Är det normalt att ha ångest över att man inte blev sportstjärna?

Jag har aldrig varit särskilt interesserad av sport. Jag är dock aktiv och simmar varje dag. Då är jag ju ändå lite interesserad av sport om man ser det så. Men jag har alltid haft inställningen att det är bra för hjärnan och det är för att man ska ha något att göra. Att ingå i den svenska kulturen av rörelse och hälsa. Vilket jag tycker är oehört bra är så stort i Sverige.

Tänkte aldrig att bli proffs eller någonting. Men jag satt och diskuterade men en snubbe som gnällde om deras löner. Jag svarade med att det är så marknaden ser ut. De får ju betalt för att människor vill titta på dem.

Sen fortsatta snubben in i dravel om att barn svälter och det är så himla orättvist. Då svarade jag honom med frågan "Om du hade varit proffs vad hade du gjort med pengarna"? Han blev rätt så stäld och kunde inte komma på något svar. Då sa jag att "Du hade heller inte hade sagt nej till pengarna, eller hur?" Och att allt egentligen bottnar i en avundsjuka över att han inte blev proffs.

Nu blev han väldigt arg över detta. Han svarade mig med att dessa atleter gör ingen nytta. De bara tränar och bidrar inte till samhället osv. Men jag svarade då med att de visst gör det för att en stor del av befolkningen sysslar med sport och att många jobb skapas på grund av denna industri. Som faktiskt inspireras folk över hela världen att jobba hårt för att komma någonstans i livet.

Stämningen var spänd. Men för att vissa lite stome frågade jag om han var en förlorare. För att dessa (atleter) är högre upp i samhällspyramiden. De kan lätt interessera betydligt många fler människor som till exempel hans fru. Detta var tydligen droppen och han ställde sig upp för att slås. Men detta stoppades som tur var av en kollega till mig. Han skrek upprört över att "Jag också kände som han men inte ville erkänna det". Detta fick mig att tänka. Om jag också kände som han då hade jag definitivt inte velat göra det efter vad jag sett ske med honom.

Jag undar vad som egentligen är problemet. Om han verkligen hade velat bli något så hade han gått och kämpat. Inte sitta på en lunch och gnällt. Ja de kan ta din fru och de älskas. Men samtidigt för detta inte göra dig bitter. Vad skulle hända om han hade en son hade blivit något. Tror knappast han skulle bli något i den miljön. Men om han hade blivit det hade farsan försökt förstöra för honom det är jag säker på.

Detta är en fråga som verkligen behöver tas upp i samhället. Om det finns vuxna människor som lever i fantasins värld över att de hade blivit proffs om något hade varit annorlunda. Då vet man att det är en fråga som behöver tas upp. Vad går igenom människors huvud? Hur orkar man sitta och tänka om hur saker kunde ha varit. Det känns ganska läskigt. Jag vet att man borde analysera vad som hände i det förflutna. Men att inte göra något åt det ger det ingen poäng alls. Detta var verkligen en ögonöppnare och jag undar hur många män som verkligen känner så här.

I slutändan av dagen tycker jag sport är något vackert även om jag inte är så insatt i det eftersom det är som en miniatyr av livet. Du kämpar och kämpar. Ibland så vinner du och ibland så förlorar du. Ytterst få blir också en del av toppen. Men det gäller att kämpa oavsett.

Nej, det är inte normalt att ha ångest över det.

Nope de är inte normalt

Ja, men bara om du verkligen var på gränsen att accepteras som elitidrottare men ratades av någon anledning och fick sluta i 18-19 års ålder. Lallade du runt som 10-åring och spelade några fotbollsmatcher i en klubb och tröttnade och la av i samma ålder? Då är ditt grubbel inte lika berättigat eftersom du inte kämpat lika hårt för att nå din drömdestination.

Så nej, för de allra flesta är dessa typer av tankar inte tillräckligt motiverade.

Nej det är inte normalt.

Där ser man vad en diskussion kan leda. Du börjar filosofera över livet.
Men tänk om det du kallar toppen i samhället - bara är en marginal. Den som blivit bra på sin fotoll, har inte nått någonstans annat än att bemästra fotboll.
I och för sig så kommer man inte så långt utan att också behärska några andra förmågor. Behövs ju lite psykologi i de flesta mänskliga sammanhang.
En person som simmar i en bassäng - kan man likna med en fisk som simmar omkring i en skål.

Tanken att man ska komma någonstans. Det är nog den tanken som är ångestladdad.
Sportisar ljuger så för sig själva och varandra. Ständigt dessa lögner om att sporten förädlar, att delta är större än vinna.
Och vad är det för ädelt med pengar. Jo i sporten delar man ut guld och silver och brons - pengar.

Piskas sportare att prestera mera? Först påstår man att man är vänner - men när det till sist gäller så handlar det om att slå ut varandra.

Fint att du delade med dig av dina tankar - och jag tror också det finns ångestskapande idéer.

Så allting är uteslutet i livet om man inte kommer någonstans? Så om man sysslar med någon sorts form av träning då måste man ha ångest för att man inte är på toppen. Föresten så är deltagandet en bra hjälp för att socialisera sig.

Kan definitivt inte simma 80000m i veckan. För jag har inte tid för det och måste jobba också. Jag ser bara träningen som ett hjälpmedel för mig att hålla mig frisk.

Tror också deltagandet av mig simmandes. Hjälper andra att också motiveras till att träna. Såsom resten av min familj. Vet inte vad analogin med att jag simmar runt i en skål ska betyda.

Åtnjuter tillräkligt med positiva hälsoeffekter. Jag är inte alltid i en skål. Simningen ökar konditionen så att jag kan gå upp för trappor utan att vara totalt död. Jag är mer nöjd över min kropp om jag tränar regelbundet. Så det finns massor av skäl förutom att komma någonstans. Även fast jag gör det även om det inte är det förväntade sättet.

Ja, det är normalt. Jag hade själv ångest över att jag inte var en av de 23 fotbollsgrabbar födda cirka 1985-1994 som fick representera Sverige i fotbolls-VM 2018. Samtidigt måste man inse hur enormt litet nålsögat är för att få representera Sverige i landslagssammanhang. Lyssna nämligen på detta: Gustav Svensson är den enda svenska fotbollsspelaren född 1987 som någonsin har gjort en tävlingslandskamp för Sverige. Av de tiotusentals smågrabbar födda 1987 som drömde om att en dag tävla för Sverige i fotboll så var det bara en enda grabb som faktiskt gick hela vägen.

jo det är väl klart det kan hjälpa till att vara frisk. Eller rättare sagt det är svårare att vara sjuk och svag. Men det är ju ändå yttre faktorer. Du kanske kan få bra självkänsla av det. Men ändå bättre är ju om du uppskattar dig själv som du är, oavsett prestationer.

Ångest kanske är att ta i, men man kan väl ångra val eller fundera på hur det gått om man gjort annorlunda i vissa lägen. Personligen höll jag på med fel sporter tror jag, men det är svårt att ångra eller få bra facit på.

Om man föll vid målsnöret men inte lyckades bli uttagen , kvalificerad etc ja, är man en random Svensson som inte varit i närhet av elitnivå nej

https://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel...otbollsspelare)
:rolleyes

Med tanke på att du reggade konto här 2009 och spendera ganska mycket tid på FB och på Svenska Wikipedia så tror jag att du ansåg att tåget gått långt innan Hallands-Janne tillträdde som förbundskapten.