Citat:
Ursprungligen postat av
Detdundrar
Att R. söker förströelse i avrättningsfilmer och själv tycker att hon mår bra då säger en hel del om henne, särskilt så ung som hon är. Tänker särskilt på hennes uttalade om halshuggningsfilmen, att hon associerade detta med Emilia. "Men sen så kom jag alltså på det där. Alltså, (ohörbart), det är simpelt obra". Empatilöshet, ett visst maktbegär och inget konsekvenstänk.
(Intressant att hon då och då använder ett mer 'bildat' ord; denna gång 'simpelt' som synonym till 'lätt, enkelt' etc. när hon vanligtvis knappast kan bilda en hel mening utan att använda svordomar och fula ord).
Jag tror inte heller hon han tvångstankar i den egentliga bemärkelsen. Som du så väl beskriver har riktiga tvångstankar (med eller utan röster) andra betingelser. Den som lider av tvångstankar måste ofta utföra någon gärning eller agera/handla på ett visst sätt för att 'få ro'.
Tror inte R. skulle kunna klara sig ute i samhället, varken som tonåring eller som vuxen.
Men man ska aldrig säga aldrig. Känner en ung tjej (väl) som har ADHD och började umgås med äldre, litet kriminella killar och tjejer, när hon själv var 13-14 år gammal. Bodde visserligen hemma och hade en stark familjekonstellation men hade otroligt svårt för att hålla sig borta från 'trouble'. Ställde till med en massa trassel, umgicks med knepiga äldre killar och drack alkohol varje dag. Begick brott men inga våldsdäd. Gick knapphändigt ut skolan och ville inte arbeta. Hon var föremål för många utredningar.
Hon var oerhört obstinat, hade ett liknande språk och på vissa sätt samma svårigheter med konsekvenstänket som R. Under flera års tid undrade alla vad som skulle bli av henne.
Men "lo 'n' behold": Nu är hon i 20-årsåldern och har sedan 2 år tillbaka egen lägenhet och jobb som hon gillar och sköter. Trevlig kille har hon också. ADHD:n sitter väl alltid i, men hon är så mycket lugnare och trevlig att umgås med. Vet ej säkert, men åldern + medicin + nytt umgänge måste ha
gjort sitt till.
Tack Notknapparen för ett bra och intressant inlägg.
Någon i tråden nämde tidigare mordet på Peter Plax.
Utan att vara insatt i fallet närmre än ytligt, finns det några gemensamma nämnare mellan de här fallen, men olikheterna är kanske större än likheterna. De utspelar sig i helt skilda miljöer, med helt olika typer av ungdomar. I Peter Plax fall finns till synes inget riktigt motiv.
Som det verkar var den 16- åring som dödade Peter också intresserad av våldsfilmer, som fick kompisarna att må illa. Han själv däremot verkade helt känslokall runt filmerna. På ytan märkte ingen något särskilt enligt rätten. Han var studieinriktad och till synes normal.
Dn:
"
Enligt det rättpsykiatriska utlåtandet led han av tvångssyndrom utan insikt. Det han gjorde beskrivs av den rättspsykiatriska utredningen som ”personfrämmande”. De bakomliggande tankarna är närmast ”bisarra” och den ”sjukliga tvångsmässigheten” samt den ”abnorma våldsfixeringen” visar att han led och lider av en allvarlig psykiatrisk störning."
//
"
I ett av förhören uppgav 16-åringen att han fick tankar om att döda någon runt skolavslutningen i nian. En vecka före mordet återkom tankarna. Den här gången tänkte han att nu ”får jag väl faktiskt liksom göra det”."
https://www.dn.se/sthlm/i-dag-faller...pa-peter-plax/
I det här fallet kan det finnas motiv, men det är osäkert om de vaga motiven är de egentliga.
Vad har drivit tjejerna så långt att det slutar i ett tortyliknande mord?
Visst, det är konflikter ständigt mellan tjejerna. E har inte sällan kallat någon för hora. En av pojkvännerna har tidigare varit med M. På avdelningen har tjejerna retat sig på E, mobbat henne. När E flyttas förflyttas dock mobbningen till nästa offer...
M har visserligen ett hat mot E. R:s motiv verkar mer vagt. Där finns en nära till R som blivit kallad för hora, hon själv (liksom flera) har väl också råkat ut för det.
Vem driver vem? Chattgruppen driver på hårt, men R verkar till synes vara den som tar saken i sina händer?
Det kan uppfattas som att M är lite med som ett "följe" till R. Visserligen är det hon som håller den ständiga kontakten med E, men vet hon, fattar hon att det kommer att sluta med mord?
R är den som snor tejpen, saxarna, slutligen kniven. M verkar(?) inte ens veta varför de ska ha tejp? Kniv? Hon har fått se avrättningsfilmen, mot sin vilja enligt R. Samtidigt är M hela tiden i luren, ringandes till flera killar. Varför? Känner hon instinktivt att det kan spåra ur?
M verkar dock tramsa runt det hela, de "tubar", filmar och "leker" med kniven. Lurar dit E.
Sedan är de M som gör de första huggen. Det är ingen lek längre, även om det första våldet även det är väldigt grovt.
M har aggerssionproblematik, en annan tjej på hennes boende vittnar om att hon är lite rädd för hennes utbrott. M verkar sakna kontakt med sina innersta känslor. Fattar hon själv varför hon högg E i benet? Jag tror nästan inte det.
Driven av gruppen, sitt eget hat, av R, av sin oförmåga att koppla sina känslor till sig själv?
Jag tänker att M inte visste att det skulle mördas, men R visste nog vad de skulle göra. M lät sig drivas på, och även om hon inte gjorde de dödande huggen i halsen, satte hon inte stopp på det, lät det ske. R säger att hon drog i huvan på R och sa att "nu räcker det". Kanske M har ett visst mått av känslor, men något djupare bevis för empati verkar hon inte visat E.
Efter mordet kontakter M återigen några killar. Kanske är hon mer uppriven än R. Sover inte. Hon säer till en av killarna att hon hör röster, E:s röst. Att hon är rädd.
Det är svårt att veta vad som rör sig i dessa tjejers huvuden.
Extremt tragiskt för alla inblandade. Man önskar bara att de hade fått bättre stöd och hjälp, att allt hade gått att förhindra.
Läste idag om en tjej:
https://www.svd.se/a/nyV9zL/sa-kom-l...t-drogmissbruk
Man ska aldrig säga aldrig...
I det fallet verkade det dock funnits en person som tog ledarskap för tjejens situation plus att hennes familj hade resurser på ett helt annat sätt än tjejerna i det här fallet.
M verkar ju inte ens ha en familj. Bara det...att var helt ensam när man är 15 år. De pratar ju en del om familjerna, vilket för dom verkar ha en stor betydelse, trots att det ju i verkligheten är mycket sköra och destruktiva band. Jag kan känna empati för dom på det viset, hur orättvist de vuxit upp, med så små förutsättningar. Små barn behöver oändligt med kärlek och trygghet, ständig närvaro av trygga bra vuxna.