Belzec, Sobibor och Treblinka – de så kallade Aktion Reinhardt-lägren – öppnade portarna under våren och sommaren 1942 och påstås ha mördat abnorma 1,7 miljoner judar på enbart några månader. Dessa tre läger är unika inom förintelsemytologin, eftersom lägren påstås ha haft ett enda syfte: gasning av judar. Här hade tyskarna enligt legenden möjligheten att konstruera specialiserade utrotningsläger från grunden, och tack vare en centraliserad ledning som utgick från SS-ledarna Odilo Globocnik och Christian Wirth i Lublin, så borde lägren ha varit välplanerade och effektiva – tyskarna borde ha tänkt på allt. Den bild som istället framträder skildrar tyskarna som nästan komiskt inkompetenta och odugliga. Tyskarnas världskända planeringsförmåga och noggrannhet till trots så är berättelsen om Reinhardt-lägren istället absurd och obegriplig. Jag vill understryka att alla uppgifter om "gasningar", "gaskammare", utomhuskremeringar och andra händelser i dessa läger uteslutande bygger på vittnesuppgifter, eftersom inga bevarade dokument nämner någonting om hur lägren såg ut eller fungerade. Nedanstående uppgifter bör därför tas med en stor nypa salt, och syftet med tråden är att belysa den officiella förintelsemytologins fullständigt absurda grundsatser.
Låt oss börja med att specificera några av lägrens gemensamma egenskaper, enligt legenden:
1) Alla tre läger hade en förhållandevis enkel, fyrkantig eller rektangulär utformning, och det finns goda skäl att anta att alla tre läger egentligen var transitläger, vars syfte var att transportera bl.a. polska judar vidare österut i samband med likvideringen av ett antal stora judiska getton i Polen, i enlighet med tyskarnas Ostwanderung-policy under kriget. Detta förklarar varför lägren var enkla, närmast provisoriska, låg i direkt anslutning till en järnvägslinje som anslöt till Sovjetunionens tågnätverk, och varför de slog igen portarna inte ens ett år efter att ha öppnat.
2) Alla tre läger påstås ursprungligen ha byggts med tre "gaskammare" vardera, för att sedan expandera till ännu fler "gaskammare".
3) Alla tre läger påstås ha "gasat judar" med motoravgaser, antingen dieselavgaser (!) eller bensinavgaser. Eftersom dieselavgaser inte är särdeles giftiga så tvingades ortodoxa förintelseforskare byta åsikt under början på 2000-talet, till att istället påstå att det handlade om bensinavgaser.
4) Alla tre läger saknade krematorier, vilket måste beskrivas som fullständigt obegripligt ur ett förintelseperspektiv, men väldigt förklarligt om lägren var transitläger.
5) Alla tre läger jämnades med marken omkring 1943 och nästan ingen dokumentation finns bevarad som bekräftar någonting om hur lägren fungerade eller såg ut. Nästan allt vi "vet" om dessa läger härrör från vittnesmål, och alla uppgifter om "gaskammare" och utomhuskremeringar i nedanstående text härrör därför från de motstridiga och spretiga vittnesmål som framkom efter kriget.
Vi börjar med Sobibor. Sobibor öppnade i april 1942, och påstås ha utrotat ca. 225 000 judar (som ett snitt baserat på ett antal olika ortodoxa förintelseforskare). Trots att lägret "gasade" minst antal judar så var det av oförklarliga skäl det överlägset största lägret, med en yta på hela 300 000 kvadratmeter. "Gaskamrarna" i detta läger påstås ha haft en kapacitet på ca. 5800 judar per dag, men statistik över transporter till Sobibor indikerar att det genomsnittliga antalet judar som deporterades via Sobibor som mest uppgick till enbart ca. 830 judar per dag, mellan april och juni. Man kom alltså inte ens i närheten av den påstådda maxkapaciteten, och de första tre "gaskamrarna" hade enkelt kunnat hantera dessa judemängder. Hur löste tyskarna detta "problem"? Genom att av oförklarliga skäl dubblera gasningskapaciteten, från tre till sex "gaskammare"! Varför? Ingen vet. Det mest anmärkningsvärda är att kapaciteten påstås ha dubblerats samtidigt som antalet deportationer radikalt avtog. Under 1943 så utnyttjade man enbart ca. 3% av sin påstådda gasningskapacitet! Sobibor utmärker sig från övriga läger eftersom man påstås ha inlett utomhuskremeringar av offren relativt tidigt; enbart ca. 85 000 av offren påstås ha begravts i marken, medan resterande kremerades omedelbart efter "gasning".
