Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Jag diagnosticerades med tjocktarmscancer just innan julen 2020. Redan då var prognosen för tillfrisknande dålig. Den är trots intensiv cytostatikabehandling nu ännu sämre och med all säkerhet kommer jag vara död inom närmsta månaderna. Jag är annars 40 år gammal och man.

Vore roligt att få svara på era frågor om ni har några!

Är det något du känner att du måste hinna göra innan du dör?

Hur upptäckte du att något var fel?

Fy helvete! Så tråkigt att höra! ♥️
1. Får du tillräckligt emotionellt stöd från sjukvården? Har det hjälpt?
2. Tror du att vården hade varit bättre/utförts snabbare om inte corona varit?

Ingen ”stort” märkligt nog. Har en del böcker jag vill läsa och även vissa resor i Europa jag skulle vilja göra. Resorna får jag tyvärr skita i pga covid-situationen.

Annars (jag vet att detta låter banalt) spendera tid med min fru. Allra helst drickandes dyr champagne. Ska tatuera mig och frugan skaffa matchande tattis som minne. Det är väl en ”hinna med”-grej på sätt och vis.

Det måste vara angenämt att veta att den långa mödosamma resan snart är över, och inte heller ens eget ansvar så ingen kan skylla dig för detta. Du är lyckligt lottad!

Kan du inte känna så?

Fan vad surt.

Planerat att göra slut på eländet själv? Eller rida ut stormen? Vet inte hur mycket lidande som är inblandat att dö av tjocktarmscancer, men låter inte roligt. Bör väl vara lockande att ta fram revolvern?

Fick ont på höger sida. Gjorde extra ont vid inandning och smärtan på ett märkligt vis från buken upp mot högra axeln. Läkarna trodde det var propp i lungan men vid röntgen framkom att det var metastaser i levern som låg bakom.

I efterhand har jag förstått att ”ryckningar” i framför allt tår jag haft under två år cirka, sannolikt (och på märkliga vägar) orsakandes av tumörer. Det var det dock ingen som fattade då.

1. Ja, vården har varit toppen ändå! Har tillgång till samtalsstöd via hemsjukvården (som gör det mesta praktiska för mig). Har dock ältat mycket för vänner & familj och inte använt de resurserna speciellt mycket.

2. Generellt tror jag coronaskiten försenat diagnos och behandling för många cancerdrabbade men jag fick gudskelov hjälp omgående. Så lite ja och lite (för egen del) nej på den frågan.

Förstår faktiskt hur du menar och vid ögonblicket läkarna berättade att de i princip inte har ytterligare behandling att erbjuda (utom palliativ) var det som ett ok föll från mina axlar. Skönt att slippa ”ta fajten” mer utan bara kunna foka på att ha det så gött som möjligt sista tiden.

Ändå: jag har alltid älskat att leva och för att va ärlig levt ett jävla superliv! Jag har varit älskad och haft människor att älska. Jag har aldrig varit drabbad av depression eller annan psykisk ohälsa. Jag känner kort sagt en sorg att det är över.

Jag känner också sorg över alla universums hemligheter jag hoppats få ta del av men som nu kommer förbli mysterier för mig: finns det lösning på motsättningen mellan allmänna relativitetsteorin och kvantfysiken? Hur kommer VM i Qatar funka? Löser vi växthuskrisen?

Har du barn? Hur tar i så fall de vetskapen om att pappa snart är borta?

Jag har det inte i mig att skjuta mig själv eller göra nåt så drastiskt. Däremot har hela processen fått mig att gå från vacklande i frågan om assisterad dödshjälp ska vara tillåtet eller ej, till att tycka det borde vara en självklar service på varenda vårdcentral i landet.

Vet heller inte hur mycket lidande det kommer bli. Än så länge är jag ganska försonad. Jag erkänner öppet att det är just lidandet jag fruktar i detta - inte döden i sig. ”Drömmen” är plötsligt måsta åka akut in och sedan ligga i koma några dar (så släkt & vänner kan ta avsked) och sen dö utan att jag knappt märker det själv. A man can always dream