Vad är det för fel på mig?

Ok. Tack för förklaringen.

Märkligt att han valde att chansa med dra ut metoden med en sån person.. Men för den sakens skull så borde du inte jämföra dig med henne ändå. Du slår på dig själv i onödan.

Och du.. Jag kan köpa det (jag känner ju inte dig så jag kan inte veta) med att du låter inte ditt mående påverka din funktion men samtidigt så låter du andra saker som du inte kan göra något åt påverka ditt mående vilket kommer att påverka din funktion förr eller senare. Vet du varför? För att det har blivit som en besatthet och kommer göra mer skada än nytta. Eller om besattheten nu till och med visar sig att den gör mer skada än nytta. Pressar och stressar dig själv.

Tack 😊 Ja det är sant. Om det nu är så att allt ser bra ut, så kan det även vara så att du har svårt för att bli gravid för att du tänker för mycket på det och inte slappnar av. Du pressar dig själv för hårt och inre stress är inte bra. Det gör saker med kroppen och knoppen.

Det kanske är just det att han inte tänkte efter ordentligt förra gången. Eller att han trodde att barn skulle lösa alla problem. Eller att hon blev gravid och han inte hade något att säga till om.
Alldeles oavsett så låter det ju som att han med tiden har insett att det inte är så "bara" att skaffa barn utan ordentlig eftertanke. Det är ju inte heller schysst mot dig att lova något som han inte vet om han är beredd att hålla.
Jag tror ni gör väldigt klokt i att bygga på er relation och bli stabila tillsammans innan ansvar över ett barns liv blir aktuellt. Och jag rekommenderar fortfarande terapi för de tankar du har. För även om han inte vet att du tänker såhär så skall inte ditt liv hänga på vilka val någon annan vill göra för sitt liv.

Jag vet att han ville göra henne gravid, var t.o.m så att hon var motvillig i början. Den vetskapen svider. Men hoppas du har rätt i att han inte tänkte wfter alla vaev som behövdes.

Det är nog klokt med terapi, även om det är läskigt att berätta om detta. Man känner sig som en hemsk person som tänker sådana elaka tankar.

Terapi är läskigt och kan vara väldigt jobbigt i början. Men det kan uträtta underverk med en om man är villig att lägga ned mycket tid och energi på att jobba med sig själv. Tänk att äntligen ha någon att bolla tankarna med än att bara gå och hålla dem för dig själv hela tiden och låta de gro mer och mer.

En närstående till mig gick från riktigt toxisk svartsjuka till att vara världens chillaste person som är helt trygg i sig själv med hjälp av KBT. Det tog tid, men det har gett personen helt andra förutsättningar för att vara en trygg person resten av livet. Denne säger själv att det är en av de bästa sakerna hem gjort i hela sitt liv.

Det skall du inte vara så säker på. Om du funderar över självmord för att din kille kanske inte vill ha barn med dig så kan du inte räknas som stabil psykiskt. Är det något som kan förvärra psykisk ohälsa så är det graviditet och förlossning med hormoner som flödar plus att du kommer lida av grav sömnbrist i flera år. Tänk om du drabbas av djup förlossningsdepression eller förlossningspsykos. Då får din kille dra ett extremt tungt lass med två barn och dig. Han kanske ändå känner av din mentala ohälsa fast du inte tror det. Jag hade inte skaffat fler barn i nuläget om jag vore honom. Inget illa ment men så är det.

Givetvis nämner du inte obefogade farhågor, det köper jag. Men det är ett katastrofscenario och oftast blir det bättre än det värsta tänkbara. Tror hans ex som aldrig fungerat som man ska redan innan graviditeten hade betydligt sämre förutsättningar att "lyckas" än jag som faktiskt inte har någon historia av att inte funka trots självmordstankar osv.

Genom att inte våga satsa går han miste om att ev få en "hel " familj som han aldrig hade med exet (de gick isär innan barnet var 1 år), något han sagt att han innerst inne vill. Att han inte tvekat att satsa om han inte haft rädslor att saker ska gå fel.

Om du tänker på självmord nu så lär du inte tänka på det mindre när du fått barn. Folk tror att ett barn magiskt tar bort alla problem men sanningen är snarare att allting blir mycket svårare med ett barn. Jag hoppas verkligen inte ni sätter ett liv till världen fören du är stabil psykiskt i ett par år.

Så du tänker begå självmord om du inte får bilda familj med honom? Samtidigt betraktar du inte dig själv som ett psykfall? Logiken haltar betydligt.

Vad det är för fel på dig? Du tycks besatt, och osunt fixerad vid din partner. Den typen av mindervärdeskomplex och självhat lär inte hjälpa er relation i längden. Det blir destruktivt i en relation.

Ävennom orsaken till självmordstankarna är det faktum att han inte bestämt sig för barn? Har så svårt att greppa det.

Jag betraktar mig själv som någon med problem men som jag inte förstår. Jag menade att jag inte tror att folk uppfattar mig som ett psykfall. Jag är en glad och trevlig och fungerande person utåt sett, bra socialt liv osv. Ibland kommer ångesten fram och det är jag livrädd för ska sabotera relationen, paradoxalt nog.

Jag förstår att jag måste må bättre och vara mer chill om vi ska kunna ha en framtid. Besatt absolut men varför just honom? Varför har jag inte varit så här besatt förut under mina 30+ år på jorden? Tänker ibland att det måste vara för att relationen är unik

Det är inget fel på dig. Ibland fastnar man i tankebanor som är destruktiva. Jag råder dig att ta kontakt med din vårdcentral och berätta om dina självmordstankar och varför du har dem. Du kommer få en psykologkontakt som kan hjälpa dig tänka annorlunda kring vad du kan och inte kan förändra.

Det är värt det!

Ja kvinnor är väl inte mer än ett fritidsnöje och ett tidsfördriv för män i dagens läge. Och blir du gravid så kommer han tvinga dig till abort eller dumpa dig.

Det är fint med kärlek.