Citat:
Ursprungligen postat av
smartjavel
En gång i tiden var jag väl normal antar jag. Jag kunde känna empati, ångest om jag gjort fel eller gjort något dumt mot andra människor. Detta har försvunnit, något har hänt med mig.
Jag ser inte människor som värdefulla individer, jag ser dom problem. Det kan handla om småsaker, är du långsam med att plocka ned varorna i affären svartnar det för ögonen på mig och jag ser mig själv skära halsen av dig.
Om jag läser om exempelvis ett mord i media, så sympatiserar jag inte med offret. Jag ser mig själv som gärningsmannen.
Ibland tänker jag tillbaka till den jag var förut och ser hur vek jag var. Nu är jag stark, ingen kan skada mig. Jag har insett själv hur bra jag är på att analysera andra människor för att lära mig deras svagheter och säger liksom bara vad dom förväntar sig att höra för att göra dom nöjda.
Jag blev nyligen utvald för att vara företags ansikte utåt och jag känner bara hur dumma dom är som valde mig. På bilden står en glad person som säger korrekta och bra saker men inget jag står bakom. Bara säger det folk vill höra. Bakom bilden gömmer sig någon annan, någon som inte har en egen personlighet utan kopierar andras.
Jag har övervägt att söka hjälp, men det är ju att säga att det är något fel på mig. Det är de inte, det är fel på andra människor.
Det finns inget som är rätt och fel i världen. Om du vill skära halsen av folk för att dom är långsamma eller pratar drygt framför dig i ex. en ex. kö så är det så.
Vad kan göras åt saken...? Antingen skär du halsen av dom och blir dömd till fängelse, eller så kommer du på sätt att skingra din frustration när sådana tillfällen uppstår.
Det kan vara att du t.ex. drar ut rullen till plastpåsarna och hugger i denna med ett tuggummipaket. Då har du inte gjort något brottsligt men ändå kanske fått ut 90% av din frustration. Du får nog betala för tuggummina och plastpåsarna som du förstörde men då har du lyckats kanske hyfsat.
(det kallas även för den svenska modellen)