Vi fortsätter med Treblinka. Treblinka var enbart hälften så stort som Sobibor, med en yta på ca. 150 000 kvadratmeter, men påstås ändå ha utrotat överlägset flest judar: absurda 900 000. Treblinka var det sista Reinhardt-lägret att invigas, och slog upp portarna den 23:e juli 1942. Denna siffra bör ställas i proportion till jättelägret Auschwitz, som påstås ha utrotat ca. 1,1 miljoner människor över en mycket längre tidsperiod. Trots att Auschwitz var ett enormt läger, och Treblinka försvinnande litet i jämförelse, så är det anmärkningsvärt att Treblinka, med sina små "gaskammare" och inga krematorier, lyckades åstadkomma så abnormt höga dödstal. 175 000 judar påstås ha utrotats i Treblinka enbart under den första månaden, och de fyra första månaderna såg abnorma 660 000 dödsoffer – ett genomsnitt på ca. 5500 per dag. Treblinka påstås ha haft, liksom Sobibor, tre små "gaskammare" med en kapacitet på ca. 5800 per dag. Detta innebär att Sobibor och Treblinka av obegripliga skäl påstås ha haft nästan samma gasningskapacitet trots att dödstalen skiljde sig med över en halv miljon människor! Eftersom 5500 anlände till Treblinka i genomsnitt under de fyra första månaderna så innebär detta att den påhittade gasningskapaciteten faktiskt stod i proportion till antalet judetransporter, men av oförklarliga skäl så påstås man ändå ha mer än tredubblat gasningskapaciteten, genom att bygga 10 st extra "gaskammare". Denna ambitiösa utbyggnad av gasningskapaciteten ägde rum samtidigt som antalet deportationer till Treblinka avtog drastiskt. Gasningskapaciteten i början på 1943 var därmed upp i nästan 38 000 per dag, trots att enbart ca. 1000 judar anlände dagligen till lägret i genomsnitt, vilket innebär att lägret (återigen) enbart utnyttjade under 3% av sin påstådda gasningskapacitet.
Belzec var det överlägset minsta lägret, med en yta på ca. 75 000 kvadratmeter. Trots att lägret var det minsta så påstås man ändå ha utrotat hela 550 000 judar i Belzec. Belzec påstås ha haft en gasningskapacitet på ca. 15 000 judar per dag, men inte ens under den mest aktiva månaden (augusti 1942) när 145 000 judar påstås ha gasats (4800 per dag) så uppnådde man ens en tredjedel av den påstådda maxkapaciteten. Trots detta så valde tyskarna, av oförklarliga skäl, att bygga ännu fler gaskammare, samtidigt som antalet judetransporter radikalt minskade.
Med tanke på att lägren påstås ha organiserats centralt av SS-ledare i intilliggande Lublin så framstår det som nästan skrattretande att man på allvar byggde läger som under oktober 1942 påstås ha haft en total gasningskapacitet på 65 000 per dag (!), eller 1,9 miljoner per månad, eller 23 miljoner per år! Trots detta så försäkrar ortodoxa förintelseforskare oss om att tyskarna designade, planerade och byggde dedikerade dödsläger åt judar – utan krematorier!
Låt oss börja med att specificera några av lägrens gemensamma egenskaper, enligt legenden:
1) Alla tre läger hade en förhållandevis enkel, fyrkantig eller rektangulär utformning, och det finns goda skäl att anta att alla tre läger egentligen var transitläger, vars syfte var att transportera bl.a. polska judar vidare österut i samband med likvideringen av ett antal stora judiska getton i Polen, i enlighet med tyskarnas Ostwanderung-policy under kriget. Detta förklarar varför lägren var enkla, närmast provisoriska, låg i direkt anslutning till en järnvägslinje som anslöt till Sovjetunionens tågnätverk, och varför de slog igen portarna inte ens ett år efter att ha öppnat.
2) Alla tre läger påstås ursprungligen ha byggts med tre "gaskammare" vardera, för att sedan expandera till ännu fler "gaskammare".
3) Alla tre läger påstås ha "gasat judar" med motoravgaser, antingen dieselavgaser (!) eller bensinavgaser. Eftersom dieselavgaser inte är särdeles giftiga så tvingades ortodoxa förintelseforskare byta åsikt under början på 2000-talet, till att istället påstå att det handlade om bensinavgaser.
4) Alla tre läger saknade krematorier, vilket måste beskrivas som fullständigt obegripligt ur ett förintelseperspektiv, men väldigt förklarligt om lägren var transitläger.
5) Alla tre läger jämnades med marken omkring 1943 och nästan ingen dokumentation finns bevarad som bekräftar någonting om hur lägren fungerade eller såg ut. Nästan allt vi "vet" om dessa läger härrör från vittnesmål, och alla uppgifter om "gaskammare" och utomhuskremeringar i nedanstående text härrör därför från de motstridiga och spretiga vittnesmål som framkom efter kriget.
