Jag HATAR studenten.

Hej allesammans, svårplacerad tråd, men jag känner att jag vill få ur mig ett udda tankespöke jag har haft i hela mitt liv.

Som rubriken lyder; i slutet av varje skolår så fylls tredjegymnasiare av glädje och lycka, jag talar om studenten, ett traditionellt arrangemang som alla verkar älska. Alla förutom jag.

I hela mitt liv har jag gått och fyllts av avsky vid blotta tanken på studenten och allt som har med den att göra. Detta kan låta lite märkligt för dem som måhända läst mina inlägg, då jag inte hymlat med att jag är traditionalist, som ser ett stort värde i valborgs, jul- och midsommarfirande m.m.

Studenten är (tillsammans med min egen födelsedag, om än inte i alls lika stark motvilja...) dock ett undantag.

Studeneten och allt som har med det att göra äcklar mig. Glädjen gör mig illamående, och jag finner hela arrangemanget - allt ifrån föräldrarnas skyltar på studenternas barndom till festligheterna efteråt - motbjudande. De vidriga vita kläderna och den vidriga lilla studentmössan är direkt frånstötande och framkallar för mig seriöst illamående och oförklarlig ilska, själva glädjen som för alla andra är så påtaglig fyller mig med äckelkänslor.

För att inte tala om den genomvidriga och förhatliga "...För vi har tagit studenten, fyfan vad vi är bra..." sick19

Jag vet inte varför jag känner såhär, har inget logiskt argument att framföra, det enda jag vet är att studenten fyller mig med äckel och hat.

Jag vet att det låter helt sjukt, men det är såhär det ligger till. Vad har ni för kommentarer kring detta, jag antar, minst sagt udda tankespöke. Någon som har någon förklaring till varför jag känner såhär.

Mvh

"Ta studenten" är verkligen en löjlig och motbjudande ceremoni, jag förstår mycket väl att hela spektaklet väcker starka äckelkänslor. Jag vägrade delta i något jävla stojande, vad skulle det vara att fira egentligen? Masshysteri, falsk optimism, konformism, amerikanisering och hjärndödhet - sådant är detta "ta studenten"-tjafs, och det tycks bli värre för varje år, så vitt jag förstår.
Känslan jag hade när jag "tog studenten", utan att delta i annat än det allra mest nödvändiga för att undvika onödig uppståndelse, är nog ungefär den jag skulle ha om jag tvangs närvara på ett sådant evenemang i dag - dvs. något slags blandning av tristess, melankoli, misantropi, munter ondska och dunkel olust.
"Ni fattar ju fan i mig ingenting, bortskämda satans kuksugare och brackor, vilket hyckleri och slöseri med tid...Absurt! Groteskt! Ovärdigt! Och ingen sprit bjuds det på heller... " Någonting sådant skulle jag nog tänka.