Jag skulle vilja veta hur civil olydnad och närmast alienerande av samhället vi lever i är en klokare eller bättre väg än att konkret
sätta sina egna händer i arbete med en grön omväxling. Jag skulle vilja veta vad du anser om huruvida det finns ett messiaskomplex inom organisationen när det anses vara en miljövänlig handling att belasta infrastrukturen mer än nödvändigt och att vara allmänt tykna bara för att få synas och höras kring det.
Jag undrar vad du tycker om att driva något som närmast liknar en domedagsprofetia, som dömer ut vårt rättssystem som oanvändbart och något som måste bytas ut, och om du tror att rörelsen är redo att hantera en total omstrukturering av samhället inklusive produktion av mat och kläder, hantering av eventuella transporter, hälso och sjukvård, reglering av teknologisk utveckling, vårt politiska system och ptja egentligen hela rättsapparaten som utgör det moderna samhällets tyg.
Hur löser du praktiskt en omstrukturering av allt det på ett sätt som samhället är ok med? Jag säger inte att alla i organisationen är hycklare som inte gör något för frågorna själva men som jag förstår är det många inom organisationen som fortfarande saknar en egen hand i faktisk förändring. Är det i den mån på något sätt mer giltigt att kritisera andra innan man visar på förändring själv? Är det inte bättre och till och med enklare att få medhåll genom att t.ex. föregå med gott exempel?
Jag vill också veta om ni kommer
protestera tills ni uppnått delar av era extrema krav eller om det slutar först när ni uppnått totalitär makt över hur miljöfrågorna ska tolkas, åt alla? Vad är slutmålet?
När är ni på allvar nöjda och har ni en åtminstone semi-realistisk karta över hur vi tar oss dit? Eller är det mest en till "den som skriker högst vinner" rörelse som inte uppnår förändring mer än att komma med gnäll.