Vad göra när man blir nostalgisk? Går inte att gå tillbaka.

Är väldigt nostalgisk de senaste dagarna. Är lite över 30 och tittar tillbaka på mitt liv. Ända tillbaka till dagis. Men speciellt tonåren och framåt. Minns exempelvis högstadiet, när man spelade fotboll på rasten, när jag knullade en storbystad klasskamrat. När jag cyklade till sjön med min bror och vi simmade. När jag åkte trimmad cross och bröt mot lagen. När jag ryckte in på värnplikt som jägarsoldat i Arvidsjaur. En väldigt speciell snubbe som jag träffade och vi var med varandra (ultrakonservativ snubbe med extremt traditionella värderingar och könsroller). När jag tog bågen. När vi åt fältransoner.

Vill inte vara för specifik eftersom jag inte vill outa mig men dessa är bara några av jättemånga minnen som dyker upp i huvudet och får mig att längta tillbaka som fan.

Vad gör man? Jag lever att jävligt bra liv just nu. Det är inte det. Utan jag bara blir väldigt nostalgisk.

Jag kan ju inte gå tillbaka i tiden, så vad gör man?

Tycker ovanligt många hånar TS i onödan. Jag är själv likadan, sentimental. Allt var inte perfekt förut, men det var mer äventyr förr.
- Cykelturerna där man inte visste slutmålet.
- Första flickvännen.
- Flytta till sin första lägenhet, och friheten som kommer med det.
- Kompisen och du busade och hamnade i trubbel.
- Självsäkerhet när man var tonåren och tänkte typ ’jag kommer förändra världen’.
- Man kunde bli sångare, företagare, nästa Bill Gates.
- Internets uppgång, och mobiltelefoner som kom ut med helt ny design varje år.
- Fester som man laddade upp inför i en hel vecka.
- sommarsemestern med familjen som faktiskt var rolig.
- LAN-party, med datorspel som utvecklades enormt från år till år. Från 2D till 3D. Spelföretagen satsade dessutom på många nya vilda idéer, istället för samma CoD varje år.
- Fildelning var spännande, istället för att bara starta Netflix/Spotify.
- Kändisarna kändes verkligen som gudar. Michael Jordan, Michael Jackson. Man såg upp till dem.
- Klasskompisarna var det en jäkla mix på. Idag är det mer enformigt på arbetsplatsen. Mer städat.

Allt var så otroligt spännande för det mesta var nytt och utkomsten kittlande. När man är över 30 försvinner lite av den gnistan. Livet är bra och kul, men situationerna från förr går inte riktigt att återskapa. Även om man försöker så vet man nästan alltid utfallet ändå. Att flytta kommer inte kännas lika kittlig, fest har man varit på förut, nu har man typ redan valt sin karriär, superkändisar som Taylor Swift känns inte som man ser upp till osv. Man har redan rest och sett en hel del.

Jag har lätt för att bli sentimental, och jag har i många fall ringt upp och kontakt gamla vänner. Men de är inte lika sentimentala eller intresserade, de är upptagna i sina liv. Ska man ens få till en träff ska man typ boka minst 1 månad i förväg. Det blir inte lika spännande som förut.

Jag tror inte det är fel att emellanåt vara sentimental, men man måste efter ett tag skifta mindset till att inse att om 20 år är det nutiden man kommer längta tillbaka till. Jag hoppas verkligen att varje decennium kommer med sin charm som man kan se tillbaka på.

Men. ÅH. va. Gulligt!!!!!!!

Det lutar väl åt att får samlas ett gäng flashbackare och starta ett litet museum /fritidsgård för vuxna. Det ska vara telefoner med sladd (som fungerar) och annan digital och inte så digital utrustning. Gamla spel osv. Inrett tidsmässigt. Piggelin för 4 kr/st. Etc. Det går att ordna.

