkets liv. Grannfolkens rikedomar eggar rovlystnaden hos dessa folk, som redan anser förvärvandet av rikedom vara ett av livets främsta syften. De är barbarer, att röva anser de vara lättare och till och med ärofullare än att arbeta sig till något. Kriget, som förut endast förts för att utkräva hämnd eller för att utöka ett område, som blivit otillräckligt, föres nu för blotta bytet, blir en stående förvärvskälla. Inte för inte reser sig de hotande murarna omkring de nya befästa städerna."

Det Engels menar i sina böcker är att i en begränsad grupp, i en begränsad isolerad organisation, där ett stort materiellt överflöd finns kan människan agera altruistiskt; man tänker inte på sina rättigheter eller skyldigheter. Men i en myriad av organisationer där människan dels byter tillhörighet och dessutom stöter på varandra, varandras äganderätter, och dessutom för en kamp om begränsade resurser, faller tanken att arbetarna ska i en kort, enkel, vänskaplig diskussion klara vardagens måsten. Människan formerar sig lätt för inbördes samarbete i olika grupper. Människan klarade inte för tusentals år sedan, när man levde i en slags socialism, att övergå i ett stadium där inga konflikter existerade i större utsträckning till ett annat stadium där konflikterna kom dagligen. Varför skulle människan klara det nu? Som synes säger socialismens galjonsfigurer att människan är aldrig innerst inne vid varje tillfälle god, frikostig och älskvärd mot vem som helst. Nu ser man en förklaring varför arbetare grälar inbördes. Hur ska vänsterhumanister bortförklara det? Och varför ska personer som jag, som är skeptiska till människans påstådda godhet, hånas som om att jag är en folkfiende? Engels fokuserar mycket på relationerna inom en grupp, en stam, där relationerna är mycket gemytliga och trevliga, men kommenterar tyvärr och förvånansvärt nog i enbart hastigt förbigående relationer mellan grupper i det 'socialistiska' jägar- och samlarsamhället . Han skriver exempelvis om tyska ('socialistiska') stammar: "Vad som stod utanför stammen stod utanför lagen. Där det inte förelåg uttryckliga fredsfördrag härskade krig, stam mot stam, och kriget fördes med den grymhet, som utmärker människorna framför de andra djuren, och som först senare mildrades i den mån intresset så krävde." Om indianerna: "Hos några stammar finner vi en överhövding, vars befogenheter emellertid är mycket ringa. Han är en av sachems, som vid tillfällen, vilka kräver snabb handling, har att träffa provisoriska åtgärder till den tidpunkt, då rådet kan församlas och fatta slutgiltiga beslut. Det är en svag, men i den fortsatta utvecklingen i allmänhet ofruktbar ansats till en tjänsteman med verkställande makt. Denna har snarare, som det kommer att visa sig, i de flesta fall om inte överallt utvecklats ur den högsta härföraren. Längre än till förenandet i en stam kom det stora flertalet amerikanska indianer inte. Samlade i föga mansstarka stammar, skilda från varandra genom vidsträckta gränsområden, försvagade av eviga krig, besatt de med få människor ett oerhört område. Förbund mellan besläktade stammar bildades här och där på grund av tillfälliga nödlägen och upplöstes med dem. Men i enstaka trakter hade stammar, som ursprungligen var besläktade, åter slutit sig samman ur splittringen till varaktiga förbund och så tagit det första steget till bildandet av nationer."



Vad nu ! Konflikter mellan människornas olika organisationer? Igår precis som idag. Deja vu. Engels har tangerat det "bestialiska" inom människan och gett stöd att det räcker inte som förklaring att enbart privatkapitalismen ska stå till svars för konflikter mellan människor. Här kommer sociobiologin in i bilden, vilken som sagt menar att genen, och inte bara individen, är en ytterst betydelsefull aktör. Dawkins skriver: "Utan genens perspektiv på livet finns det ingen särskild anledning till varför en organism skulle bry sig om sin egen och sina släktingars framgång när det gäller den egna fortplantningen hellre än att t ex sträva efter ett långt liv." Sociobiologin kan förklara varför arbetare hyser agg mot varandra. Varje människa har en unik uppsättning gener vilka organismen, människan, vill sprida vidare. Dawkins går in på livets början i sin intressanta bok. En genuppsättning är en speciell formation material. Att material överhuvudtaget formas i regelbundna former är vanligt i naturen, ta salter som exempel. Organiska, icke metalliska material reagerar på samma sätt. Forskare har i laboratorium lyckats skapa en mindre modell av hur jorden troligtvis såg ut för miljarder år sedan, innan livet uppstod. Med en rätt blandning av organiska ämnen och elektriska laddningar framställdes ämnen i bestämda formationer - början till liv. Det unika med mikroorganismer är att de kan reproducera sig själva. Steget från formation till reproduktion var inte långt. När olika formationer lyckades reproducera sig själva lyckades vissa formationer bryta ned andra formationer för att kunna reproduceras. Därför skaffade sig formationer skydd; med tiden utvecklades cellvägg, muskler, etc. Med Dawkins ord är komplexa organismer helt enkelt olika geners "survival machines", vilket inkluderar människan. Vi är survival machines. Våra muskler, hud, ögon och öron är skydd - pansar för generna. Generna avgör synbart hur människan agerar. Tydligast och som bäst exempel är övergången mellan jägar- och samlarsamhälle till herde- och jordbrukssamhällen. Kvinnorna hade i jägar- och samlarsamhällen långt större inflytande i beslutsfattande vad rörde stammen, än vad fallet är i efterföljande, patriarkala jordbrukssamhällen. Engels skriver:


