Mitt liv är ett helvete för jag älskar tjejer men vet att jag aldrig kommer få en

Ja exakt det som TS håller på med. Vad skulle du säga till ditt yngre jag nu? Hur kom du loss ur det tänkandet?

Har du ett jobb och arbetskamrater? Eller pluggar du? Bor du i en stad eller på landet?

Om du är oskuld och deppig över just den detaljen så åk till Frankfurt och köp lite luder. Så behöver du inte känna dig stressad över att du ska vara en noob när du väl får en tjej.

Kvinnor ser om man är desperata och tappar intresset då. Gå med i någon klubb där det finns många kvinnor. Friska och svettis eller någon dansklass

Trots alla välmenande förslag om hur man bör transformera sin person och det till synes ofruktbara i att ”bestämma sig” för att det inte går, så har du sannolikt ganska rätt. Grundläggande personliga drag, manér och hur man tar sig ut för omgivningen låter sig inte ruckas på särskilt mycket. Det som står till buds är nog snarast att på ett bättre sätt hantera det man råkar ha begåvats med (ett exempel skulle kanske kunna vara inte uppehålla sig för mycket i samma, med tiden, självförstärkande tankeloopar).

Somliga här verkar tycka att det läcker ut lite tilltalande drag från mellan dina rader. Går dessa att närmare sätta fingret på och försöka förstärka en smula?

Kanske finns drag av lite underfundighet och krass iakttagelseförmåga att plocka fram. Sånt kan väl verka attraktivt i sin blyga form.

Om det nu är så att du i skrift framstår som en individ som tycks ha åtminstone ”något”, så kan väl det vara en sak att utgå ifrån? Finns kanske sammanhang där man kan lära känna varandra via det skrivna ordet innan man träffas om ömsesidig attraktion skulle uppstå. Typ brevväxling. Då får du också på förhand möjlighet att dra dina upplevda tillkortakommanden och kan diskutera dessa på ett lite "djupare" sätt. Skulle kunna avdramatisera saker och ting.

Och ses första gången genom att ta en promenad eller något liknande. Inte sitta mittemot varandra i någon situation som säkert blir spänd osv om man nu inte har begåvats med för saken lämpliga förmågor.

Alltså ingen av er har en aning hur jag är i verkligheten.
Ni vet helt enkelt inte vad ni pratar om.
Ni tror att jag är som er, som alla andra, normal. Men det är jag inte.
Ni skulle säkert tro mig att det är kört för mig om ni skulle träffa mig i verkligheten.
För att det gick för dig så betyder det inte att det går för mig.
Jag kan inte ändra på min personlighet.
Nej.
Jobbar. Har arbetskamrater. Förort till storstad.
De tror snarare tvärtom, att jag är ointresserad.

Eller hur.. att gå till friskis och svettis eller gå dansklass kommer ge mig en flickvän, inte.
Man får helt verklighetsfrämmande råd här..

"Jag kan inte ändra på min personlighet."

Jo, det går. Är du samma person nu som för tio år sen? Tjugo år sen? Knappast va? Och om du nu ÄR det så är det ändå ett val du gjort

Vet arbetskamraterna om ditt problem? Träffas ni nånting utanför arbetstid? Fester eller så. Börjar man umgås med nån så brukar man ju träffa på dens kompisar och i sin tur deras kompisar, släktingar, partners, som i sin tur känner massa folk.
Får man loss den första kontakten så brukar det rulla på.

Om du frångår din personlighet lite och fokuseringen på dig själv och vad andra tycker om dig- vad gör du själv i mötet med andra människor för att dom ska känna sig sedda och må bra?
Är du trevlig, ler och småpratar med kassörskan i mataffären eller personalen på fiket t ex?
Vill du lämna andra människor med en varm känsla inombords efter ett möte? Oavsett hur obetydligt det mötet kan verka vara, typ en expedit som frågar om du letar efter nåt särskilt, tjejen i receptionen eller vad som helst.
Människor som får en att må bra vill man ju vara med.
Alla möten behöver inte vara fokuserade på förhållande. Utan mer öva upp kontakten med andra människor istället för att tänka på raggning.

Du kanske har högkänslig personlighetstyp som gör att du tar väldigt hårt på att bli nobbad. Som om inte de allra flesta blivit det någon gång… Du hade dejtat 6 tjejer, det är verkligen inte många, det kan ta tid och många försök att hitta rätt. Finns tjejer som ser bra ut som det tagit flera år för.
Det du beskriver som ful personlighet är ju bara att du är introvert, inte som psykopati direkt. Du har en fin kvinnosyn, bara det är guld värt. Du är intelligent, intresserad av filosofi vilket ju är ett outtömligt samtalsämne.
Och varför beskriver du dig själv som inte normal när du visar genom det du skriver att du bara är mänsklig, varför tror du du får så stort engagemang här?

Småpratar? Jag som i princip inte kan prata alls? Nej jag småpratar inte.
Skulle jag kunna prata (vara social) så skulle det nog vara lätt att få en tjej.
Ja det är jag. Nej det är inte nåt som jag har valt.
Nej. Nej.
För jag kan inte prata. Och jag har nog en slags social fobi.

Fobier finns det behandling för.