Den stora tråden om The Beatles

Håller helt med om att George Martins roll som bollplank, assisterande arrangör och studioteknisk guide knappast kan överskattas; dessutom drev naturligtvis John, Paul, George och Ringo på varandra i en lycklig kreativ tävlan. Man kan se en liknande dynamik i grupper som U2 eller Genesis under deras första 15 år eller så, nyfikna låtskrivare och musiker som befruktar varandra med sina olika idéer och inriktningar. Brian Wilson var ensam som kreativ motor, han var idérik och oerhört ambitiös men ensam och sårbar som person.

Vad dom hade för anknytning till Stikkan vet jag inte, Han kanske styrde spelningar åt dom. Har hört detta påstående om Sgt peppers låten vid ett antal tillfällen, förstagången var i mellanstadiet då en lärare sa det har även ett antal bekanta som har kommit med samma påstående

Angående Martin, är det faktiskt rätt märkligt att killarna knappt hade gjort en enda stark låt* när de först mötte honom, men efter detta rullade det på. (* One After 909, Love Me Do, grunderna till Michelle och When I'm 64, var väl de enda och de tillhör ju inte heller de allra starkaste.) I ärlighetens namn är det en ren plåga att plöja igenom deras demos från sommaren 1960. Tjatiga bluestolvor om och om igen.

Håller inte riktigt med om det du skriver om de vokala kvaliteterna. Skrev såhär för några dagar sedan i Beatles-tråden om det säregna med Lennons röst:
Nu har jag i och för sig inte hört alla de sångare som du nämner så jag borde kanske inte uttala mig. Men Paul var väl ändå en otvivelaktigt tekniskt duktig sångare? Han kunde sjunga allt ifrån ljuvliga vaggviseliknande saker som Golden Slumbers (han är så grym här) till riviga rocklåtar som Oh! Darling osv – och allt däremellan.

För övrigt tycker jag att du HepCat ska leta dig till och skriva av dig i Beatles-tråden om vilka favoritplattor/låtar osv du har med bandet.

A Day in the Life är ett mästerverk, briljant både som komposition och so produktion/spel, visst är det så (härlig rytmsektion inte minst från Paul och Ringo). Tror dock att Lennons röst där är rätt filtrerad eller något, han bad Geoff Emerick att göra något med den så att den skulle låta just så där litet avskärmad och påtänd - har jag läst någonstans. De använde ett liknande trick för sångstämman i Lucy in the Sky.

Och jag har inga problem med Beach Boys, har alla deras album under den kreativa epoken från Summer Days (and Summer Nights) till Surf's Up på cd. Fantastisk produktion och en stor spännvidd, det är verkligen synd att Brian tappade fokus under så mpnga år. Darling är en av mina favoriter med bandet också.


Någon annan vecka, helst en med åtta dagar för att anspela på den färska dokumentären om Beatles som jag inte har sett än.

Storheten med Beatles?
Att vi femtio år senare fortfarande diskuterar deras storhet...

Tycker den är bättre är GH;s original, allt sitter som ett smäck, innerligt, Macca at his best som singer.

Ganska... well, festligt. Om man gått in till en London-bookie våren 70 och bettat på att Lennon och Maccas solodebuter skulle typ "halvfloppa" och being outsold av en trippel från GH - var hade man landat: 150 ggr insatsen..?

Har eg inga favoritplattor, för jag tycker inte de håller hela vägen, några väldigt, väldigt bra spår. Måste man nämna någon får det nog bli Imagine eller Double Fantasy, Mind games är direkt dålig, ja för att vara av en beatle...

Ang In My Life; båda två har ju en viss förmåga att skarva med sanningen (vet inte hur många versioner av hur Wacko Jacko kom över katalogen jag hört Macca dra; "Yoko trodde vi kunde få ett bättre pris", "Ville köpa tillsammans m Yoko, hon ville inte", "I didn´t even know they where up for sale or whatever"... ) men tror att melodin är true partnership in creation, vilket väl var Maccas ursprungliga utsaga, även Lennons väl..?

Paul McCartney – Hey Jude (live 1990)
https://www.youtube.com/watch?v=NsNeMlGhL6A
Jag älskar Paul, hans musik betyder så mycket för mig. Fantastisk människa. Hur kan man inte annat än älska honom? Hans uppsyn när han sitter där, som ett litet barn, så nyfiken och lekfull blick. Mamma mia alltså. Jag älskar verkligen honom. Hoppas han får leva många år till, i hälsa och lycka.


Tack för det här tipset min vän. Har haft den i lurarna sen du skrev inlägget. Jag gillar både ljudbilden, liksom drömsk som du säger, och atmosfärisk – den är djävligt fyllig på nåt sätt. Och en fin samling låtar. Jag ska ge debuten en chans igen och kolla om jag ändrat mig. Och därefter arbeta mig igenom alla soloskivor. Walls and Bridges tar jag med mig in i framtiden.


Haha, ja det hade nog låtit ganska otroligt!


Walls and Bridges, som jag haft sällskap med nu i ca två veckor, tycker jag är riktigt helgjuten med flera riktiga kanonspår!

