(Fortsättning.)
Bodil och Hans
Äntligen får detta par stå i centrum. Expert-Fredric uppmuntrar Bodil att visa sin videodagbok för Hans, eftersom han tror att det "kan föra dem närmare varandra". Ett inte orimligt förslag, men det sätt Bodil väljer att göra det på bäddar inte för ett bra samtal. Under sushi-ätandet får Hans veta att Bodil spelat in en film, att hon ”kommit till insikt”, att ”något hände” och att ”väldigt många saker är oklara”, men får (ännu) inte se filmen. Jag tror att många skulle reagera som Hans gör initialt. Det är lite svårt att fokusera på maten när man vet att något stort och allvarligt, tydligen, väntar. Varje förberedande kommentar från Bodil innan filmen visas blir då, för Hans, bara ytterligare retfulla vinkar om något han inte får se, men som uppenbarligen är viktigt.
Det ironiska, eller sorgliga, är att Bodils beteende, som för Hans blir stressande (”du ska snart få se något viktigt, men jag tänker inte berätta vad det är”), nog är hennes (måhända valhänta) sätt att just försöka
förekomma obehag. Vi vet att hon har svårt att öppna sig (det är ju rentav det filmen handlar om), och ”försnacket” är ett sätt att förbereda sig själv, och Hans, på detta svåra. Men redan innan filmvisningen (eller Det Stora Avslöjandet) är stämningen alltså sänkt. Bodil tolkar Hans otålighet som att han inte kommer att ta emot det hon vill dela med sig av på ett bra sätt, och Hans verkar mest vilja få detta okända, som han bara fått kryptiska antydningar om, överstökat.
Själva filmen är ju egentligen fin. Bodil ser nya sidor av Hans varje dag, som hon uppskattar. Det är bra grejer, Hans! Sedan kommer hon in på den känsliga biten: hon berättar om ett mönster, i tidigare relationer, där hon blir rädd för närhet. När Hans får se detta reagerar han först, verkar det som, med lättnad. Han ler och klappar på Bodil. ”Var det bara det här?” Reaktionen är på sätt och vis logisk, med tanke på hur han verkar ha uppfattat upptakten.
Men det Hans missar i sin lättnad är vad Bodil försöker säga genom att visa filmen. Varför är det viktigt för henne att just
Hans får veta detta om henne? Är det för att hon vill att han ska lära känna henne, och alla hennes brister? Jo, det är säkert en bit, men det relevanta, och det viktigaste, är ju hur det påverkar honom och
deras relation. Alltså – genom att berätta för Hans om detta destruktiva mönster vill Bodil ju, får man förutsätta, undvika att det blir så den här gången. Det är, som hon också senare förklarar, en utsträckt hand.
Om man, som Hans verkar göra, bara tolkar filmen som lite information om hur Bodil fungerar blir hans (Hans, hehe) första svar också rimligt. Han värderar det som något som endast angår henne. ”Bra insikt, kanske.” Sedan går han vidare från det, och lanserar i rask takt ett antal (lätt obegripliga) ”lösningar” på problemet: Bodil har ju aldrig träffat just honom förut. Det underförstådda där är, antar jag, att det här problemet, som alltså är ett mönster hos Bodil i alla tidigare relationer, inte längre är relevant i hennes relation med Hans. Varför förklaras inte riktigt. Vidare har de ju pratat om ”tankens kraft i beachvolleyboll”, och därmed går saken att ”lösa”. Det känns förvirrat, och lite nedlåtande. ”Jag hade nog hoppats på en lite mer nyfiken reaktion”, kommenterar Bodil efteråt. (Och ”inget skämt” – var det kommentaren om att älven hördes, kanske?) Det kan man skriva under på.
Snart är det ”dagen efter gårdagen”, och vi förstår att det hela har fortsatt kana utför. Vid ett samtal på natten har Bodil återigen försökt öppna sig, och Hans har, antagligen med dagens förra konflikt i färskt minne, ”reagerat” på det hon sagt: att det är jobbigt, att hon känner sig otillräcklig. Det främsta dråpslaget är Bodils erkännande om att hon känner sig mer ensam i ett förhållande än när hon är själv, och att hon känner sig mindre olycklig när hon är singel. Sådana saker skulle man kunna besvara på många sätt. Det förra med att det nog är en ganska vanlig känsla och det senare med att det väl helt enkelt är empiriskt sant: kvinnor tenderar, av lättförståeliga skäl, att må sämre i relationer än när de lever ensamma. Frågan är om det finns nyanser här: finns det delar av Bodil som är mer olyckliga i en relation, men annat som väger upp, och kan man göra något för att betona det senare?
Men så långt kommer aldrig Hans, förstår vi. I stället tolkar han varje aspekt Bodil anförtror honom – som hon alltså, återigen, förmodligen berättar för att
förhindra att detta påverkar deras relation negativt – som ett angrepp på honom personligen, och som något som måste ”lösas”. En sådan lösning är att han, helt enkelt, lämnar henne (om än kanske inte relationen).
