Resident Evil nostalgi-tråden!

Suttit och spelat RE:4 väldigt mycket senaste tiden och kom på hur mycket jag älskar dessa spelen... Massa gamla minnen väcktes till liv...

De flesta som spelade TVspel mycket som barn/vuxna/tonåringar runt den tiden har ju alla spelat RE och vad tyckte ni om dem? För mig var det det första spelet som verkligen skrämde skiten ur mig, jag vet inte i hur många år efter jag spelat första RE som jag alltid fick dra bort dush-draperiet varje gång jag skulle pissa för att se så det verkligen inte stod en rutten zombie där...

Det var en kompis farsa som introducerade spelen till oss kids då han var rätt hardcore gamer på den tiden och jag var ju rätt ung när första RE kom ut så vi satt alltid livrädda och kollade på när han spelade, sen när RE2 kom ut började man spela själv, och vilket jävla mästerverk...Vet inte hur många timmar man spenderade på skolgården att leka RE.. Jag var alltid Leon ofc hehe..Den som blev "dattad" fick gå långsamt som zombie, zombiedatten ungefär, var riktigt kul när man var många då man verkligen fick panik efter ett tag

Tänkte att vi kunde ta upp allt som har att göra med RE här och allas minnen och syn på spelen, även kan vi disskutera karaktärer osv...

Jag vill dessutom tipsa om Resident Evil böckerna som finns i tjock pocket på engelska. (www.sfbok.se) säljer dem, det är böcker skrivna av TV-spelen, i princip Resident evil spelen, PÅ bok...

Jag börjar tråden med att inleda en fråga, jag har inte spelat så långt in i RE 4 än och det är första gången jag spelar igenom det själv har bara spelat med vänner innan då jag inte ägdt spelet själv (skämms jag vet)...Men killen man köper grejjer av "GOT SOME GOOOOD THINGS ON SAAALE STRANGER"...Vem är han? Får man veta något om han senare i spelet? Hur överlever han ensam, vad gör han där? Är han en av dem? Han har röda ögon ju? Ja and so on...

Och vilken är eran favorit karaktär? Min är helt klart Leon S Kennedy, speciellt Leon ur RE: 2 dock...

Någor jag också älskar med spelen är just att träffa på alla personer, vet inte vaför men jag relaterar så jävla hårt till alla LEVANDE jag träffar på under spelens gång, känner verkligen en lättnad "Åh, äntligen någon normal" man blir så jävla avskrämad och ensam efter många timmars spelade ensam i mörkret i soffan, och att träffa "riktiga" människor i spelet gör verkligen att man inte bryter ihop totalt av stress... Sen är alla så jävla coola med gör ju inte saken sämre Den enda jag inte gillar är dock Ashley i 4an, vilket JOBBIGT moment, så jävla drygt att rädda henne hela tiden och slösa massa herbs på henne, ibland måste man ha henne med i fighter hon går inte gömma hela tiden med, dock gillar jag att se upp under hennes kjol och se hennes titties bounca...!

Anslut er, mina zombiedödande vänner..

Oj, vart ska jag börja som själv har en passion för Resident Evil. Jag började spela RE2 när jag gick i fjärde klass. Det var riktigt hemskt, jag minns hur spelet tilltalade mig men att jag började lipa så fort jag mötte min första "Licker" som kröp längst taket inuti polishuset. Jag tror nog att så fort detta hände så la jag undan spelat för att första börja spela det tre år senare igen, då klarade jag det.

Jag skulle nog säga att jag har någon slags hatkärlek för Resident Evil Code:Veronica då detta var det första RE spel som jag spelade på fullaste allvar utan att rygga när zombies eller annat läskigt hoppade fram genom väggar eller liknande.

