Citat:
Ursprungligen postat av trenterx
Vi har tidigare i tråden diskuterat hur mycket regeringen kan styra sina myndigheter, t.ex Åklagarmyndigheten.
[...]
Regeringen är inte förhindrad att informera myndigheten om hur den bör besluta...Tjänstvilligheten hos generaldirektörer (som i dag sitter mycket lösare än tidigare) att tillmötesgå regeringens, ett enskilt statsråds eller enskilda departementstjänstemäns önskningar har ökat. Inget fel i det. Bara de inser att ansvaret är deras eget så länge det inte finns ett regeringsbeslut.” Slut citat från Murray.
Med andra ord: Det finns inga legala hinder för regeringen/ansvarig minister att styra en myndighet (t.ex Åklagarmyndigheten) genom ett direkt beslut. T.ex att Assange skall efterlysas med EAW, eller att han skall förhöras i Sverige och ingen annan stans. OBS, jag har inte sagt att man faktiskt tagit sådana beslut, blott att det är fullt möjligt inom svensk lag.
Den andra metoden att påverka en myndighet (tex Åklagarmyndigheten eller Migrationsverket) är ”resultatdialog”, dvs att informera myndighetschefen om vad man vill skall hända. ”Numera är det tämligen accepterat att statsråd, statssekreterare och även lägre departementstjänstemän kan uttala sig om myndighetens verksamhet, komma med förslag, be om upplysningar med mera”, skriver Murray. Ungefär så här kan det kanske låta: ”vi ser gärna att Assanges ansökan om uppehållstillstånd avslås, men beslutet är givetvis Ert”. Eller, ”statsministern anser det inte motiverat att genomföra förhör med Assange i London, men beslutet är givetvis myndighetens eget”.
Slutsats: Regeringen har två vedertagna och lagliga metoder att påverka rättsprocessen mot Assange. Jag gissar att regeringen använder sig av metod 2, eftersom man inte vill skylta med vad man gör. Oavsett vad man då sagt eller önskat är det Åklagarmyndighetens chef som bär det juridiska ansvaret för felbedömningar, misstag och rättsröta.
Eller? Är det så att denna paragraf omkullkastar det jag sagt ovan: ”Ingen myndighet, ej heller riksdag eller kommunens beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.”
[...]
Regeringen är inte förhindrad att informera myndigheten om hur den bör besluta...Tjänstvilligheten hos generaldirektörer (som i dag sitter mycket lösare än tidigare) att tillmötesgå regeringens, ett enskilt statsråds eller enskilda departementstjänstemäns önskningar har ökat. Inget fel i det. Bara de inser att ansvaret är deras eget så länge det inte finns ett regeringsbeslut.” Slut citat från Murray.
Med andra ord: Det finns inga legala hinder för regeringen/ansvarig minister att styra en myndighet (t.ex Åklagarmyndigheten) genom ett direkt beslut. T.ex att Assange skall efterlysas med EAW, eller att han skall förhöras i Sverige och ingen annan stans. OBS, jag har inte sagt att man faktiskt tagit sådana beslut, blott att det är fullt möjligt inom svensk lag.
Den andra metoden att påverka en myndighet (tex Åklagarmyndigheten eller Migrationsverket) är ”resultatdialog”, dvs att informera myndighetschefen om vad man vill skall hända. ”Numera är det tämligen accepterat att statsråd, statssekreterare och även lägre departementstjänstemän kan uttala sig om myndighetens verksamhet, komma med förslag, be om upplysningar med mera”, skriver Murray. Ungefär så här kan det kanske låta: ”vi ser gärna att Assanges ansökan om uppehållstillstånd avslås, men beslutet är givetvis Ert”. Eller, ”statsministern anser det inte motiverat att genomföra förhör med Assange i London, men beslutet är givetvis myndighetens eget”.
Slutsats: Regeringen har två vedertagna och lagliga metoder att påverka rättsprocessen mot Assange. Jag gissar att regeringen använder sig av metod 2, eftersom man inte vill skylta med vad man gör. Oavsett vad man då sagt eller önskat är det Åklagarmyndighetens chef som bär det juridiska ansvaret för felbedömningar, misstag och rättsröta.
Eller? Är det så att denna paragraf omkullkastar det jag sagt ovan: ”Ingen myndighet, ej heller riksdag eller kommunens beslutande organ, får bestämma, hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.”
Det är väl uppenbart att dessa två "legala" metoderna för myndighetspåverkan strider mot andemeningen med förbudet mot ministerstyre. Metoderna gör förbudet mot ministerstyre illusoriskt och helt verkningslöst.
Det är något typiskt det genomreglerade Sverige; att det finns ett alltför starkt beroendeförhållande mellan stat och individ d.v.s. där individen har disciplinerats till underkastelse genom sitt beroende av staten och de s.k. "förtroendevalda" (läs: den politiska adeln).
