Karl XI, mannen vi borde minnas, eller?

Tänkte snabbt starta en tråd om Karl XI och hans drifter innan jag går till skolan. Notera att det inte är till skolarbete då jag är klar med mina historiekurser utan detta ska bara vara en filosoferings/diskussionstråd om denna man.

Hur kommer det sig att man nämner Karl XII som den svenska stormaktstidens största gestalt? Det var ju trots allt han som störtade det svenska imperiet via otur och viss inkompetens hos medarbetare. Jag tycker personligen att Karl XI är en mycket bättre person att gestalta som den svenska stormaktstidens största hjälte. Han kanske inte tillförde många landområden men han bevarade freden och slog tillbaka anfall mot Sverige, precis som en kung borde, eller? Det var han som startade indelningsverken vilket skulle visa sig vara den största framgången i svensk militärhistoria dittills.

Varför pratas det så lite om Karl XI:s personliga sorger? Hos ingen annan kung, genom den svenska historien, har man kunnat lägga märke till sorgens tyngd lika mycket som hos denna man. Han har skrivit flera brev tills sina närmaste vänner och dessa har ibland noterat konversationer, där Karl XI beskriver hur sorgen av hans tre dödar gossar tär på honom. Han har också skrivit ett brev till en av sina vänner där han säger att han efter sin hustrus död aldrig längre haft en lycklig stund.

Han verkar vara en hederlig man innerst inne, som vågar prata om sina känslor och erkänner att han tagit åt sig såpass mycket av sina barns och sin hustrus död att han känner sig depressiv.

Jag tycker det är sorgligt. Jag kan föreställa mig själv hur jag hade mått om tre av mina gossar skulle dö på barnsben, kort innan min hustrus liv var till ända... Detta bevisar att vilken man som helst, även om denne är envåldshärskare, har känslor.

En annan intressant aspekt med Karl XI är hans långa tid av fred. Han höll faktist fred nästan längre än vad det första svenska politikerna klarade av att göra under frihetstiden. Lägg i åtanke att Karl XI:s krig var ett defensivt krig som gick ut på att köra ut danskarna från svenska områden. Vilken kung hade klarat av denna långa tid utan anfallskrig på 1600talet?

Finns mycket mer att ta upp om denna man och ni får gärna fylla på. Fick bara en impuls att göra ett inlägg i detta forum innan jag beger mig vidare

/Ludvig

Karl XII:s krig var även defensivt, trots att det fördes på fiendens territorium; på den tiden var det betydligt billigare att kriga i fiendeland, då arméer försörjde sig på att plundra byar och städer på mat, och det hade givetvis inte varit särskilt populärt bland den svenska civilbefolkningen om de svenska styrkorna plundrade inhemska byar och städer. En annan anledning till att en offensiv defensiv var att föredra var att de svenska fästningarna var föråldrade.

Men med det sagt, så var även Karl XI en stor kung. Han försvarade de nyerövrade områden från Danmark och införskaffade indelningsverket som du nämnde. Han påbörjade också reformer för att minska adelns makt, vilket även hans son Karl XII fortsatte med senare.

/Teutonic Warrior

Det var ändå så att det s.k. "skånska kriget" hade sin upprinnelse i ett svenskt angrepp mot Brandenburg. Det kriget hade en lång bakgrund, men de avgörande besluten fattades likväl efter det att Karl XI hade blivit myndig 1672.

Karl XI förde alltså ett angreppskrig som totalt misslyckades och övergick i ett försvarskrig där samtliga tyska provinser förlorades. Även ett par städer i Skåne var i fientliga händer när krigshandlingarna upphörde. Att Sverige kom så oerhört lindrigt undan den gången berodde på Ludvig XIV, som helt enkelt dikterade fredsvillkoren för Sveriges fiender.

När jag var i livrustkammaren i Stockholm var det någon guide som påstod exakt samma sak som du gör. Aja det finns fler som tänker i dina banor. Är inte insatt i historia så kan väl inte skriva något mer.

