Citat:
Ursprungligen postat av
MrFold
Bra att det verkar ha gått upp en talgdank för vissa.
Här i tråden har den misstänktes, senare åtalades, senare livstidsdömdes ihärdiga nekanden använts som ett argument för hans oskuld. Vissa verkar ha påverkats starkt av dem. Det är svårt att tro att de som låter sig påverkas av sånt har någon större erfarenhet av att följa kriminalfall.
Misstänkta nekar. Åtalade nekar. Dömda nekar. Oavsett om de är skyldiga eller ej. Folk nekar även i de mest absurda situationer. Gestapochefen Kaltenbrunner hade i Nürnbergprocessen mängder av enormt komprometterande dokument emot sig som visade hur han personligen gett order om handlingar som mord på oskyldiga civila i rent hämnd- eller avskräckningssyfte. Det hela stärktes även av vittnesmål. Ändå nekade han i sten. Vittnena ljög eller mindes fel! Dokumenten var samtliga förfalskningar eller så hade underlydande förfalskat hans namnteckning helt enkelt!
Dödsdömda i USA nekar i åtminstone 65-70% av fallen enligt min bedömning (och jag har studerat frågan ganska noga). Även här inte sällan trots en överväldigande, ibland närmast monumental bevisning.
Slutsatsen är given: Ett nekande är i sig absolut ingenting värt och det är direkt korkat att använda det som argument för någons förmenta oskuld. Det enda som är intressant är sakskälen för nekandet. Och i Nerijus fall finns det ju inga såna. Han bara blånekar, utan att komma med någonting av substans (Att han säger sig ha varit hemma är naturligtvis inte substans, det är bara ett tomt påstående)
NB har nu i princip tigit och blankt nekat till skuld ända sedan mordet begicks. Det är osannolikt att han kommer att ändra beteende inom överskådlig tid, eftersom det rätta tillfället för en ny historia var i Hovrätten och absolut sista chansen i HD. Jag räknar då inte inlagan till Hovrätten som något annat än Hurtigs försök att insinuera en annan tolkning av bevisen, som NB (förhoppningsvis) låtit komma till uttryck med vidhängande reservation att han faktiskt inte påstått något alls.
Att NB skulle veta något, vars yppande skulle ha lindrat hans påföljd, måste anses ytterst osannolikt. I alla de fall som jag sett dokumentärer om har t o m de mest sammansvetsade gärningsmän helt övergivit lojaliteten, när det egna skinnet därmed kunde räddas i någon utsträckning.
Vi får alltså konstatera, att vi vet allt som vi under överskådlig tid, kanske till tidens ände, kommer att veta. Därmed borde problemställningen kunna hyfsas:
1) Antingen tror man att NB är oskyldig. Några gör uppenbarligen så.
2) Eller är man övertygad om att NB är skyldig. Jag och flertalet har landat i denna
ståndpunkt.
3) Eller anser man (en sofistikerad hållning), utan att egentligen ta ställning till skulden, att
NB p g a otillräcklig bevisning borde ha friats. Kanske ett par debattörer intar denna
hållning.
4) Alla teorier om mer eller mindre med- eller delskuld bör nu kunna förkastas med
hänvisning just till tigandet. Att t ex AB eller IB ensamma eller i förening skulle ha mördat Lisa och NB ställt upp med försök till undanröjande av bevis och efter misslyckande med detta offrat sitt liv för de verkligt skyldiga finner jag bortom all reson och oförenligt med tigandet.
Notera skillnaden i mitt ordval i 1) och 2).
I alternativ 2) har man låtit sig
övertygas av framlagda bevis och har stöd i detta av eniga domstolar.
I alternativ 1) har man ingen sammanhängande alternativ historia och inga bevis att övertygas av, utan grunden är
totalt tvivel och alltså en
tro på oskuld. Inte ens vid friande behöver domstolen tro på oskuld eller ens hålla oskuld för mera sannolik, utan "rimligt tvivel" på skuld räcker. Att tro på oskuld är alltså en väldigt stark tro.
Alternativet 3) innebär den maktpåliggande uppgiften att sätta sig till doms över hela rättsväsendet. Argumentationen för denna hållning blir med nödvändighet lätt esoterisk.