Citat:
Ursprungligen postat av MorrisMorrison
Barnen skulle tagits om hand när skolfrågan inte var löst inom ett halvår. Trots allt finns det inget försvar för att kommunen inte gjort sitt jobb i den frågan. Mamman eller pappan kan vara sjuka eller vårdnadhavare eller ej. Barn ska gå i skolan.
På en sak är vi överens, myndigheter skulle ha reagerat och agerat genom stöd till familjen när de sökte hjälp 99.
Det är inte alls svårt att se hur myndigheternas agerande när de väl agerade fördjupade problematiken och ökade på med traumatiserande upplevelser som till del legat som hinder för att nå barnen och lugna övriga inblandade.
När barnen väl gick att nå, dvs när de själva valde att ge sin behandling en chans fungerade de båda, men deras ryggsäckar var fulla med dåliga erfarenheter som inte suddas bort i ett trollslag.
Soc inriktning vid det laget fungerade också, dvs att ge dem den tid de behövde och att hålla sig till det som fungerade utan ytterligare press.
Där har jag absolut inget att anmärka på, det var en inställning som faktiskt fungerade.
Jag förstår att mamman tyckte det gick för långsamt, jag förstår också att hon var rädd att det aldrig skulle bli bättre mellan henne och M, men M var inte redo för att ta nästa steg. Med tanke på vad M bar i sin ryggsäck är det inte alls svårt att förstå att tillitssvårigheterna åter dök upp när hon anade att mamma ville gå ett steg längre...
Ju längre M är på flykt ju mer hämmas hennes utveckling, ju längre M är på flykt hämmas även Ds utveckling.
Målet just nu måste vara att återgå till tiden då det fungerade och återskapa tillåten hos M (och D) och för det behövs en garanti att mamma inte kommer att påverka besluten kring M....men för att kunna göra det måste det finnas en kommunikation mellan myndigheter och M på ett eller annat sätt.