Vi börjar med Sobibor. Sobibor öppnade i april 1942, och påstås ha utrotat ca. 225 000 judar (som ett snitt baserat på ett antal olika ortodoxa förintelseforskare). Trots att lägret "gasade" minst antal judar så var det av oförklarliga skäl det överlägset största lägret, med en yta på hela 300 000 kvadratmeter. "Gaskamrarna" i detta läger påstås ha haft en kapacitet på ca. 5800 judar per dag, men statistik över transporter till Sobibor indikerar att det genomsnittliga antalet judar som deporterades via Sobibor som mest uppgick till enbart ca. 830 judar per dag, mellan april och juni. Man kom alltså inte ens i närheten av den påstådda maxkapaciteten, och de första tre "gaskamrarna" hade enkelt kunnat hantera dessa judemängder. Hur löste tyskarna detta "problem"? Genom att av oförklarliga skäl dubblera gasningskapaciteten, från tre till sex "gaskammare"! Varför? Ingen vet. Det mest anmärkningsvärda är att kapaciteten påstås ha dubblerats samtidigt som antalet deportationer radikalt avtog. Under 1943 så utnyttjade man enbart ca. 3% av sin påstådda gasningskapacitet! Sobibor utmärker sig från övriga läger eftersom man påstås ha inlett utomhuskremeringar av offren relativt tidigt; enbart ca. 85 000 av offren påstås ha begravts i marken, medan resterande kremerades omedelbart efter "gasning".
Vi fortsätter med Treblinka. Treblinka var enbart hälften så stort som Sobibor, med en yta på ca. 150 000 kvadratmeter, men påstås ändå ha utrotat överlägset flest judar: absurda 900 000. Treblinka var det sista Reinhardt-lägret att invigas, och slog upp portarna den 23:e juli 1942. Denna siffra bör ställas i proportion till jättelägret Auschwitz, som påstås ha utrotat ca. 1,1 miljoner människor över en mycket längre tidsperiod. Trots att Auschwitz var ett enormt läger, och Treblinka försvinnande litet i jämförelse, så är det anmärkningsvärt att Treblinka, med sina små "gaskammare" och inga krematorier, lyckades åstadkomma så abnormt höga dödstal. 175 000 judar påstås ha utrotats i Treblinka enbart under den första månaden, och de fyra första månaderna såg abnorma 660 000 dödsoffer – ett genomsnitt på ca. 5500 per dag. Treblinka påstås ha haft, liksom Sobibor, tre små "gaskammare" med en kapacitet på ca. 5800 per dag. Detta innebär att Sobibor och Treblinka av obegripliga skäl påstås ha haft nästan samma gasningskapacitet trots att dödstalen skiljde sig med över en halv miljon människor! Eftersom 5500 anlände till Treblinka i genomsnitt under de fyra första månaderna så innebär detta att den påhittade gasningskapaciteten faktiskt stod i proportion till antalet judetransporter, men av oförklarliga skäl så påstås man ändå ha mer än tredubblat gasningskapaciteten, genom att bygga 10 st extra "gaskammare". Denna ambitiösa utbyggnad av gasningskapaciteten ägde rum samtidigt som antalet deportationer till Treblinka avtog drastiskt. Gasningskapaciteten i början på 1943 var därmed upp i nästan 38 000 per dag, trots att enbart ca. 1000 judar anlände dagligen till lägret i genomsnitt, vilket innebär att lägret (återigen) enbart utnyttjade under 3% av sin påstådda gasningskapacitet.
Belzec var det överlägset minsta lägret, med en yta på ca. 75 000 kvadratmeter. Trots att lägret var det minsta så påstås man ändå ha utrotat hela 550 000 judar i Belzec. Belzec påstås ha haft en gasningskapacitet på ca. 15 000 judar per dag, men inte ens under den mest aktiva månaden (augusti 1942) när 145 000 judar påstås ha gasats (4800 per dag) så uppnådde man ens en tredjedel av den påstådda maxkapaciteten. Trots detta så valde tyskarna, av oförklarliga skäl, att bygga ännu fler gaskammare, samtidigt som antalet judetransporter radikalt minskade.
Med tanke på att lägren påstås ha organiserats centralt av SS-ledare i intilliggande Lublin så framstår det som nästan skrattretande att man på allvar byggde läger som under oktober 1942 påstås ha haft en total gasningskapacitet på 65 000 per dag (!), eller 1,9 miljoner per månad, eller 23 miljoner per år! Trots detta så försäkrar ortodoxa förintelseforskare oss om att tyskarna designade, planerade och byggde dedikerade dödsläger åt judar – utan krematorier!
__________________
Senast redigerad av Skogsvatte 2022-12-23 kl. 20:34.
Senast redigerad av Skogsvatte 2022-12-23 kl. 20:34.