Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50-60-årsåldern som vill hjälpa till.

Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Frivillig-Sverige idag i all ära, jag sätter stort värde på deras insatser. Men vi vet också att många av de här cirklarna [som gömmer flyktingar, min anmärkning] byggs enligt internationellt mönster. Det är precis som i USA: den latinamerikanska gruppen hjälper andra latinamerikaner över gränsen. Och det gör man inte i första hand för att man vill idka välgörenhet, utan man gör det i vissa fall för att det hjälper till och bygga upp den egna verksamheten, ibland med arbetskraft som är underbetald och exploaterad. Och vi kan ju notera att ibland avslöjas ringar i Sverige, som för några år sedan då tidningsutbärare, jag tror det var av chilensk härkomst, jag kommer inte ihåg om det var Göteborg eller Gävle. De chilenare som hade kommit hit hade satt upp sig som tidningsbärare – men lejde sedan ut tjänsten till egna landsmän som fick 25 procent av den ursprungliga lönen. Och alla som delat ut tidningar vet att man inte får så mycket från början. Det är lite så som det ibland också fungerar.

Det är komplicerat. Vi har en tendens att se det som att svenskar exploaterar asylsökande eller invandrare från andra länder. Men förhållandet är så mycket mer komplext, vilket dina besök i de här undre miljöerna i Malmö säkert har visat."

Det anses lite opassande i den svenska debatten att nämna den ekonomiska prioritering som görs. ”Ensamkommande flyktingbarn” får resurser som vida överstiger vad som satsas på fosterhem, åldringsvård mm. Den rörliga statliga ersättningen på 1 900 kr per dygn överstiger mer än hundrafalt den internationella fattigdomsgränsen (en dollar om dagen vid 1995 års penningvärde). Ja ersättningen motsvarar ungefär vad en svensk familj på fyra personer betalar för ett dygn vid ett all inclusive hotell vid Röda havet. ...

Det blir till och med så att några svenska elever som inte lär sig att läsa under nio år i skolan inte blir något ensidigt negativt som visar på en dålig skola, utan något halvbra; skolan är i alla fall inte är etniskt skiktad så att det bara är invandrarbarn som presterar de helt otillfredsställande resultaten. Den lärare som vill minimera kritik från politiskt anpassliga överordnade lägger ner sin extra kraft på några av de invandrade eftersläntrarna snarare än de svenska. Varje svensk konfliktundvikande medelklassperson vet att vid varje utvärdering är ”rasism” den farligaste stämpeln. Den logiken gör att skolan blir ytterligare ett område där den inhemska arbetarklassen prioriteras ner. ....

Välfärdsstatens sista skyddsnät socialhjälpen (nyligen omdöpt till eufemismen ”förvärvsstöd”) har en kraftig invandrarbias. I dagens Sverige är det normalt i en vanlig kommun att 60 % av förvärvsstödet ges till invandrare som utgör 15 % av kommunens innevånare. Den genomsnittlige invandraren får över sju gånger mer i bidrag än den genomsnittlige svensken.

Det vore enögt att hävda att invandringen är orsak till alla problem i ekonomin eller skolan. Men det är lika enögt att förneka att den omfattande invandringen ökar de akuta problemen i en rad olika samhällssektorer.

När etablissemanget överger dem och medelklassen tiger uppfattar många i arbetarklassen att det sociala kontraktet är brutet. Det finns inte längre ett nationellt projekt där den inhemska befolkningen prioriteras jämfört med utlänningar. En del nyliberaler kan se detta som en önskvärd utveckling, men den svenska arbetarklassen, liksom den invandrade, lär välja mer kollektivistiska än liberala lösningar. Endast politiker som önskar ett samhälle med skärpta motsättningar har skäl att vara nöjda. Både en socialdemokratisk välfärdsstat och ett liberalt välfärdssamhälle hotas av den rådande invandringspolitiken.

Invandrarna är inte de fattigaste och inte de mest skyddsbehövande, utan hör till världens undre medelklass som med en geografisk förflyttning kommer in i världens övre medelklass. Är det att hjälpa dem med störst hjälpbehov? Svaret är nej och frågan är då varför man bedriver denna verksamhet. En förklaring är att invandringen är klientdriven. De riktigt fattiga är långt borta, medan de asylsökande har tagit sig fram till, eller förbi, passkontrollen, ofta genom att ha betalat stora belopp till människosmugglare, i många fall handlar det om belopp i storleksordningen 100.000 kr. Sådana belopp ligger inte inom budgeten för en fattig flykting. Den empiriskt mest rättvisande termen på den svenska invandringspolitiken är att vi har en ”undfallenhetsinvandring”; det finns en vilja hos många att komma hit och en oförmåga hos myndigheterna att säga nej. Omkring en miljard människor lever under den internationella fattigdomsgränsen En dollar om dagen, i dagens penningvärde 11 kr per dag. Det beloppet står i obscen kontrast till de 1.900 kr per dag per dag som svenska staten spenderar på varje ”ensamkommande flyktingbarn”.