Citat:
Ursprungligen postat av
hanspippi
Det märkliga är att ingen reagerade på att det gick för fort, varken i farkosten eller på moderfartyget.
Det hände inte mycket alls efter att de släppte tyngderna.
Missljud kom tydligen från aktern och där hade de ingen insyn.
19 minuter….
Fast hade moderfartyget någon indikation på att Titan börjat att stiga, eller ?
De kunde ju tydligen inte se Titan så bra.
Även batyskafen Trieste hade en hel del missljud för sig. Det knackade och knäppte hela tiden.
Antagligen var det temperaturskillnaderna som fick skrovet att krympa plus att nitfogarna gled
lite grand ovanpå varandra.
Vid ett dyk så sprack glaset uppe i manövertornet. Dvs det torn eller rör som manskapet klättrade ut och in genom.
Tornet var dock helt öppet för det fulla trycket när hon var i dykning.
Manövertornet användes bara när hon var i ytläge för att ordna med bogsering. Troligen för att kunna manövrera rodret som fanns akterut.
Trieste hade inga thrusters så att hon kunde inte "smyga" över bottnen.
Utan kunde bara "sväva över" Marianergravens botten.
Hursomhelst så gav dykningsförsöket upphov till ny teknik, nämligen att några uppfinnare tog fram extremt kraftiga blixtrör, bland annat de så kallade Xenon-rören.
Och avsikten var nog troligen att sådana skulle användas i djuphavet för dess extrema mörker därnere.
Solsystemets djupaste hav finns dock inte på Jorden, utan troligen på Jupiters måne Europa som har ett tjockt istäcke. Dessa hav om de nu finns och inte är bottenfrusna kan vara upp till 60-150 km djupa.
Citat:
Ursprungligen postat av
qwerty-66
Att Stockton var en galning kan vi nog konstatera. Senast vi hade en galen ubåtskapten så var det Madsen.
I båda fallen "tortyr" i djupet. 19 minuter låter som titeln på en kommande film....
Undrar om det fanns utrustning i bakre delen som falerade typ nån tank för batterier tex. Om nåt sånt blev vattenfyllt förklarar det att batteripack A slutade fungera. Vattnet i den tynger då ner båten
Ja, Madsen ja, att vi inte tänkte på honom ?
Madsens fönsterventiler är faktiskt felmonterade och vända inåt, istället för utåt som det skulle ha varit om de varit ingenjörsmässigt sett korrekt. Och täta bättre ju djupare hon dök.
Det har funnits olika idéer om hur man ska montera batteripacken i sådana här ubåtar:
1. Den ena är att batterierna blir utsatta för hela trycket utanför, och enligt obekräftade uppgifter så inneslöt man batterierna i typ en gummiblåsa, som fylldes med typ transformatorolja eller något liknande.
Dessa kan då inte spricka av trycket, för varje enskild cell så fanns då en liten luftningskanal för tryckutjämning. Det spelade ingen större roll i denna konstruktionen om lite svavelsyra läckte ut i transformatoroljan. Denna olja var ju kemiskt sett inert ändå .
2. Den andra var att batterierna fanns inne i tryckkammaren, men då drar man på sig problem ifall de överhettas och de kunde rentav börja brinna.
Många militära ubåtar har tagit fram fiffiga lösningar för att hantera sina batteripackar. Bland annat att hålla koll på cellspänningen på varje cell och kunna koppla ur de som var helt defekta.
Kom ihåg att Stockton Rush troligen tänkte precis som alla ingenjörer gör i början, att ett cylinderformat tryckkärl har lika stor trycktålighet inifrån som utifrån.
Det stämmer bara för mindre kärl, men det är en god approximation som många utgår ifrån.
Ska kanske komma ihåg att lindningsmetoden för en spole av kolfiber, så finns ingen
garanti mot inneslutna luftbubblor där som sedan kommer att utgöra defekter och därmed betydelsefulla svaghetspunkter.
Som jag ser det så finns det ingen anledning att använda kolfiber i denna typ av farkoster.
Antagligen tyckte väl Rush att kolfiber är bara är ett bra modeord.
Jag kan heller inte se att kolfiber har någon potential inom området.
I många andra sammanhang så bortses det också ifrån att kolfiber brinner riktigt bra, till och med
bättre än glasfiberplasten gör.