Jag har för mig både John sagt att han skrev melodin och Paul sagt att han skrivit den. Men jag håller med, Paul är grym på att snacka.

Till alla som är intresserade av Paul: http://mccartnet.blogspot.se/.
Ett riktigt passionerat fan som skriver om det mesta gällande Paul och lite till. Hans recensioner över alla Pauls skivor efter Beatles är fin läsning.

Skoj citat hämtat från '84 Playboy-intervjun:

LINDA: "I'd love for Paul to compose more. All these business problems taking up his time! If he were only left to write great songs and play with good musicians! I think he has such soul for writing and is such a great singer. I don't think people realize what a great musician Paul is."

!!?

Intervjuaren svarar helt riktigt: "Most people probably do."

Det här är gripande också:

PLAYBOY: "What do you think of the Wings material, looking back on it? Is it music you're proud of?"

PAUL: "I used to think that all my Wings stuff was second-rate stuff, but I began to meet younger kids, not kids from my Beatle generation, who would seriously say, 'No, wait a minute; can't have you say that about your work. We really love this song or that song.'"

Han får inte se ned på sina grejer med Wings!

Det där är ju så jäkla typical... vet inte var eller ens om jag läst det alt hört det fr ngn dokumentär, men Macca sent 60-tal tar frågan t G Martin, "will we always have to justify ourselves...?" GM: "yeah... always...."

OK - han behöver ju inte "justify" Beatles-eran - men jag håller helt och hållet med dig Caesare om att han alltid haft en "skäms-faktor" ang 70-talet/Wingseran. Nu är den tyvärr lyft från nätet men i en BBC-dokumentär fr -86 blir han explicit; "you now... a lot of the stuff wasn´t finished... you kinda get an idea, take it to the studio... and kinda goes ´yeah! I like that´....but you know..."

Jag skulle själv rangordna t ex London Town - underbar platta!!!! - framför t ex Let It Be... Nä... helt rätt, han har tyvärr "köpt" många cred-pajasars omdöme om Wingseran, sadly....

Det där är riktigt sorgligt faktiskt. Jag skulle vilja höra honom tala lite grann om det där i en färsk intervju, hur han idag ser på allt han gjort efter Beatles (vilket ju är merparten av hans karriär; Beatles-åren var viktiga år, men alltså egentligen bara ett första steg i Pauls mycket större karriär på egen hand). Man tänker ju att Sir Paul fucking McCartney borde ha tillräckligt högt självförtroende, och tillräckligt gott musiköra, för att stå på sig gentemot alla belackare.

Har lyssnat mycket på Lennons första, Plastic Ono Band det senaste. Jag vill verkligen gilla skivan och jag tycker att den är bra. Men den lyfter aldrig till himmelska höjder, inte för mig. Det finns inga spår som tar andan ur mig, Mother är den som kommer i närheten. Skivan utmärks av någon slags bekännelseanda, vilket jag gillar åtminstone i teorin (Mother är dock en kanonlåt som sagt, den skänker lyssnaren en ödesdiger domedagsstämning). Men för det mesta tar denna bekännelseanda sig uttryck i en slags tonårsaktig provokationsvilja. God till exempel tycker jag mest blir plump, efter att ha förnekat ditten och datten landar han i slutsatsen att "i just believe in me, Yoko and me...". Hyfsad tonårsaktig livskänsla, om ni frågar mig. Låten bortom texten är rätt bra men det händer inte så mycket. Och Working Class Hero, denna så allmänt upphöjda låt, känner jag samma sak över. Han uttrycker en barnslig konspiratorisk verklighetssyn, förvisso i slagkraftiga bilder, "keep you doped with religion and sex and TV" – vem gör detta, John? Vilka dolda sammansvärjningar ser du bakom denna televisionens maktapparat? Det finns ingen djupare sanning bakom televisionen annat än den att homo sapiens skapade televisionen för att underhålla sig själv. (Jag frestas att inflika att hade Lennon skrivit en liknande låt idag hade han riktat in sig på Illuminati osv...). Men visst, den har sina punchlines. Återigen tycker jag att låten som sådan är rätt trist, liksom God. I stället försöker han plocka poäng genom att vara provokativ snarare än genom att skapa intressant musik.
Well Well Well och I Found Out tycker jag minst om, de står bara och stampar, men dessa rockers är säkert någon annans favoriter. I I Found Out sjunger han slagkraftigt: "I seen through junkies, I been through it all/I seen religion from Jesus to Paul" men det finns ingen musik som bär upp texten – det är en i grunden tråkig låt.

Hur som helst, mina favoriter är: Isolation, Love, Remember och Mother. Den får en trea av fem i betyg. Albumomslaget är nästan det bästa med skivan. Jag vet att många här säkert älskar den. Jag hoppas inte att jag trampar någon på tårna. Man måste ju vara sannfärdig mot sitt omdöme.

Jag återkommer väl med ett omdöme om Imagine när jag gett den lite tid, om någon skulle vara intresserad.