Och gällande sexuella äventyr i skog och mark så får man väl göra det utanför? Jag säger bara en sak. SKITBRA idé. Skoja, men ändå. Det går ju att lösa 🙂

Jag skrev ju att situationerna från förr inte går att återskapa. Men du var ändå så ivrig på att vara ’rolig’ så du hann inte ens läsa eller förstå inlägget. Inget emot humor, jag tål mycket, men här var det platt fall. Aja, hoppas du roar någon mer än dig själv iaf.

Lite över 40.

Jag känner ingenting. Har inga känslor för människor när jag ser tillbaka. En del människor har begått självmord och det är snarare sorg om jag tänker på dem ibland men jag känner inte mycket alls nej. Under tonåren var jag mycket intensiv i känslorna och även åren innan 30. Jag kände en djup kärlek för människor rent generellt. För tjugo år sedan hade jag lätt kunnat älska alla möjliga användare här utan att ens ha träffat dem, berörts känslomässigt av att se grannarna, kassörskorna på affären och bibliotekarien när jag lånar böcker. Men idag känner jag typ aldrig någonsin något. Jag kan känna mig "mammig" till vissa yngre som hastigast men oftast inte. Det är för att en del är i åldrarna om jag själv hade haft barn. Såklart blir jag berörd också ibland

Men som regel känner jag ingenting när jag tänker på människor typ aldrig av minnen. Nåväl jag har dejtat de här tio åren och ingen gjorde det minsta positivt intryck. Jag har inte känt att någon var något vidare och istället blivit arg för att de varit respektlösa och försökt utnyttja mig som varit mer seriös.

Råkade läsa här ikväll negativa inlägg jag skrivit så sent som förra sommaren och var tvungen att ta bort lösenorden till kontona för att jag inte vill använda de igen (ska kasta det här också) och bara tänka. Herrejävlar varför har jag ens träffat de män jag gjort och fyfan vad dåliga energier de inneburit vara. Inte en enda kille kan jag minnas positivt

Dumpade de där kontona för jag vill aldrig mer bli påmind om snubbar jag dejtat och förstår varför jag mår så fint utan dem.

Och så är det med människor. Ingen har lämnat bra minnen för mig och att det gjorde intryck förr, det med livet, berodde på att jag var ung bara.

Kan inte minnas en enda kille ut mitt liv och känna något. Trots allt så har inte någon heller gjort tillräckligt mycket för att jag ska känna något mer än att man ju haft end el vänner förr men det är i det förflutna och passerat.

Jag känner mig väldigt harmonisk och välmående så länge jag inte dejtar någon eftersom de allihop är skit. Haha 😂 nej men som sagt, män innebär bara taskig energi och ingenting som känns positivt. De försöker inte ens. Sakna dem? Haha Man kan dejta någon ny isåfall.

Det var gräsligt att få minnesbilder av dejtandet, dåligt sex och negativa känslor. Slipper helst det framöver.

Och det har såklart INGET med att din dumma hjärna väljer fel män att göra. 😇

TS:
Tror att som har huvudet någorlunda rätt iskruvat, i åldersspannet 30-100 är sentimentala, eftersom Sverige blev kuppat av främmande makter, och politikerna blev äckliga svin som behandlar befolkningen som skit, och befolkningen förutom att de blivit utbytta mot IQ-50 sandnegrer och annat trams, även själva degenererat till idioter.

Det har snarare med att göra att jag är isolerad och män som istället är väletablerade i samhället men måste gå ut på nätet, är det något fel på.

Härligt att du uttalar dig så mycket om huruvida andra är dumma i hjärnan eller låg begåvade när ditt inlägg dryper av en allmänt bristande förmåga.

Du behöver sluta tänka så mycket kring annat (andra) och börja självreflektera lite...

Oj någon tog åt sig.

Jaja du har ändå passerat bäst-före-datum, så jag antar att det inte spelar någon roll alls kring vilka val du gör. Singel livet ut eller så kommer din dumma hjärna hitta någon ny idiot som behandlar dig som som skit så småningom. Ointressant för mig. Tänkte bara om du själv blir lite mer självreflekterande istället, kanske hade gett något men det kommer inte ske så ciao.