Jag är en 22 år gammal kille, 164 cm lång. Min längd har alltid betytt mycket, just eftersom jag är så kort. Att vara kort i dagens Sverige är väldigt svårt. Det är svårt att bli visad respekt. Det är svårt att komma i kontakt med tjejer som faktiskt blir intresserade tillbaka. Ja, livet blir så mycket svårare helt enkelt.
Jag har lätt att skaffa vänner, och jag har många vänner. Den sociala delen har jag aldrig haft några problem med. Men det här är mina problem.
Jag har ännu knappt varit i kontakt med en kvinna i mitt liv, och är det särskilt konstigt? Jag är kortare än medellängden för kvinnor till och med. Nästan ingen vill ha en kortare kille, än mindre ute på krogen. Det är pinsamt att t.ex strula med en kort kille.
Jag har alltid brottats med detta, och de flesta säger till mig; "Insidan är viktigare, det är din personlighet som spelar roll, det är ditt självförtroende som visar vem du är." Det är ren jävla bullshit. Vilken roll spelar det att jag har bra självförtroende när jag ändå blir hånad för min längd så fort jag visar mig ute på krogen? Ute på gatan är det väl ingen som påpekar något, men ute på krogen får man alltid höra kommentarer. Då menar jag verkligen alltid. Jag har blivit skrattad åt, pekad åt, frågad om jag ens får komma in på 18+ när jag är 21, och vad fan ska jag göra? Slå till varenda kille som påpekar? Ignorera det, vilket är totalt omöjligt? Hur skulle ni reagera om eran största ytliga svaghet blev hånad varje gång ni tog ett steg in på en nattklubb?
På arbetsplatserna och vid andra situationer är det nästan ingen som tar en på allvar. Jag blir behandlad och sedd på som ett barn fastän jag är äldre än många. Folk kallar mig namn som "lilleman" och tror att jag inte ska ta åt mig (jag menar det är ju helt okej att hålla på med korta men inte t.ex tjocka!) men det gör jag. Även fast jag inte visar det.
Ja, det här är ett ytligt ämne. Men det tränger djupt in i mig och formar mig som person. Jag har många gånger fantiserat hur mitt liv hade sett ut om jag bara var 10 cm längre. Men jag är ju inte 10 cm längre, och jag kan inte leva i en fantasi. Så vad gör jag? Tar på mig min mask och bara kör på? Hur fan ska jag reagera, vad ska jag göra?
Nej, det är inte lätt att ignorera allt man får utstå. Minst 3 gånger i veckan får jag höra av främlingar hur kort jag är. När jag spelar fotboll mot lag jag inte har mött innan kallas jag ofta dvärgen. Hur kul är det? Överallt möter jag motstånd. Var ska jag finna medvind?
Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska reagera. Vet inte ens var jag ska söka hjälp. Vet inte ens varför jag skriver här. Ett desperat sista rop på hjälp kanske, att någon kanske ska finna en magisk lösning och säga till mig; "Men se på livet så här", och helt plötsligt blir min värld underbar. Jag kan bara hoppas, för jag har slut på lösningar.
I samhällets ögon kommer jag aldrig bli en riktig man.
Jag har lätt att skaffa vänner, och jag har många vänner. Den sociala delen har jag aldrig haft några problem med. Men det här är mina problem.
Jag har ännu knappt varit i kontakt med en kvinna i mitt liv, och är det särskilt konstigt? Jag är kortare än medellängden för kvinnor till och med. Nästan ingen vill ha en kortare kille, än mindre ute på krogen. Det är pinsamt att t.ex strula med en kort kille.
Jag har alltid brottats med detta, och de flesta säger till mig; "Insidan är viktigare, det är din personlighet som spelar roll, det är ditt självförtroende som visar vem du är." Det är ren jävla bullshit. Vilken roll spelar det att jag har bra självförtroende när jag ändå blir hånad för min längd så fort jag visar mig ute på krogen? Ute på gatan är det väl ingen som påpekar något, men ute på krogen får man alltid höra kommentarer. Då menar jag verkligen alltid. Jag har blivit skrattad åt, pekad åt, frågad om jag ens får komma in på 18+ när jag är 21, och vad fan ska jag göra? Slå till varenda kille som påpekar? Ignorera det, vilket är totalt omöjligt? Hur skulle ni reagera om eran största ytliga svaghet blev hånad varje gång ni tog ett steg in på en nattklubb?
På arbetsplatserna och vid andra situationer är det nästan ingen som tar en på allvar. Jag blir behandlad och sedd på som ett barn fastän jag är äldre än många. Folk kallar mig namn som "lilleman" och tror att jag inte ska ta åt mig (jag menar det är ju helt okej att hålla på med korta men inte t.ex tjocka!) men det gör jag. Även fast jag inte visar det.
Ja, det här är ett ytligt ämne. Men det tränger djupt in i mig och formar mig som person. Jag har många gånger fantiserat hur mitt liv hade sett ut om jag bara var 10 cm längre. Men jag är ju inte 10 cm längre, och jag kan inte leva i en fantasi. Så vad gör jag? Tar på mig min mask och bara kör på? Hur fan ska jag reagera, vad ska jag göra?
Nej, det är inte lätt att ignorera allt man får utstå. Minst 3 gånger i veckan får jag höra av främlingar hur kort jag är. När jag spelar fotboll mot lag jag inte har mött innan kallas jag ofta dvärgen. Hur kul är det? Överallt möter jag motstånd. Var ska jag finna medvind?
Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska reagera. Vet inte ens var jag ska söka hjälp. Vet inte ens varför jag skriver här. Ett desperat sista rop på hjälp kanske, att någon kanske ska finna en magisk lösning och säga till mig; "Men se på livet så här", och helt plötsligt blir min värld underbar. Jag kan bara hoppas, för jag har slut på lösningar.
I samhällets ögon kommer jag aldrig bli en riktig man.
__________________
Senast redigerad av Albatrossus 2013-09-08 kl. 00:28.
Senast redigerad av Albatrossus 2013-09-08 kl. 00:28.