"Försörjningen hade ständigt varit mannens sak, försörjningsmedlen hade producerats av honom, var hans egendom. Hjordarna var de nya försörjningsmedlen, deras tämjande till en början och senare vården av dem var hans verk. Hans var därför boskapen, hans de mot boskapen tillbytta varorna och slavarna. Allt det överskott, som försörjningen nu lämnade tillföll mannen. Kvinnan hade också gagn av detsamma, men hade ingen del i egendomen. Den 'vilda' krigaren och jägaren var nöjd med andra platsen i huset, efter kvinnan. Den mera 'saktmodiga' herden, som anspråksfullt stödde sig på sin egendom trängde sig fram till första platsen och trängde undan kvinnan till den andra. Och hon kunde inte beklaga sig. Arbetsdelningen i familjen hade reglerat egendomsfördelningen mellan man och kvinna. Den hade förblivit densamma och dock vände det nu upp och ner på det hittillsvarande husliga förhållandet, uteslutande emedan arbetsdelningen utanför familjen hade blivit en annan."

Att männen fick mer makt i sin hand är inledningen på det patriarkala samhället där ena halvan av befolkningen blev underlydande den andra. Detta uppstod aldrig utefter en noga övertänkt plan, utarbetad av någon liten "elit" i ett skumt rum. I vidsträckta världsdelar över hela jorden upptäckte manliga individer att de hade med sina ägodelar makt i sin hand, vilken de visste att utnyttja till sin fördel. Hur kan det ske, om man får fråga humanister? Männen, och särskilt kungar för att trygga successionsordningen, blev noggranna att kontrollera att just deras gener skulle spridas vidare i ytterligare släktled. Det blev för enskilda män viktigt att se att kvinnorna var oskulder vid giftermål för att försäkra sig om att just den enskilde mannens gener skulle reproduceras. Ytterligare kontroll kunde vara förbud för enskilda kvinnor att vistas med män överhuvudtaget. Detta sker fortfarande i världen. Något liknande existerar i djurvärlden, där lejonhannar bevakar en hona under en längre tid innan han parar sig med henne för att se till att hon inte är gravid, så att han i så fall spiller tid på att uppfostra ett annat lejons barn. Hade honan ungar tidigare, kan hanen mycket väl döda dem för att röja undan ett annat lejons gener. Därför finns det synnerligen inget fel i sociobiologins budskap om geners betydelse för organismens agerande, och invändningar att man kan inte alls överhuvudtaget jämföra djur och människor (i och med det självklara faktum att sociobiologin inte faller vänsterhumanismen i smaken) saknar grund. Något annat mänskligt beteende som sociobiologin kan svara på är varför vi finner just ensamstående mammor och inte pappor. De djur som lever på land måste bära en växande avkomma inuti sig, annars torkar avkomman lätt ut. Genom evolutionens gång har det fallit på en viss parts roll, kvinnan, att bära på denna avkomma. Här har män överlag mest att tjäna på att lämna kvinnan och istället leta efter andra kvinnor för att sprida sina gener vidare. Kvinnor kan visserligen kontra genom att spela under en längre tid svårfångad för att se vilka tankar som rör sig inuti mannen. Därför är det vanligt att hanar hos landlevande djur lämnar kvinnan att sköta barnen själv medan det är helt annorlunda när det gäller vattenlevande djur, där den växande avkomman har tillgång till vätska. Här kan även honan utan problem lämna hanen och avkomman åt sitt öde, så här ligger det även i mannens intresse att direkt sköta sina gener.



Det inträffade, det fatala vid övergången mellan jägar- och samlarsamhälle till jordbruk och civilisation, fick Engels att uppgivet och smått frustrerat skriva: "Rena vinningslystnaden har varit civilisationens drivfjäder från dess första stund och fram till i dag. Rikedom, återigen rikedom och för tredje gången rikedom, rikedom inte för samhället utan för denna enskilda eländiga individ, har varit dess enda avgörande syfte." Notera här att Engels skriver individen, inte "den minimala eliten" eller "de fåtal kapitalisterna". Inuti envar person finns alltså det bestialiska latent, vilande. Övergången från jägar- och samlarsamhället skapade i vidsträckta områden bl a herdekulturer. Historikern Caroll Quigley, Bill Clintons historielärare, beskriver dessa i sin bok Tragedy & Hope: "They were warlike, patriarchal, extremist, violent, intolerant and xenophobic. Like most tribal people, their political structure was totalitarian in the sense that all values, all needs, and all meaningfull human experience was contained within the tribe. Persons outside the tribal structure had no value or significance, and there were no obligation or meaning associated in contacts with them. In fact, they were hardly regarded as human beeings at all." Konrad Lorenz skriver: "De lever mönstergillt socialt tillsammans, medan de däremot med ett bittert partihat bekämpar varje artfrände som tillhör en annan klan". Vad är det Lorenz egentligen beskriver? Svar: inget patriarkalt, mänskligt herdesamhälle utan råttor. Det feodala avlöstes efter 1600-talet i somliga regioner av det privatkapitalistiska samhället. Här är spelreglerna något annorlunda, för det är inte alls säkert att mannen alls har några personliga verktyg som ska trygga familjens levebröd. Många män liksom många kvinnor säljer sin arbetskraft. Här sker en omsvängning till kvinnornas fördel.






