Citat:
Ursprungligen postat av
Mugsy
Det är svårt att förstår hur en så pass intelligent person som Bosse Jansson, normalintelligent åtminstone, kunde kasta bort sitt liv, kanske rent bokstavligen, för en sån
bisarr regim som Enver Hoxhas i Albanien.
Det är nog svårt idag att förstå fascinationen för Albanien men betänk hur Europa såg ut: det ”socialistiska blocket” var i själva verket Sovjets lydstater. 1968 hade Sovjet invaderat Tjeckoslovakien, som försökt gå sin egen väg. Söder om Albanien låg Grekland, styrt av en fascistjunta. Samtidigt pågick Vietnamkriget. Det lilla utsatta Albanien ville vara kommunistiskt men stå fritt från supermakterna.”
Det är ett land vars folk utmanat mäktiga motståndare för att få bevara sin nationella självständighet” som man skriver i Albanienboken. Albanien var det första land inom kommunistblocket som öppet tog strid med Sovjet, det gjorde man redan 1960, innan sprickan mellan Kina och Sovjet blivit officiell. Krustjov tyckte det var synd att ett så vackert litet land skulle industrialiseras, det vore väl bättre om man använde det till att odla frukt. När albanerna vid ett möte talade om sitt årsbehov av vete hade han svarat att det var exakt den kvantitet som råttorna åt upp i Sovjet varje år.
Även Jugoslavien gick sin egen väg men albanerna litade inte heller på dem. De trodde att Jugoslavien egentligen ville inkorporera deras land i sitt.
Det som gjorde att europeiska marxist-leninister tog Albanien till sig var att de lierat sig med Kina och att de framhöll Mao som en stor ledare. De hyllade också Stalin vilket väl tilltalade en del. Det fanns en positiv sida, det ska man komma ihåg när man läser Veriori. Landet var fattigt men man kämpade på och jag tror nog att folket, åtminstone under de första decennierna, slöt upp bakom sin regim.
Men visst var vi naiva. När jag nu läser de gamla skrifterna slås jag av hur förbehållslöst vi hyllade Albanien. De sågs som en förebild i allt, från jordbruk till arbetsmiljö och utbildning. Lars-Åke Augustsson berättar i boken ”Maoisterna” om hur han bjöds in att bo i en typiskt albansk by några veckor när han ville skriva en bok om folket. Några år senare läste han ett annat reportage från samma by och förstod då allt bara varit en kuliss, skapad för utlänningarna.
Jag tror att Bosse tyckte om folket och kulturen men jag tror inte han var någon större vän av regimen. Han sa väl bara det som förväntades sägas av en SKP-are och som var nödvändigt för att han skulle få arrangera föreningens resor.