Håller med. Jag har alltid ansett att Karl XI har fått alldeles för lite credit. Personlig charm var inte hans bästa gren, och han sket fullständigt i personlig PR, men han är den allra mest plikttrogne av svenska monarker, hela tiden uppslukad av att göra rätt för sig - och att få andra att göra rätt för sig. I princip kan det nog sägas att han skapade konceptet med den svenska omutlige ämbetsmannen, genom att skrämma sin administration till hederlighet. Han krävde mycket av andra - större delen av hans mer direkta underlydande var vettskrämda för honom - men allra mest av sig själv. Fortfarande när han redan var döende i en mycket plågsam tarmcancer arbetade han oförtrutet. Och som du skriver, ger han ett sympatiskt och, för att vara 1600-tal, alldeles påfallande ostöddigt, intryck rent allmänt i brev och dagböcker. (Ett ytterligare belägg för hans plikttrogenhet är ju att han skrev så mycket dagbok fast han var så jävla dyslektisk att dagboken stundtals snarast framstår som ett chiffer.) I synnerhet hans uttryck för sorg över barnen och hustrun direkt rörande, komna från en absolut självhärskare.

Jag är fullkomligt övertygad om att Karl XI drev igenom enväldet - som ju iofs låg i tiden - inte av personlig maktlystnad, utan av en kombination av extrem pliktkänsla och en övertygelse att ingen annan fullt ut gick att lita på. Som du vidare påpekar är hans ytterst medvetna fredspolitik högst påfallande på 1600-talet - och kan, också den ha varit en faktor bakom enväldet. Var det några som vann på krigspolitik, så var det ju generalerna, som hade störst möjlighet att kapa åt sig krigsbyte. Och generalerna represnterade ju i allmänhet högaristokratin - den grupp som förlorade mest makt på det karolinska enväldet.

Du har rätt i att Karl XII aldrig startade några krig. Dock måste det anses vara ännu fredligare att ha fred än att bedriva offensiva försvarskrig. Anfallen eller ej, det fattades inte tillfällen för Karl XII att sluta fred med sina fiender mellan 1701 och 1706.

En tanke: Hans intensiva kampanjer mot skåningarna, nedbrännandet av socknar mm kanske senare, när konsolideringen hade genomförts, inte tjänades att påminna om, i syfte att inte väcka gamla känslor. Minns exempelvis hur många blev arga över att han skulle pryda 500-kronrorssedeln.

Ja om slaget vid Lund hade förlorats (vilket var på vippen att ske), så hade väl hela Sverige legat ganska pyrt till, kanske rentav upphört att existera som självständig stat?

Det är lätt att vara efterklok, och säga att det och det hade varit bättre. Men faktum är att på den tiden trodde man att Sverige skulle gå vinnande ut ur kriget med Ryssland, och därför föreföll det förnuftigt att fortsätta tills man fick bättre fredsvillkor.

/Teutonic Warrior

Hans krig var väll ändå inte defensivt? Han anföll dock i preventivt syfte vilket inte är samma sak.

Något som också är värt att nämna är att han nästan aldrig var utomlands, till skillnad från sin son som var det motsatta (aldrig hemma). Jag har alltid fått känslan av att dessa två män är ytterst förnuftiga. Hans son, Karl XII, införde ju allmän självdeklaration som dock togs bort av den olagliga riksdagen när han var i Bender. Detta var en bra tanke då allmogen fick betala lejonparten av kronans intäkter medans de rika stod undan för detta. Självdeklarationen skulle se till att de rika fick betala lika mycket procentuellt som de fattiga. Tycker personligen det är ganska rättvist om man har skatter i ett land. Karl XII kritierade också hårt att det var dödsstraff på att kritisera kungen själv och hans gärningar. Jag kan inte det exakta citatet men han nämnde någonting om att det inte skulle leva många personer i Sverige om man tog detta dödsstraff på allvar.

Men dock borde Karl XI få mer beröm än vad hans son fick. En sak att Karl XII röck ut i ett krig som i slutändan gick åt helvete och gjorde att vi fick hela Finland ockuperat tillslut, men det var ändå mer våghalsat och dumdristigt än modigt att ens tänka tanken att ockupera Moskva. Karl XI hade förstånd nog att hålla landet i skick, rusta upp och låta befolkningen få det bättre i och med att landet var en stormakt i Europa.

Det var väll ändå inte Karl XI som beordrade detta om skåningarna? Detta genomfördes ju av mannen som var en hantlangare från Karl X:s dagar? Kommer ej ihåg namnet.

Detta tjänade dock bra till då skåningarna försvenskades, även om de i många hundra år framåt blivit misstrodda.