Min favoritkaraktär i spelserien är utan tvekan Claire Redfield. Hon har den där typiska söta lilla flickutseendet trots att hon är en MC-brud och sedan att hon hanterar sådanna kickass vapen utan någon träning gör henne bara ännu mer av ett vapenpaket man inte vill missa. Hon är oerhört klyschig och inget utöver det vanliga men på något sätt lyckas Capcom ge henne liv till skillnad från alla de andra mer plastiga brudarna i skräckspel. Jill Valentine och Chris Redfield är självklart också stora favoriter, jag gillar Jill speciellt mycket i första spelet. På något sätt tillför hon mer till spelet än vad Chris gör. Jag skulle gärna säga att jag spelat originalet men första spelet har jag, liksom RE:Zero endast spelat på Gamecube.

All in all kan man nog säga att RE2 är fortfarande, efter alla olika titlar det bästa Resident Evil hittills. Många gillar RE4, skräck i kombination med dess innovativa fightingsystem som rentav förenklar kontrollen och siktet i spelet. Jag önskar att jag kunde visa lika mycket acceptans för det som många andra men jag anser att RE som säkerligen är kultförklarat i spelvärlden, borde hålla sig till sin klassiska kontroll med sina klassiska vapen. Det enda Capcom hade behövt/behöver göra är att utveckla historian, kanske berätta mer om Wesker och vem han egentligen är? Man vet mycket om man spelat alla spelen men vet man tillräckligt? Det finns mycket som kunde åter ge Resident Evil rampljuset från spel som Silent Hill men istället valde det den, enligt mig, allt för extrema vägen och valde ett helt nytt Resident Evil som inte ens innehåller riktiga zombies. Dåligt!
Det värsta med detta är att de ser ut att hålla fast vid detta system då även Resident Evil 5 kommer fungera på liknande sätt som RE4, om kanske inte exakt likadant?

Som du säger så kommer även jag ihåg minnet av lättnaden, den där sköna pusten av frihet, säkerhet när man i spelet träffar på en livs levande människa. På något sätt satt jag alltid och nästan skrek "Spring, rädda er, ta helikoptern där ute i den förrenderade grafiken och flyg iväg för i helvete!" men alltid så valde de att fortsätta för helikoptern vart ju bara i "bakgrunden".

Jag känner också till dessa RE-noveller. Jag äger tyvärr bara två utav dem, självklart i rätt ordning. Det har inte blivit att jag köpte mer då jag kände mig så förvirrad när jag läste bok nummer två, novellerna är trots allt baserade på hela historian vilket är betydligt mer än bara spelen.

Skönt med ännu en som har stor passion för spelet!!...Jo jag minns det du säger att man blev så rädd att man la sig ifrån spelet, så var det lite för mig med, speciellt med silent hill det låg och dammade ett bra tag innan jag "vågade" spela det... Minns även att man var rädd att hålla i kontrollen när man satt 2 polare man slängde den liksom till den andra polaren för man inte vågade själv...Och det tog mååånga år innan jag klarade av att sitta i mörker och spela Resident evil.

Jo Code veronica både hatar jag och älskar med, spelade dock aldrig ut det, men de hade de rätta elementen för ett RE spel men endå saknades något tyckte jag, har alltid kännt att code veronica egentligen inte passar i serien.. Utan är såndär inofficiell del .

Där har vi helt klart samma åsikt, enligt mig är 2an också det bästa av dem alla, vet inte vaför men miljöerna och allting det tilltalar mig verkligen fyfan, det är riktig jävla spelhistoria där.

Jag har faktigst inget mer än goda tankar om RE 4 men jag förstår helt klart din frustation alltså...Jag stör mig också på att det inte är riktiga zombies faktigsti men det jag hatar mest är dom där jävla "demonerna" eller cult anhängarna i svarta rockar...Bönderna är en sak, att dom inte är fullblodade zombies är inte så farligt eftersom det vägs upp av att dom ger riktig känsla av inavel, sjuka sekter, ovårdade äckliga och riktigt skrämmande... Men de där löjliga kult-demonerna är bara jobbiga...