För Bodil måste detta bli något av ett bevis på att det faktiskt var ett misstag att öppna sig. Det är lite som att hon, i ett skört ögonblick, skulle säga att hon ibland inte vill leva, och Hans, i stället för att lyssna och ställa frågor, genast skulle springa ut till vapenskåpet för att hämta älgstudsaren. ”Om det är så du känner kan jag hjälpa dig att lösa det problemet med en gång!” Till detta kommer också ett logistiskt sidospår. Hans svar på sms-frågan om bilar och transporter – att det inte är det viktigaste just nu – är en av få punkter där han faktiskt har rätt, men Bodil är redan så sårad att det tolkas som ytterligare en snöplighet. Nej, Hans, det här duger inte. Även om jag har viss förståelse för obehaget inför hur videon presenterades, och även om det på någon nivå är sympatiskt om hans avståndstagande bottnar i en rädsla för att såra Bodil, måste han kunna prestera bättre än så här.
Vidare bevis för att Hans främst tolkat det Bodil berättat om sig själv som ett angrepp på honom är att han, dagen efter, förorättat rapporterar att Bodil inte har hört av sig (trots att klockan redan är 9.30 på morgonen), vilket ”känns ganska respektlöst”. Hans inställning verkar vara att det är upp till Bodil att be om ursäkt (?), i stället för att hon kanske slickar såren efter ett jobbigt samtal hon tagit sig mod till, men som inte slutade som hon hade tänkt. I sin ilska hinner han gå så långt att känslorna för Bodil (och för Hölö) helt skingras, åtminstone för stunden.
Expertutryckning stundar, alltså. För en gångs skull verkar experterna faktiskt ha koll på läget. Hos Bodil lyssnar Fredric noga och levererar tydliga och sympatiska råd, på ett sätt som nästan (men bara nästan) får mig att ta tillbaka all tidigare kritik. Hans får, å sin sida, skjuts till expert-Marias soffa, där hans ansiktsuttryck när hon förklarar att han inte ska ”ta betet från Bodil” är så genuint överraskat att man förstår att hans beteende mot henne efter gårdagen faktiskt inte handlade om något maktspel. Tolkningen av Bodils kommentarer om lycka i och utanför en relation grundade sig i ren och skär (och, får man säga, en smula förbluffande) okunskap, inte illvilja. (Den typen av omogenhet kan visserligen fortfarande diskvalificera honom från framtida förtroenden från Bodils håll, men det är i alla fall något lite annat än vad det först såg ut som.)
När de båda sammanstrålar i Fredrics soffa är stämningen redan bättre, och vi får ytterligare en förklaring till Hans reaktion på Bodils film: han förstod helt enkelt inte vad det handlade om. Det förklarar en del, men väcker också nya frågor. Bodil visade honom alltså något djupt personligt. Hans stirrade tomt på detta, och tänkte sedan: ”Jag har ingen aning om vad jag nyss såg, men jag säger något om tankens kraft och beachvolleyboll, så kan vi kanske återgå till sushin sen.” En aning vårdslöst. Den här gången var det en film (som, återigen, inte presenterades på bästa sätt). Hur ska det gå vid nästa missförstånd? Bodil har skäl att vara orolig, och, faktiskt, rätt att ställa högre krav än så.
Till sist
- Jag brukar klaga på musikläggningen, men jag diggade verkligen det hetsigt dissonanta orkesterljudet under resumén i början.
- Jag noterar, med viss tillfredställelse, att expert-Fredric lyssnat på min kritik om hans betoningar. Den här gången var hans tillbakalutade satsmelodi en fröjd att lyssna på.
- Och på tal om satsmelodier: den tittare som lyckades dechiffrera diskussionen om Skara och Eskilstuna, och vilket förslag som ”tillhörde” vem, kanske också fick en pusselbit till den gåta som är Jonas brokiga, svåranalyserade dialekt. Tyvärr misslyckades jag, som sagt, med den uppgiften.
- ”Quality of life-indexet kommer ju att gå upp”, motiverar Jonas sitt slentrianmässiga inköp av en robotdammsugare med. Det begreppet lägger vi till på bingobrickan för detta pars affärsmässiga vokabulär, och den lilla ironin i rösten bekräftar att Louise och Jonas (och kanske hela programserien) är ett utmärkt exempel på kapitalistisk realism. Som Mark Fisher skriver: ”Cynical distance is just one way . . . to blind ourselves to the structural power of ideological fantasy: even if we do not take things seriously, even if we keep an ironical distance, we are still doing them.”
- Det känns givet att Martin är typen som måste infoga adjektivet ”underbara” i meningen ”vi ska åka ut till min kompis lantställe”.
- Jag skulle vilja tipsa den som vill läsa mina tankar också efter det sista avsnittet om att de också kommer att publiceras i e-postnyhetsbrevet GVFÖ-revyn, vilket man kan prenumerera på
här. Men självklart fortsätter jag också att skriva här i tråden.
