Jag har ofta tänkt att (och nu följer ett oerhört förenklat resonemang vad gäller uppdelningen "vänster" och "höger") jättevänstern och jättehögern, typ AFA eller nationaldemokrater hänger sig åt sina respektive kamper, med sina våldsamma och kompromisslösa inslag, som ett sätt att finna sig själva i första hand - hitta en identitet som passar den halvpsykopat som dessa personer ofta är. ta ett ytterligt exempel - RAF-advokaten Mahler som blev nynazist - jag kan inte säga att jag blev förvånad - vissa personer verkar helt enkelt bara dras till extrema organisationer som om det vore ett självändamål att terrorisera och vara obstinat.
Min fråga och poäng är alltså - är det så att många nynazister och stenkastande palestinasjalvänster i själva verket är förvirrade våldsverkare som snarare snokar upp "kampen" för att framstå som en passionerad idealist än för att faktiskt genomdriva förändring? som lika gärna kunde ha bråkat om det ena som om det andra, i sitt sökande efter att fylla nå't sorts själsligt tomrum?
__________________
Senast redigerad av vaifriden 2009-05-30 kl. 10:14.
I stort håller jag med dig. Faktum är att många av de här stenkastarna lika gärna skulle kunna ha blivit fotbollscasuals som nynazister, motorcykelhangarounds eller AFA-iter. Det beror till stor del på vilka den varande bekantskapskretsen "håller på" eller identifierar sig som. Viljan att vara destruktiv är och att ingå i en tuff gruppering är i många fall högre än själva övertygelsen om att just den egna grupperingen "har rätt". Sen är det slumpen som avgör i vilken korg de lägger sina ägg.
Extremism är ganska enkelt, du har din position och du vägrar att ändra den oberoende av vad som händer. Det kräver inte mycket tankeverksamhet. När du går tillräckligt långt till höger träffar du på likadana idioter som har kommit runt borta från vänsterkanten.
Ett bra exempel är Serbiens politiska system. Jättevänstern blev jättehögern efter kriget. Dessutom, idag får stöd utav både extremhöger och extremvänster partier i Sverige i olika frågor. Både för den kommunistiska förflutna och grundtankarna men även för att de är radikala i sitt sätt som passar "extremhögern"
Man borde egentligen inte säga vänster och höger i extrem form. Varför heter det vänster?
Rätta mig hemskt gärna om jag har fel men jag har för mig att det var under franska revolutionen, de radikala satt på vänstersidan i kommunbyggnaden och motståndarna på höger. Därav namnet. De som var radikala oavsett form satt på vänster medan de "mindre radikala" på högersidan.
Både extremvänster och extremhöger är i grund och botten radikala.
I och med att de är radikala vill folket se totala förändringar i det nuvarande statsskicket. Detta i sin tur medför någon form av urskiljande personlighet jämfört med den "vanlige". Så för att ta ställning till frågeställningen kan det ligga något i det ja, mycket kan jag tänka mig präglas under de pubertala skedena under ens liv.
Ja, alla nynazister är våldsamma drönare. Annars hade de inte varigt nynazister.
varför den där "jag-kan-inte-tänka"-smileyn? du missar poängen,
att alla nynazister är våldsamma drönare är inte samma sak som att alla som är våldsamma drönare blir nynazister.
varför den där "jag-kan-inte-tänka"-smileyn? du missar poängen,
att alla nynazister är våldsamma drönare är inte samma sak som att alla som är våldsamma drönare blir nynazister.
En liten notis, den smileyn är som att säga "Dumförklarad". Dvs du blev dumförklarad av honom, haka inte upp dig på det nu, det är en intressant frågeställning.
Det är främst yngre människor som är med i dessa organisationer. Innan man fyllt 25 år så är inte hjärnan färdigutvecklad och därför så är man mer risktagande och söker sig till extremare åsikter.
Jo jag tror att det finns en stor poäng i vad trådstartaren påstår. Vilken grupp som du plockas upp i när du befinner dig i denna fas handlar mer om slumpen. Egentligen så söker du ett sammanhang och en mening i tillvaron. Om du har blivit avvisad överallt annars så kan det kännas skönt att bli accepterad av åtminstone en grupp och då kanske man har överseende med vissa saker för gemenskapens skull. Oavsett om det handlar om fotbollscasuals, extrema vänster/högergrupper eller kriminella gäng.
Det gäller väl kanske inte alltid, det finns alltid någon fundamentalist som blint tror på det denne gör och inte bryr sig vilka som är allierade.
Jo jag tror att det finns en stor poäng i vad trådstartaren påstår. Vilken grupp som du plockas upp i när du befinner dig i denna fas handlar mer om slumpen. Egentligen så söker du ett sammanhang och en mening i tillvaron. Om du har blivit avvisad överallt annars så kan det kännas skönt att bli accepterad av åtminstone en grupp och då kanske man har överseende med vissa saker för gemenskapens skull. Oavsett om det handlar om fotbollscasuals, extrema vänster/högergrupper eller kriminella gäng.
Det gäller väl kanske inte alltid, det finns alltid någon fundamentalist som blint tror på det denne gör och inte bryr sig vilka som är allierade.
Precis, man kanske bara är med för gemenskapen (och för att slåss). Åsikterna spelar mindre roll.
Ungdomar vill ha action så därför söker sig ungdomar sig till grupper som säger att dom vill förändra samhället med våld.
Sedan när dom blir ca 25-30 så har dom flesta insett vilka idiotiska ideer dessa grupper har och går vidare med sina liv som tex soffpotatis sporttittande svensson eller som man får hoppas till ett seriöst politiskt parti.
Sedan finns det ju dessa som inte kan eller orkar tänka så att dom ligger kvar på denna nivå hela livet och dom ser man ibland bredvid eller bakom dom nya ungdomarna som gått med i grupperna.
Så självklart är det ens omgivning och uppväxt som leder till vilken grupp man söker sig till, så därför så är ju ungdomar som har soffpotatisar till föräldrar som har som huvudsysselsätning att sitta i soffan med en öl och klaga på att allt är invandrarnas fel som är dom som söker sig till Sverigedemokraterna o liknande högergrupper.
Sedan så har vi dom såkallade vänstersoffpotatisarna som sitter i soffan och dricker baginbox rödvin och säger att på min tid så hände det saker minsan och deras ungdomar säker sig till AFA och liknande grupper.
Värt att notera är väl att lejonparten av alla identitetssvaga ungdomar inte dras till radikala politiska ytterlighetsgrupper, utan nöjer sig med att hitta ett "vanligt" kollektiv där man passar in. Man blir emo, raggare, går helt upp i sin roll som hockeyspelare eller vad fan det nu det rör sig om. Inte heller ser jag det som en svaghet att man som ung letar efter ett större sammanhang där man passar in, det är fullt naturligt. Inte emos då, det är en sjukdom.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!