Joo att kunna pusta ut när man träffar en människa är verkligen, LÄTTNAD... Precis samma lättnad efter att dödat en hel klunga zombies och musiken går till normalt och man "woosh"... Men man kan aldrig riktigt slappna av förens i cutscenes och knappt då....Känner otroligt medlidande för de andra människorna... gillar verkligen hur dom kommer och går med, ger verkligen djup på något sätt, antingen har jag alldeles för mycket fantasi vilket jag blivit beskylld för, men jag går och tänker på de olika karaktärerna och undrar vad dom gör ATM och hur det går för dem och brukar tänka "här kanske han sprang" osv...

Ahh okej ....

Haha!! jag gjorde samma misstag, för när jag lirade det hos en kompis på GC minns jag att han kunde skjuta han utan problem (var helt 100 på det) sen skulle jag skojja lite med flickvännen och drog fram kniven och skar halsen av han och han föll platt död... Så jag blev orolig att de gjort ändringar till PC versionen (som för övrigt är RIKTIGT bra om man bara har gamepad till datorn, annars är den ospelbar) så jag restartate spelet utan att spara för säkerhets skull!

Jag spelade faktiskt ut Code Veronica, glömde säga att det var Code: Veronica X - PS2 versionen, ej Dreamcast som jag tror den först släpptes till. Spelet var ganska mycket som du säger, en inofficiell del utav serien dock måste jag säga utav alla inofficiella, rentav sidestories till självaste Resident Evil så är nog Code Veronica det bästa. Jag har tidigare erfarenhet från RE: Survivor, det var, tror jag, det första RE spelet som skapades för G-Con pickadollen. Helt ospelbart! Man måste skjuta ovan tv:n för att gå fram, samma sak, vänster, höger och bakåt. Sedan förstås, skjuta mittpå för att splatta zombies. I början såg jag nog det som ganska roligt, jag hade HoD-mani på den tiden och älskade att använda min nyköpta G-Con till alla spel tänkbara men RE: Survivor tog bara död på hela intresset. Det är någonting med automatiserade shooters som gör att en manuellkontroll fungerar bara inte, inte utav de spel jag provat på hittills. Det ska vara den klassiska arkadstilen, det enda man gör är att skjuta.

Jo, Resident Evil 2 är väl spelhistoria inom skräckgenren skulle man väl kunna säga. Jag känner mig lite kluven, Resident Evil är ju så klyschigt det bara kan bli. Historien, den som utspelar sig i spelet/en i varje fall är ju bland det mest simpla, skjut fienden, döda fienden, överlev. Det är inget större djup i, kanske just därför som jag inte heller gillar RE4. Det är trots allt det första RE spel med djup i, det finns djupare problem än T-viruset. Det är väl något jag gillar med serien, det simpla. Det finns så oerhört många djupa spel, somliga bra, andra dåliga men spel som är klyschiga, simpla, lätta och samtidigt oerhört roliga, ja dessa spel tycker jag själv att vi ser allt för sällan, i alla fall i den kombination som RE är skapad av.

Jag minns såväl när man satt där och kastade omkring kontrollen. Ett minne är från Resident Evil, det första, till Gamecube. Jag skulle visa det för mina kusiner som var på besök, två utav dem var bara 9 år. Jag starta spelet och går in till vänster, förbi matsalen och till korridoren där man möter den första zombien. Vid dörren innan man möter denna zombie så kan man, om man står tillräckligt länge, upptäcka hur någon slår på den från andra sidan. Jag tror nog säkert att jag står där, helt stilla i fem minuter innan någonting händer. Över allas häpnad flyger dörren upp och en zombie anfaller. Det värsta med det här är inte skräcken i mina ögon eller mina kusiners ögon utan det är att utav alla i hela rummet, gamla som unga så vart jag den som skrek allra högst. Jag ska inte ljuga, än idag har jag svårt att spela vare sig Resident Evil eller Silent Hill på egen hand och när jag väl spelar dem har jag tänt i hela lägenheten, telefon bredvid mig och jag är alltid berädd att försvara mig mot eventuella monster som kan tänkas lura i mitt hem. :P

Haha.. av någon anledning är tanken på Resident Evil-romaner enormt jävla absurd. Känns lite som att gå till biblioteket och se en bok med titeln 2Fast2Furious..