Avslutningsvis:

• kapitalister är vare sig mer eller mindre onda än vilken annan människa som helst. I och med att människor är kapabla till både det ena och andra, till det bestialiska och det 'sociala' (ett missbrukat ord) och kooperativa, är det ingen vidare god ide att försöka bygga ett 'gott' samhälle som antar att människor - förutom kapitalister! - i grund och botten är goda. Det är fullständigt oansvarigt att under- eller ovanifrån bygga en politik på antagandet att alla är goda, även om vänstern säger sig vara fulla av 'samhällsansvar' och 'samhällsmedvetenhet'. Det är ingen bra ide att hur som helst beskatta vem som helst eller tillhandahålla en mycket generös A-kassa, vilken därmed kan missbrukas. Den som menar att det finns inga belägg för att A-kassan har ingen inverkan på arbetslösheten vet inte vad man pratar om och bör läsa detta:

• det är verkligen inte fruktbart att fullständigt bejaka egoismen och aggressionen, utan en slags kompromiss måste till för att samhället inte ska urarta till blodigaste krig. Den kompromissen heter rätten till frihet, äganderätt och egendom - inte "åt envar efter behov och från envar efter förmåga", baserad på någon diffus 'rättvisa'. Denna kompromiss innebär på sätt och vis att människan fastställer spelregler för hur mänskligheten bör bete sig, men det är helt andra regler än vad vänsterhumanister brukar skandera. Den organisation som i sin egentliga egoism försöker övertala andra organisationer att avstå från sina inkomster kan ju annars försöka med sammetslena ord som 'solidaritet' övertyga dess antagonister om vikten av jämlikhet och vikten för alla att införa det socialistiska samhället, men som Engels sade - "Denna vädjan till moral och rättvisa hjälper oss inte en tumsbredd framåt".
  
  
• Man ska även ha i åtanke att världen över har sett regimer vilka alla baserats på slagord som solidaritet, jämlikhet, antikapitalism, människans skaparkraft och så vidare, men resultatet har ändå blivit så fel, oavsett om det gäller Labors England eller Sovjet.
  
  
• förmodligen kommer någon humanistisk stolle totalt förbise Engels ord och istället rikta in sig på just mig, att jag måste vara något reaktionärt, bortskämt rikemansbarn vilken har allt att vinna på att sprida nesliga lögner om arbetarna. Okej, jag är en fascistisk översittare, en psykopatisk höger som bara tänker på pengar, jag vet. Ja ja ja, men vad sägs då om Engels ord?

Hurovida kapitalisten/"den rika" är "ond" eller inte är ju egentligen en fruktansvärt ointressant fråga så länge detta inte återspeglas i brott mot lagen. Vänsterhumanismen skulle må bra av att erkänna funktionen kapitalisten, entrepenören samt skattebetaleren fyller i hans samhälle och utöver det hålla käften istället för att gnälla över upplevd eller ouppleved ondska från dessa människor (att rika människor faktiskt ofta är riktiga jävla rövhål har nog inte undgått någon från arbetarklassen).

Svar ja, människor är generellt goda. Kapitalister är lite godare än oss andra: "Give and you shall receive"

Vad menar du meed "äkta" marxister? F.ö. så tror jag inte så många orkar läsa allt det där.

Signaturen Stalin är en äkta marxist för han kan faktiskt vad Marx och Engels skrev.

http://www.flashback.org/member.php?u=3522

Jag träffar på då och då människor som säger sig vara marxister, de nämner t ex mervärdeteorin, men så avslöjar de sig när de kommer in på området rättvisa att de inte alls läst ordentligt Marx filosofi.

Allt det där orkar man fan inte läsa.

Men jag är också helt övertygad om att människan, oavsett om hon är kapitalist eller inte, är förmögen till både goda och onda handlingar. Att svepande generalisera över människans moraliska egenskaper känns ganska dumförenklande.

Sedan är det väl mer en filosofisk fråga än en inrikespolitisk?

Ingen människa är god, ej heller ond, människan är männsklig, djurisk, ett djur bland alla andra arter, precis som det inte finnes god och ond djur så är människan varken god eller ond, den bara är och verkar efter det sättet som den finner ger den bäst överlevnadschans.