Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Det bara måste finnas "nåt mer". Själv kan jag inte ens föreställa mig ett ingenting. Det går bara inte.

Så resonerade man inte före du var född heller men likväl uppstod du så nog är det inte ett ingenting alltid.

Här kommer en fundering: jag tror det kan ta lite tid att orientera sig när man går över till ”andra sidan”. På samma sätt som en nyfödd successivt erövrar sin kropp och tillvaron på jorden. Det vore konstigt annars. Liknande som att ögonen behöver vänja sig vid mörkret för att kunna urskilja (symbolisk jämförelse förstås).

Har du och din fru kommit överens om hur ni ska fortsätta umgås när du är död? Menar bara att det kan vara fint om hon tänder ett ljus, bjuder in dig i sina tankar och känslor, kanske läser något för dig som du känner igen och att du vet att detta kommer att ske.

När någon dör finns personen ändå kvar i sina nära och käras medvetanden och där kanske förbindelsen finns som en realitet för den avlidne att vila i.

Vet förstås inte om det är så, men känslan säger att det verkar rimligt och det skadar ingen, samtidigt som det tröstar din fru. Finns många berättelser där de som är kvar upplever att de har någon form av kontakt med den älskade som har dött.

Edit: Har full förståelse om du inte vill ägna dig åt dessa tankar, men ville bara droppa dem om de kan vara till gagn.

Kommer din fru överta ditt flashback-konto efter att du ”rest vidare”?

Vet hon att du har skapat den här tråden?

Nä, men å andra sidan så är ju ens oförmåga att föreställa sig nånting inte ett gott bevis. Om det är nånting som inte går att föreställa sig så är det väl ingenting, för när man föreställer sig använder man aktivt hjärnan och då är det ju nånting. Känns lite som att försöka lösa en sån där paradox, typ "Den här meningen är falsk!"

Bara jag som inte fattar vad det här ska betyda?

Tror du på Gud?

Hur tror du dig på livet efter döden.

Paradiset eller helvete.

Hej Bröd

Jag har följt tråden från start men inte riktigt vetat hur jag ska uttrycka mig. Det vet jag inte nu heller men jag känner starkt att jag vill hinna skicka med dig en liten, liten uns av vad den här tråden, och din historia, bidragit till för mig och min familj.

Jag är själv under utredning just nu för symptom som kan bero på något som kan innebära att jag får veta att jag inte har jättelång tid kvar. Än vet jag inget alls annat än att jag är sjuk. När oron och ångesten kommer krypande har jag gått in här och läst. Jag vill skicka med dig att den här tråden, dina reflektioner och ditt perspektiv skänker stor tröst. Jag hoppas att det inte låter konstigt? Jag försöker nog förmedla att din berättelse gör det okända och skrämmande konkret och påtagligt på ett väldigt vackert och nästan ömsint sätt. Oändligt sorgligt och hjärtskärande, men likväl mer konkret och därmed hanterbart.

Jag har två barn, 9 och 12 år gamla. De är såklart oroliga för att det är något farligt som gör att jag är sjuk även om vi försöker leva på som vanligt så mycket det går. Den här tråden ger mig ett lugn som gör att jag kan möta barnens oro med trygghet och utan ångest. Och om det visar sig att den skit jag har i kroppen går att bota så kommer jag ändå ha med mig men hel massa insikter, och en styrka att känna mina egna tankar kring döden. Tack!

To infinity and beyond 👊❤️

Har då slutligen bestämt mig för att ge dig svar på det här. Jag har hört den där idén många gånger i olika former, men jag håller inte med och har aldrig gjort det. De som tycker så säger "Om man levde för evigt skulle det inte finnas nån mening med att göra nånting -- man skulle lika gärna kunna göra det imorgon, nästa vecka, nästa år..." Den motsatta och motsvarande idén är den som brukade vara fasthakad i mig -- "Om man ska dö finns det ingen mening med att göra nåt, för det kommer bara gå om intet, kanske imorgon, nästa vecka, nästa år..." Troende människor brukar tycka på senare sättet och icke troende på det tidigare. Det är bara de respektive förhållningssätt de två grupperna hittat för att vara bekväma med det de tror på, bara två olika sidor av samma mynt -- hur man accepterar tidens gång och trivs med sin existens ändå.

Man kan lika gärna vända på de två negativa synsätten till positiva... Om man ska dö så är det korta liv man har ens enda chans till lycka, vilket sporrar en till att ta handling och finna den lyckan. Om man inte ska dö, varför skulle man vänta till nästa dag, eller vecka, eller år med att ta handling om man kan göra det nu? Om man uppskattar sitt liv finns det ingen anledning att vänta, och tanken på att all glädje man finner inte skulle förintas utan alltid skulle få vara med en skulle vara upplyftande.

Jag tycker dödlighetens vara eller icke vara är en ganska meningslös faktor i saken, faktiskt. Oavsett om man har ett ändligt eller ett evigt liv bygger en uppskattning av det på att man uppskattar det nuvarande ögonblicket.

Är du rädd?
Känner du dig ensam?

Verkligen tråkigt att du drabbats av denna hemska sjukdom med namn cancer och att det inte verkar finnas nåt hopp för dig att tillfriskna. Uppskattar att läsa dina sakliga och osentimentala inlägg i tråden.

Är det så att man får en helt annan syn på livet och på vad som är viktigt och verkligen betyder någonting när man är dödligt sjuk och vet att man snart ska dö? Såg i ett av dina tidigare inlägg att du arbetat som chef inom offentlig förvaltning. En kvalificerad gissning från min sida att du knappast ångrar att du tillbringade ännu mer tid på kontoret...Det verkar också som du verkligen håller av din fru...tillbringa så mycket kvalitetstid med henne som du bara kan och andra anhöriga och vänner du håller av.

Ett klokt sätt att hantera din livssituation är att hela tiden sätta upp små mål i tillvaron.

Jag har följt dig från starten av denna tråd och jag vill tacka för att du delar med dig av dina tankar och för att du tålmodigt svarat på allas funderingar.

Du genomgår något som många av oss är rädda för och många inte klarar av att prata om. Du har med din öppenhet gett många av oss ett nytt, betydligt sundare perspektiv på liv och död.

Förutom att du naturligtvis kommer lämna ett enormt tomrum efter dig för dina efterlevande så kommer din tråd leva länge och trots att vi alla är anonyma här på forumet så kommer du leva kvar i våra minnen.

Jag önskar dig verkligen från hjärtat en fin sista tid med din fru och övriga som är betydelsefulla för dig.

Om det är nära på bevisat att basisk mat utan socker hindrar att canser bildas, hade ni då levt efter det för att hoppas på att bli frisk eller levt livet sista tiden med socker och alkohol?