De första åren efter händelsen "såg" jag honom dagligen. Jag ides inte gå på rättegången då, nu i efterhand hade jag gärna velat varit där.
Det var så att jag var på plats och tog hand om Frida innan ambulansen kom. Rafael mötte min klasskompis i dörröppningen och sprang förbi bakom min rygg med kniven. Jag hade lika gärna inte suttit här idag. Jag försökte stoppa allt blod, men det var omöjligt. Jag hörde alla ropen, jag såg allt blod. Kan fortfarande inte ta skämten om att "ska jag hugga halsen av dig hehe" eller känna lukten av popcorn med smörsmak. Det var så att några elever hade poppat det rasten innan allt hände vid 1045.
Vad jag hoppas är att hon hörde alla de orden jag sa till henne när hon kämpade för sitt liv och kände att jag var där.
Lilla Frida ... snart är det 10 år sedan.