Allt detta jäkla kramande i tid och otid!

Nu talar jag inte om kärleksrelationer. Där är kramar fullständigt naturligt, men allt detta eviga kramande bland helt vanliga heterosexuella vänner har jag mycket svårt för.
Varje morgon när mina arbetskamrater möts ska det kramas som om de inte träffats på ett århundrade eller så. Det klängs, sliskas och tafsas och stundvis är det svårt att skilja min arbetsplats från den värsta sortens bordell.
De har försökt få med mig i kramkalaset, men jag vägrar blankt och skyller på min sociala fobi. Det är visserligen en stor del av sanningen, men jag har även en stark övertygelse om att man genom att klänga på varandra i tid och otid avdramatiserar det hela så pass att när väl en kram blir befogad (olyckor, sorg, extrem glädje osv) så blir kramen verkningslös. Man tar udden av hela ritualen, något som knappast bör uppmuntras!

Naturligtvis blir det jag som sedan får stå ut med ett rykte om att vara rädd för beröring. Helt och hållet riktigt, men sedan när blev detta onaturligt? Det är inte natuligt för mig att hålla på att kladda på mina vänner, så låt mig vara! Jag är glad om jag får skaka hand. Tyvärr är det svårt att förklara detta utan att göra folk ledsna. Märker jag att en kram är på gång brukar jag säga:
- "Nej, jag är inte så kramig av mig. Kan vi skaka hand istället?"
Kanske tar objektet för kramen detta personligt, men ska jag verkligen klandras för detta?

Brukar ni krama edra vänner? Är det verkligen ett naturligt beteende?

På fritiden, ja. Träffar någon på arbetsplatsen/skolan tycker jag dock man kan spara lite på kramarna.

Sedan kan det dock hända att man gosar lite med någon manlig kamrat (jag är också man) för att skoja till det lite

Håller med. Jag har svårt för kramar när det gäller folk utanför min omedelbara närhet. Jag älskar verkligen att krama mina barn och min fru innerligt. För alla andra blir jag stel som en pinne, häcken ut och lätt klappande på kramarens rygg med 3 fingrar och den andra armen hängande död längs sidan. Allt i ett fruktlöst försök att inte få kramaren att känna sig nobbad.
Det känns inte naturligt för någon av oss.

Om det inte slutar så kanske du kan krama riktigt hårt tillbaka, göra hundjuckrörelser med underlivet och andas tungt. Detta är inte lika accepterat och du hamnar garanterat utanför kramcirkeln framöver.

Måhända en god sak du jobbar för. Men min gissning är att du kan lägga det lilla krutet på något mycket mer givande. No need to fight the unstoppable.

I övrigt håller jag delvis med dig. Kramar mer än gärna nära vänner men tar sällan initiativ till att krama ytliga bekantskaper. Dock skulle jag inte som du vägra och istället föreslå handskakning om jag blev approached. Tycker inte mitt motstånd att krama närafrämlingar är värd det obehaget som ett sånt uppträdande medför.

Jag kramar vänner ibland om jag inte har sett dom på länge. Annars så blir det inte så mycket kramande. En del kramar med tjejkompisar och ex blir det dock. Du tror inte att det kan vara så att folk tycker om att kramas, att de tror att samhället och hela världen för den delen skulle må bättre av lite mer kramar. Jag tycker nog att det här med kramar är en bra grej faktiskt. Så att vi medmänniskor inte glider in allt för långt i fördomarna om den stela och tråkiga svensken.

Jag brukar krama de som jag inte sätt på, som du nämner - typ hundra år. Njae, inte riktigt. Men de jag inte sett på ett par månader kan man omfamna. Eller givetvis när man träffar någon ute på krogen.

En mycket bra idé, han lär dock hamna utanför alla socialacirklar på så sätt

Bra talat. Och väl formulerat= det fetmarkerade.

Jag är själv en "handskakare" ff en "kramare", men lider dock inte av ngn social fobi eller så, jag bara ÄR sådan.
Och jag håller med fullständigt om att kramandets rätta innebörd(de ex. som du tar upp på detta) går om intet om det ska kramas i tid och otid.
Är själv rätt så skapligt irriterad på detta fjanteri och denna överdrivenhet kring kramandet. Och sedan att själv vara den som får skulden för att vara "rädd för beröring" bara för man inte hakar på minsta, lilla trend? Ja, jag säger då det

Har en del i min omgivning som ska kramas så här. Spelar ingen roll om man sågs igår så ska det kramas(igen)idag.
Tror jag ska krama om dem nästa gång de är här och de kommit tillbaka efter att bara ha lånat min toalett för en stund

Jo, skojkramas kan man ju göra. Det är väl i storts ett det enda jag fixar också.


Häromdagen fann jag mig själv kramandes med en manlig bekant på en fest. Ni vet en sån där gangstakram, vänskapligt manlig. Kruxet var bara det att den varade alldeles för länge, jag satt ned, han stod upp och jag fick hans långa hår i munnen väl medveten om att denne man är känd för att inte tvätta skallen särskilt ofta. Resten av vårat samtal blev krystat eftersom jag var tvungen att spotta ut hundratals brutna hårtoppar en lång stund efteråt. Jag får stark ångest när jag tänker på hur det förmodligen såg ut. Jag har ingen böjnoja, men detta var för mycket...


Tjejkramarna är de allra värsta. Att ge någon gammal bekant som man inte sett på länge en kram skadar la inte, men när någon kvinnlig arbetskamrat som jag ser varje dag vill komma fram och klänga blir det bara för mycket.

Förmodligen är kramarna bra sådan synpunkt att man kommer närmare varandra som vänner, men jag känns inte naturligt.


Där är jag ändå. Hur tror du annars att jag har tid att hänga på detta forum dagarna i ända?

Tips: Gå mot folkmassan, släng ut armarna och säg "En kollektiv kram till er alla!". Ställ dig sedan med armarna i kors.

Nä. Jag kramas sällan eller aldrig. Jag har en enorm integritet och sparar min alldeles egna zon till närmsta familj och sambo. Kramar mina bästa vänner om något väldigt speciellt har hänt, dåligt eller bra spelar ingen roll.

Jag har ont av folk som ska kramas första gången man ses och sådana som verkar vilja kramas bara för att typ. Jag är helt enkelt inte mycket för kroppskontakt alls med andra än sambon och jycken.

Vad du beskriver är ett falskt intimiserande och överdrivet kramande som både ser fjantigt ut och som devalverar den akt av ömsesidig känslosamhet som kramen i vår västerländska kulturkrets faktiskt förutsätter. Du har absolut ingen skyldighet att ställa upp på kramorgierna utan kan artigt undanbedja dig dylika fasoner just med hjälp av de smidiga ord som du själv föreslår: "Nej, jag är inte så kramig av mig. Kan vi skaka hand istället?".

Jag måste säga att jag blir nyfiken: vad är det för typ av arbetsplats som du jobbar på? Kontor?

Kan hända att jag kramar någon jag inte sett på väldigt länge, om han/hon tar initiativ till det.
Annars undviker jag det helst. Jag avskyr när arbetskamrater eller annat folk man inte valt att umgås med ska kramas och ha sig.