Själv är jag inte ett SÅ stort fan av serien.
Mitt första minne av den är att pappa och hans kompisar spelade det nere i källaren och jag bara fick titta på tills de mötte första zombien. Jag var övertygad på den tiden att det hette "President Evil".
Spelade RE2-demot en del, men jag har först och främst alltid varit den som suttit och tittat på när andra spelat spelen.
Nemesis klarade jag av själv några år efter att det släppts och sedan dess har inget spel i serien känts så jätteintressant, tills jag för något år sedan köpte RE4.

Hela serien är väldigt charmig på ett sådär lite fånigt sätt. Även om man bortser från de dåliga skådespelarna och manuset, så finns där en sån uppsjö av minst sagt konstiga designval.
Det ä'r som om hela världen är uppbyggd på ett så absurt sätt att den inte ens känns som en del av verkligheten. Hagelgevär riggade till Jill Sandwich-fällor, dörrar till relativt vanliga rum som enbart kan öppnas med hjälp av konstiga pussel som kräver att man springer runt över hela staden och samlar föremål.
Jag älskar Silent Hill-serien för att ett sjukhus i de spelen faktiskt ser ut som ett sjukhus, men jag skulle ändå aldrig vilja att RE-serien var på något annat sätt, och just därför känns t ex The Merchant helt klockren i RE4.

Tycker förresten folk klagar lite för mycket på just RE4 för att det inte är läskigt. Visserligen skrämmer mig inte spelet på samma sätt som tidigare delar i serien, men jag tycker ändå det lyckas väldigt bra med att skapa en osäker stämning. Jag går ständigt runt och oroar mig för att jag ska bli anfallen av fler fienden när jag har lite ammunition eller hälsa, och jag har riktigt svårt att ens starta spelet pga den oron.. Jag måste verkligen TVINGA mig själv att trycka igång min PS2 när jag ska spela, något som ibland kan ta flera dagar.
Det är då något jag aldrig upplevt i ett renodlat actionspel.

Nu blir jag lite sugen på att ladda ner RE1-3 och spela på PS1-emulatorn.. men det får bli när jag är klar med Xenogears.

Ett lite snabbt inlägg nu;

Ja haha President evil sa vi också kul att du nämnde det, det höll i sig tills man väl fattade att det hette RESIDENT och man fattade vad det betydde, samma sak gällde första Metal gear...Trodde det hette Metal gear Soldier...

Påtal om skräcken, mina dummaste grejjer jag gjort är att starta upp RE efter ha puffat på den magiska örten... Likt förbannat lär jag mig aldrig, har man paranoida drag från början som mig blir det inte bättre... Sitter med tårar i ögonen som ett litet barn och skriker som en tjej, och hjärtat slår i 5000bpm.. Men det är lite av hela grejjen att vara så rädd att handkontrollen glider ur handen lätt som en tvål för all handsvett, andas tungt och svetten rinner bokstavligen över hela ansiktet i mitt överhettade rum.. Men sen ska man ju inte tala om vilken jävla inlevelse det är då också Snacka om att det känns som att man är leon på riktigt och glömmer allt runtomkring...

Fast nu ska jag inte skylla ifrån mig jag är lika rädd i vanliga fall, jag har alltid svårt att gå ut i köket i bäck-mörkret efter att ha tagit en runda i racoon city eller någon ödslig by med massa infekterade bönder...

Lite kul det där, jag trode nämligen väldigt lång efter att jag slutat kalla spelet för President Evil att Resident syftade på själva huset, alltså att det var en residens.

Sedan lite Off-Topic, men på den tiden trodde jag även att Soldier stavades och uttalades Solider.

Hittade en bild på allas hjältar S.T.A.R.S

http://images.wikia.com/residentevil..._GROUP_PIC.PNG

Kan ni peka ut vilka som är vilka? Jag ser Chris iallfall, har för mig att det är denna bilden man hittar inne på ett kontor i polishuset på RE:2..Men jag kan ha fel..

