Arton kvinnor anklagar Jean Claude Arnault för övergrepp. (namn tillagt /mod)

Svindlaren Jean-Claude Arnaults bekännelser på riktigt typ. Ja, om han bara lyckades hålla en saklig ton hade det blivit en mycket intressant bok. Men så ser inte formeln för bekännelselitteratur ut direkt och det vore ett svårt konststycke att lyckas med.


Risken är väl alltså istället att det skulle bli en berättelse i stil med Ludmila Enqvist och handla om en jobbig barndom, kanske med övergrepp, att beteendet var ett rop på hjälp där han egentligen ville bli fast och hur hård pressen var på en framgångsrik poet och därigenom också på hennes man. Svårigheterna att passa in i ett nytt land där man aldrig känner sig hemma.

Osv. Livet är hårt.

Haha, en halv fransos med ett franskt klingande namn med bara yrkesskolan i bagaget kunde imponera på den svenska kultureliten
Det visar bara vilka komplex de hade att en fransk elektriker kunde dupera de.

Ja det skulle kunna bli hur hemskt som helst givetvis. Spökskriven givetvis. Alla klyschor och koder från en true story snyftsjälvbiografi: "rop på hjälp" är givet. Mindervärdeskomplex pga elektriker. Också självklart. Samtidigt som han tecknar ett kärleksfullt porträtt av sin kärlek till Frostenson skriva uppskattande om alla kvinnor med erotiskt kapital som knullat med honom en två eller tre gånger eller flera månader - det måste ju framstå som helt all right från början till slut. Inget fel har hänt det var struntsaker och privatsaker och nu har vi vänt blad och kan kramas allihop igen.
Vidrigt. Jag ser den komma.

Horace Engdahl lät sig i alla fall imponeras då han tyckte Arnault borde bilda stilskola för unga män så de kunde lära sig bli gentlemen och inte hipsters. Det var dåligt omdöme.

Men det är nog överdrivet ändå att kultureliten såg upp till Arnault och ansåg honom som ett föredöme. Det var nog mer hans servilitet, artighet och förmåga att göra tjänster -mot ersättning- som slog an. Han var kanske mer som en kammartjänare med fina gester som fick folk att känna sig själva lite finare.

Det var nog så som du säger att deras ego kittlades av att en fransman med sina överdrivna franska manér visade de en sådan vördnad.

Men ändå är det förvånande då han hade varken utbildning eller någon framgång inom konst och ändå togs in i umgänget.

Han föddes av en fransk sömmerska som bastard och bodde i Marseille (likt dagens Malmö) ,
det var ingen vidare omgivning att lära sig fransk etikett
Men det räckte för att i Sverige göra karriär som konstnärlig ledare och teaterregissör.

Han måste ändå haft nån sorts talang för att verka inom teatern.

Jag hörde att JC krävde (och fick) tolk under rättegången trots att han bott i Sverige sedan 60-talet.

Finns det inga riktiga bevis på att han ska ha våldtagit? Bara en sammansvärjning av hämndlystna feministiska #MeToo-kvinnor som kan ha talat ihop sig att avsätta pampen som lovade dom saker om de sög hans kuk men som de sedan ej fick. Är det verkligen bevis?

