Citat:
Ursprungligen postat av
Nisse Gandhi
Detta har jag också reagerat på. När jag snabbt skriver några meningar händer det ofta att jag utelämnar ”att”. Men vid en genomläsning av texten märker jag direkt var det saknas ”att”.
I talspråk är det nog ganska vanligt att missa detta infinitivmärke,men i vårdat skriftspråk bör det användas.
Verkar som om utvecklingen går mot ett skriftspråk som liknar talspråket.
Språket på SR har gjort ett helt avsnitt om infitivmärket "att". Citerar lite här:
"– Att är ett litet ord på ytan men grammatiskt undertill finns det hur mycket som helst, säger Henrik Rosenkvist professor i nordiska språk om ordet att.
Att som infinitivmärke uttalas "å": “Det är roligt att (å) bada.”
Att som subjunktion uttalas "att": “Det är roligt att han badar.”
– Det är en språkhistorisk slump att orden skrivs likadant och det är lite olyckligt, säger Henrik Rosenkvist."
Vidare i programmet konstaterar han att skriftspråket olyckligt börjat inverka på talspråket så att en del folk börjat uttala infinitivmärket med tydligt /att/, precis som konjuktionen att, speciellt när de ska prata klart och tydligt. Och han tyckte det var konstigt att man nångång i tiden valt att stava ordet "att" som inte hade någon koppling med uttalet och då det dessutom redan fanns ett annat "att" (konjuktionen) vars uttal helt motsvarade skriften.