Och du startade en ny tråd därför att?
https://www.flashback.org/showthread.php?t=470685
https://www.flashback.org/showthread.php?t=407621

Jag tror jag nämnde tidigare just om det klyschiga i RE spelen, är lite osäker men precis som Skinny säger så är det rentav 'dåligt' manus och andra ganska pinsamma saker. T.ex. när man ser en bil som inte alls ser skadad ut men ändå väljer karaktären att gå vidare som om bilen inte ens finns istället för att rädda sig.
På något sätt är ändå detta just Resident Evil. Jag gillar inte RE4 just för att jag känner inte den där känslan som RE1-3 förmedlade. Det fjärde spelet har ett annat djup och självklart, inga zombies. Nu tycker jag själv att skräckspel i dagsljus är helt okej, men RE är som sagt klyschigt, det är en klassiker och borde därför också presenteras klassiskt. Natt, regn? och massor med zombies. Detta finns inte i det fjärde spelet och därför gillar jag det inte. RE4 är ett bra spel, utan tvekan men jag skule nästan hellre se ett annat namn på det, eller någon slags undertitel, det borde inte vara den officiella fjärde delen i serien.

Klart att man kommer ihåg den sköna känslan spelet förmedlade. Man vet att det är ett lyckat spel oavsett grafik, story m.m. när spelaren sitter och skakar av skräck eller har mer handsvett än det normala. Jag tror nog att jag lever upp till allt det där. Det enda Resident Evil som jag faktiskt har spelat på egen hand är RE: Zero vilket jag faktiskt gjorde mitt i natten men enda orsaken till att jag vågade detta vart för att Zero är nog det enda Resident Evil där, enligt min mening, det inte finns några som helst "plötsliga" anfall eller andra skräckscenarion för att få pulsen att slå någorlunda fort.

Det Skinny säger om Silent Hill kan jag inte riktigt hålla med om. Resident Evil, tja, det tidiga spelen utspelar sig trots allt i Racoon City som är helt beroende av Umbrella Corporation. Självklart befinner sig denna supermakt som det faktiskt är, överallt i staden. Jag tycker inte att det är konstigt att källaren till ett helt 'vanligt' sjukhus visar sig vara ett hemligt laboratorium för köttätande jätteväxter eller Nemesis tillhåll. Samma sak gäller övriga byggnader, t.ex. Polischefens hemliga gång i RE2 som leder till laboratoriumet där allt började. Silent Hill har helt vanliga miljöer som stämmer överens med vad det nu ska vara, ett sjukhus är ett sjukhus men istället för att ha någon som helst logisk förklaring som RE faktiskt har så kan ju dessa byggnader helt plötsligt vara någonting helt annat. Sjukhus blir till en blodig labyrint, hotell till konstiga kultlokaler. Jag förstår vad du menar med miljöerna men jag tycker att SH är betydligt värre än RE när det kommer till miljöerna. Både spelen har dock sina olika "stilar" att berätta på så därför känns väl ett sinnesjukhus fullt av blod helt normalt i SH medan man i RE förväntar sig ett stort laboratorium bakom barnintensiven.

På bilden som du postat Ichisebe så kan jag bara peka ut Jill, Chris, Wesker och Barry. Du har rätt att man hittar den inne i det stora kontoret på övervåningen i polishuset, RE2. Jag är 'ganska' säker hur som helst, om jag inte heller minns fel så blev kortet till ett kort på den lilla flickan i basketkläder om man tryckte över 100 gånger på det ursprungliga kortet. Jag tror även att man kunde låsa upp dessa basketkläder till Claire Redfield, minns dock inte hur men jag har för mig att de befann sig i ett skåp under den första trappan i polishuset, det ska finnas ett rum att spara i där som även innehåller ett 'låst' skåp. (kommer inte ihåg hennes namn, Rebecca?)
Nu när jag tänker på det kunde man inte även låsa upp ytterliggare en karaktär att spela som också? Det var så mycket 'hemligheter' i RE2 som man kunde låsa upp så jag har svårt för att hålla koll på dem allihop, speciellt när jag inte spelat det på många år.