Jag har läst Selbergs bok. Den är till stora delar sympatisk, alltså berättarjaget, en schysst tjej som hamnat i trubbel och tagit sig igenom det. Lätt att gilla tonen. Historien med kulturprofilen, DN:s avslöjande, rättsprocessen, hysterin på Selbergs arbetsplats Södertörn (något av det syntes utåt, bl.a en opåkallad dementi av att medarbetare på Södertörn anmält kulturprofilen, mångas ögonbryn höjdes då) är infogade eller inbäddade i några andra berättelser: uppväxtskildring i folkhemmet, nutid med barnen, många återberättade drömmar (som så ofta i samtidsromanerna tillför de inte mycket, kanske en smaksak). Central är skildringen av hur hon träffar en ny kille som ger henne stöd under processens gång. Hon träffar en grupp surrealister, och vänder blad.
Diskussioner med den döda mamman som var jurist och intressant nog jobbade som målsägarbiträde.
Minnen från den omdebatterade parisresan. Grandios och irriterad kulturprofil verkar ångra att han betalade resan ner. Man behöver inte ha gått psykologprogrammet för att ana att Klådan gjorde sig vissa förhoppningar. Men berättarjaget åkte till Paris för sin väninnas skull som mådde dåligt och var ensam med kulturprofilen i Akademiens lägenhet. Var tvungen att gå och kräkas på flygplatsen innan hon reste ner. Ett jävla elände givetvis. Jag köper att det var en förvirrad sörja. Men formuleringar som ”han skapar omöjliga situationer” övertygar inte.
Det som ledde fram till rättegång och dom skymtar bara förbi i hast. Inget snaskande. Bra det. Men inga nya perspektiv heller, inget minnesarbete, ingen rekonstruktion av repliker, möten (åtminstone något mellan ONS-et och parisresan ska ha ägt rum), kontakten med kulturprofilen hålls på armslängds avstånd. OK.

Skildringen grumlas av förekomsten av personer med fingerade namn som är lättidentifierade för de insatta. Möjligen krävde förlaget fingerade namn även om det som skildras knappast skulle kunna åtalas för förtal, möjligen är syftet att vara taktisk för att få behålla jobbet på Södertörn. Fullt begripligt men intrycket blir att en del kan vara påhitt, för tillrättalagt osv. Mixen av fingerade och icke fingerade gör ofta ett märkligt intryck. De som har sina egna namn får ett ibland skarpt ljus på sig medan andra stannar i behaglig skugga. Filosofen Jayne Svenungsson ringer Selberg och är förtvivlad då någon på flashback påstått att hon haft en affär med kulturprofilen. Hon framställs i romanen som rädd att hennes man ska upptäcka det. Svenungsson står med sitt eget namn - trots att effekten blir en större spridning av skvallret och läsaren kan få för sig att det ligger något i det. Medan Hans Ruin fingeras. Vilka hänsyn och överväganden har gjorts här? Har Hans Ruin mer makt än Jayne Svenungsson, mer riskabel att stöta sig med, eller är orsaken någon annan? Varför är det telefonsamtalet ens intressant att ta med i romanen?

Victor Malms protest mot att Selberg placerat honom på en tillställning där han hävdar att han inte befunnit sig osv ligger bakom betalvägg. Fanns det mer han hade invändningar emot?

Rättegången mot kulturprofilen skildras inte alls. Det borde intervjuare ha ställt frågor om. Inte ”ställa mot väggen”-frågor, bara frågor. Romanen sägs ju handla om processen och tystnaden om rättegången måste ju betyda något. Plågsam var den säkert men just därför litterärt intressant. Även med risk att rucka på något, framstå i sämre dager, minnas något som stretar iväg från det redan kända. Det är väl ändå litteraturens uppgift.
Som helhet safe'ar författaren. Det må vara henne unt, det måste ha varit en upprivande historia.

Det på Södertörn är väl en jävla praktskandal? Är det för att namnen är fingerade som det inte blir någon debatt? Det är ju helt sjukt. Gubben sitter väl kvar också. Hela den delen är Kafka.
Missat det där med Jayne Svenungsson men kan det inte vara en kritik av Flashback då?

Givetvis visste hon, allt annat är totalt nonsens.
Kanske var hon en kvinnlig hanrej som tände på att klådan satte på kulturmuttor till höger och vänster.

Cuckquean, kallas hennes roll i det hela.

Deras relation är dock betydligt mer intrikat än vad simpla termer och korta beskrivningar ger vid handen.

Ja, självklart inte bara visste hon utan var delaktig på många sätt i det här.

Jag misstänker att KF satt i en garderob och tittade samtidigt som hon pillade på sig när JCA satte på andra damer.