Beskriva äkta kärlek till någon som aldrig upplevt det?

Berätta mer. När, var och hur har det testats? Har du några länkar?


Som man kan jag sammanfatta det ganska enkelt. Det är den känsla man har när man utan att blinka skulle göra tjejen på smällen, och ta eventuella konsekvenser. Det har hänt mig ett par gånger i livet. Det innebär inte att man tycker att tjejen varit felfri. Det innebär bara att man vill att hon ska föda ditt barn. Inte av något sorts berkänande perspektiv, utan man bara känner att det vore rätt. När den ungen kommit gör det inget om man dör.

Nä, det där med "älska sig själv" är moderna psykologfloskler. Du har nog aldrig upplevt en riktigt stark passion, tror jag. Det är något djuriskt, och sitter också i de äldsta delarna av våra hjärnor, d.v.s. det påverkas inte av våra medvetna mänskliga kunskaper och erfarenheter. Spelar ingen roll vem och hur man är annars, när man halkar dit riktigt ordentligt.

T.ex. visar MRT-undersökningar att samma delar av hjärnan är aktiva vid olycklig kärlek som vid drogavvänjning. Alltså abstinens. När man är lyckligt förälskad (vilket man även kan vara i början av ett svärmeri, fast man inte är tillsammans med personen - innan det vänds till hopplös längtan och trånad och sorg) utsöndras hjärnans eget knark, och när hjärnan slutar utsöndra det för att den man är kär i gör slut - eller avvisar ens raggförsök på ett så slutgiltigt och chockartat sätt att kärleksdimmorna lättar - så får man abstinensbesvär, för att hjärnan är van vid de där hormonerna som framkallar kärleksruset. Man mår så dåligt, och då är det inte alls konstigt att man börjar hata den som får en att må dåligt - d.v.s. den som tagit ifrån en kärleken eller vägrat att ge en den från början.

Som sagt: det här är ren biologi och då spelar det ingen roll hur mycket man "älskar sig själv". (Något som för övrigt bara är en modern floskel, tror inte direkt att torparna för hundra år sedan funderade över detta).

Jag håller med. Hur mycket man än vill rationalisera kärlek/ djuriskt passion med logiskt tänkande så går det bara inte. Det är så naturligt att det blir djuriskt. Man kan nästan känner sig galen när det är så intens oförklarligt.

MEN, att ha en stabil självbild och självkänsla är fundamentalt för att kunna ta sig igenom sorgen och bygga upp sig själ igen. Det är vad jag menar att älska sig själv. Kärlek för sig själv är stöttepelare som man kan stötta sig mot när man når botten av och måste ta sig upp igen.

Jag upplever.

Meningen med kärlek är att man ska se sig som en enhet. Där både mannen och kvinnan gilla varandra så mycket att de kämpade för varandras överlevnad.

Det är dock inte fel på att känna kärlek eftersom det också leder till bättre hälsa.

Mannen får också något av kvinnan:

Barn framförallt allt ,men även mycket annat.Här är en statistik som bevisar bättre hälsa och överlevnad.

"Married men in 2017 had an age-adjusted death rate of 943 per 100 000, compared to 2 239 for widowers. The death rate was 1 735 per 100,000 for lifelong bachelors and 1 773 for divorced men."

De som inte har någon kärlek dör alltså mer en dubbelt så mycket. Får inte lika mycket vilja att överleva.

https://www.news24.com/life/Archive/...pan-20191018-3

Jag har nog aldrig riktigt känt så starkt själv för någon men har sett exempel på verklig kärlek.

Vid dödsfall, då märker man hur mycket människor kan älska någon. Det är inte ovanligt bland äldre som levt ihop hela livet (blir ovanligt med exempel i de yngre generationerna tragiskt nog, det tar nog tid att bygga så starka band) att den ena dör och kort efter den andra av sk brustet hjärta.

https://www.doktorn.com/artikel/allt...m-och-diagnos/
(Tog en random källa, finns mängder)

Sett det själv, men även änkor eller änklingar som, ja de går sönder och väntar bara på döden.

En änka i trappuppgången jag brukade prata med ibland sa ofta att hon bara väntade på döden så hon kunde återförenas (antar de var religiösa) med sin make. Det sved i hjärtat att höra att hon såg varje dag som en plåga. De hade varit gifta 50+år och spenderat varenda dag tillsammans till den sista. När hon somnade in så kändes det både sorgligt (trevlig tant) men också visste man att, det var vad hon ville. Hoppas hon hade rätt om livet efter detta, men oavsett så såg man att även när hon log så var hon sorgsen och nu lider hon inte mer.

Det känns lite mörkt att det är vid tragedier som man till fullo kan se just hur djup kärleken kan vara, vill inte säga att de som klarar att gå vidare efter en sådan tragedi älskade mindre för att vara tydlig, vissa är bättre på att hantera sorg. Säger inte att det är något ideal att inte klara av att leva utan den man älskar men, det är iaf väldigt stark kärlek.

Så stark att man kan dö av sorg av att förlora den.
Så stark kan kärleken vara.

Undrar om det kommer märkas en minskning av just brustet hjärta kopplat till sorg vid förlust av livspartner iom att färre har riktigt långa relationer. Iofs verkar ensamhet som ett mycket större problem.

Fast i slutändan behöver kanske kärlek inte vara på något specifikt sätt för att vara äkta.

Sedan tror jag många tänker på någon Disney-version av kärlek. Det är ett ganska nytt koncept.