Vad är det för fel på mig?

Fast det där går ju inte riktigt ihop med tanke på att du har skrivit att hon inte ville ha barn men han ville och till slut blev hon gravid.

Varför väljer man att skaffa barn medvetet med en som har grov psykisk sjukdom och dessutom är påstridig att vederbörande ska bli gravid?? Då kan man liksom inte skuldbelägga exet att hon inte orkade ta hand om ungen och lastade över ansvaret helt på honom.

Han tvingade såklart inte henne men hon var tveksam i början men landade till slut i att hon också ville, vet inte mer detaljer än så.

Det hela är ett stort mysterium för mig. Han kanske var förblindad av barnlängtan och kände att han var 40 och för gammal för att leta nytt? Nu verkar upplägget funka bättre än under småbarnåren men kvinnan är fortfarande en hemmasittare. All roddning kring förskola/skola osv verkar han sköta vilket jag är irriterad på, hon gör ju inget vettigt om dagarna medan han jobbar och förtåndshandikappad är hon inte.

Har inte sagt att han tvingade heller. Bara konstigt att han var påstridig när han visste att hon var psykisk sjuk. Eller blev hon det under graviditeten eller efter förlossningen kanske.

Jag tror det är bäst att du slutar ondar dig över henne och istället ifrågasätta dig själv varför du så innerligt vill ha barn med en person som är dålig på att göra riskbedömning (om hon nu var psykisk sjuk innan graviditeten).

Ja, om du stressar honom så brukar effekten bli den motsatta. Bättre att bara finnas där och ge honom kärlek. Män avskyr krav som ställs i början av en relation. Det får de att lägga benen på ryggen.
Sen är det viktigt att ER relation är stark, att NI gör saker tillsammans så att det finns en tvåsamhet innan det kommer in en tredje i relationen.

Ja det är ett väldigt bra råd. Försöker tänka så när ångesten tar över.

Jag har ju inte hela sanningen. Kanske gjorde han en dålig riskbedömning, men han verkar vettig och ansvarsfull. Det som äter upp mig är tankar som "men jag är ju bättre än henne, satsa med mig"

Kanske har jag drag av borderline. Jag tror det är lite tvångsmässighet också. Kan inte sluta tänka på alla år en annan kvinna fick och de åren kommer jag aldrig att få. Det ger mig också tankar på självmord ibland.

Det fetade.. Så är det garanterat 🙂

Har skrivit det förut och skriver det igen.. Du kan och bör inte jämföra dig med henne! Speciellt när du inte vet hela sanningen.