Jag har aldrig varit särskilt interesserad av sport. Jag är dock aktiv och simmar varje dag. Då är jag ju ändå lite interesserad av sport om man ser det så. Men jag har alltid haft inställningen att det är bra för hjärnan och det är för att man ska ha något att göra. Att ingå i den svenska kulturen av rörelse och hälsa. Vilket jag tycker är oehört bra är så stort i Sverige.
Tänkte aldrig att bli proffs eller någonting. Men jag satt och diskuterade men en snubbe som gnällde om deras löner. Jag svarade med att det är så marknaden ser ut. De får ju betalt för att människor vill titta på dem.
Sen fortsatta snubben in i dravel om att barn svälter och det är så himla orättvist. Då svarade jag honom med frågan "Om du hade varit proffs vad hade du gjort med pengarna"? Han blev rätt så stäld och kunde inte komma på något svar. Då sa jag att "Du hade heller inte hade sagt nej till pengarna, eller hur?" Och att allt egentligen bottnar i en avundsjuka över att han inte blev proffs.
Nu blev han väldigt arg över detta. Han svarade mig med att dessa atleter gör ingen nytta. De bara tränar och bidrar inte till samhället osv. Men jag svarade då med att de visst gör det för att en stor del av befolkningen sysslar med sport och att många jobb skapas på grund av denna industri. Som faktiskt inspireras folk över hela världen att jobba hårt för att komma någonstans i livet.
Stämningen var spänd. Men för att vissa lite stome frågade jag om han var en förlorare. För att dessa (atleter) är högre upp i samhällspyramiden. De kan lätt interessera betydligt många fler människor som till exempel hans fru. Detta var tydligen droppen och han ställde sig upp för att slås. Men detta stoppades som tur var av en kollega till mig. Han skrek upprört över att "Jag också kände som han men inte ville erkänna det". Detta fick mig att tänka. Om jag också kände som han då hade jag definitivt inte velat göra det efter vad jag sett ske med honom.
Jag undar vad som egentligen är problemet. Om han verkligen hade velat bli något så hade han gått och kämpat. Inte sitta på en lunch och gnällt. Ja de kan ta din fru och de älskas. Men samtidigt för detta inte göra dig bitter. Vad skulle hända om han hade en son hade blivit något. Tror knappast han skulle bli något i den miljön. Men om han hade blivit det hade farsan försökt förstöra för honom det är jag säker på.
Detta är en fråga som verkligen behöver tas upp i samhället. Om det finns vuxna människor som lever i fantasins värld över att de hade blivit proffs om något hade varit annorlunda. Då vet man att det är en fråga som behöver tas upp. Vad går igenom människors huvud? Hur orkar man sitta och tänka om hur saker kunde ha varit. Det känns ganska läskigt. Jag vet att man borde analysera vad som hände i det förflutna. Men att inte göra något åt det ger det ingen poäng alls. Detta var verkligen en ögonöppnare och jag undar hur många män som verkligen känner så här.
I slutändan av dagen tycker jag sport är något vackert även om jag inte är så insatt i det eftersom det är som en miniatyr av livet. Du kämpar och kämpar. Ibland så vinner du och ibland så förlorar du. Ytterst få blir också en del av toppen. Men det gäller att kämpa oavsett.
Tänkte aldrig att bli proffs eller någonting. Men jag satt och diskuterade men en snubbe som gnällde om deras löner. Jag svarade med att det är så marknaden ser ut. De får ju betalt för att människor vill titta på dem.
Sen fortsatta snubben in i dravel om att barn svälter och det är så himla orättvist. Då svarade jag honom med frågan "Om du hade varit proffs vad hade du gjort med pengarna"? Han blev rätt så stäld och kunde inte komma på något svar. Då sa jag att "Du hade heller inte hade sagt nej till pengarna, eller hur?" Och att allt egentligen bottnar i en avundsjuka över att han inte blev proffs.
Nu blev han väldigt arg över detta. Han svarade mig med att dessa atleter gör ingen nytta. De bara tränar och bidrar inte till samhället osv. Men jag svarade då med att de visst gör det för att en stor del av befolkningen sysslar med sport och att många jobb skapas på grund av denna industri. Som faktiskt inspireras folk över hela världen att jobba hårt för att komma någonstans i livet.
Stämningen var spänd. Men för att vissa lite stome frågade jag om han var en förlorare. För att dessa (atleter) är högre upp i samhällspyramiden. De kan lätt interessera betydligt många fler människor som till exempel hans fru. Detta var tydligen droppen och han ställde sig upp för att slås. Men detta stoppades som tur var av en kollega till mig. Han skrek upprört över att "Jag också kände som han men inte ville erkänna det". Detta fick mig att tänka. Om jag också kände som han då hade jag definitivt inte velat göra det efter vad jag sett ske med honom.
Jag undar vad som egentligen är problemet. Om han verkligen hade velat bli något så hade han gått och kämpat. Inte sitta på en lunch och gnällt. Ja de kan ta din fru och de älskas. Men samtidigt för detta inte göra dig bitter. Vad skulle hända om han hade en son hade blivit något. Tror knappast han skulle bli något i den miljön. Men om han hade blivit det hade farsan försökt förstöra för honom det är jag säker på.
Detta är en fråga som verkligen behöver tas upp i samhället. Om det finns vuxna människor som lever i fantasins värld över att de hade blivit proffs om något hade varit annorlunda. Då vet man att det är en fråga som behöver tas upp. Vad går igenom människors huvud? Hur orkar man sitta och tänka om hur saker kunde ha varit. Det känns ganska läskigt. Jag vet att man borde analysera vad som hände i det förflutna. Men att inte göra något åt det ger det ingen poäng alls. Detta var verkligen en ögonöppnare och jag undar hur många män som verkligen känner så här.
I slutändan av dagen tycker jag sport är något vackert även om jag inte är så insatt i det eftersom det är som en miniatyr av livet. Du kämpar och kämpar. Ibland så vinner du och ibland så förlorar du. Ytterst få blir också en del av toppen. Men det gäller att kämpa oavsett.