Den STORA tråden om hen, hän och h*n [Sammanfogad]

Det må vara att du skulle trivas med att omtalas som "den", men det finns en mängd andra som hellre vill bli refererade till som "hen". För dem går det inte lika bra med "den".

Kanske tycker du t ex att följande låter helt utmärkt:

– När kommer ditt syskon på besök?
– Den kommer klockan fyra.

Själv finner jag att "den" i det här fallet signalerar ett förringande som oftast inte är eftersträvansvärt.

Du är helt fel ute. Jag och syskonet ska omtalas som det kön vi har om det är personligt. Om vi däremot är okända figurer bör vi omtalats i den roll vi har och då fungerar den alldeles utmärkt.

Det märks att du har dålig språkkänsla. Läs vad jag skrev i mitt föregående inläggs avslutning.

Tack för recensionen! Din åsikt om min språkkänsla är viktig.

Utan att kommentera nivån på din förmåga till läsförståelse skulle jag vilja påpeka att poängen i mitt föregående inlägg är, att man nödgas ta till hen en gång emellanåt just för att undvika att köna en person som inte kan betecknas med vare sig han eller hon. Och att den, som du av någon anledning förordar som en fullgod ersättare till hen, inte alltid fungerar.

Och jodå, jag läste ditt avslutande svammel om genusvetenskap. Vad förväntas jag göra nu?

Det är ingen recension. Det är ett kort konstaterande när du kommer med så konstiga exempel.


Nej, det behövs aldrig och i de exempel du angav var det direkt olämpligt att avköna.


Tack för recensionen! Din åsikt om mina synpunkter är viktig.

Inte om det rör sig om en person som varken är en han eller en hon. Då är det i stället olämpligt att tvångsköna. Brukar du göra det?
Nu tror jag att du råkade läsa lite fort; det rörde sig inte om en recension utan om en följdfråga till den uppmaning du riktade till mig i ett tidigare inlägg om att läsa ett visst avsnitt av ett av dina inlägg. Men låg det inte mer än så bakom den väljer jag att ignorera sagda uppmaning, då den inte verkar fylla något begripligt syfte

Jag har aldrig ställts inför den situationen, men håller med om att det vore det enda tänkbara motivet. Ordet bör därför reserveras för sådana personer som inte anser sig vara varken man eller kvinna och inte användas när det inte behövs.

Det är ju ganska uppenbart att det då blir helt fel att tala om personer som tillerkänner sig ett specifikt kön med det ordet.

För att återknyta till din inledning från det tidigare inlägget:


Jag tror att det är ytterst få som vill bli kallade det. Vi har inte kommit till den punkten än. Det handlar snarare om personer som du, vilka vill använda ordet så ofta de bara kan. Det liknar tvångsmässigheten hos personer som strider för att »få« använda ordet som är ämnet i denna tråd:

Amerikanska forskare är helt exalterade över hur snabbt och behändigt Svenne Banan lärt sig bruka ordet hen.

"Hen" förändrar synen på kön
https://www.dagensarena.se/innehall/...r-synen-pa-kon

Henom?

Ungefär lika begåvat som om det skulle krävas en objektform [denom] för den.

Jag som precis tänkte starta en tråd om "hen" när jag såg denna massiva tråd. Nackdelen med samlingstrådar som denna är ju att man inte orkar läsa igenom alla inlägg, så jag ser inte riktigt poängen med att ha en tråd när samma frågor säkerligen avhandlas åtskilliga gånger i den här tråden.

Nåväl, med den kritiken av samlingstrådar ur vägen, så måste jag fråga varför det finns ett så massivt motstånd på flashback mot "hen". Det introducerades väl för drygt 10 år sedan och var då starkt kopplat till den feministiska rörelsen, och även personer som hävdar att det finns fler än två kön. På den tiden vägrade jag använda ordet av principiella skäl.

Men nu har åren gått och ordet har blivit alltmer accepterat. Jag har själv svårt att hitta ett bättre alternativ i skrift om kön är okänt. Beror motståndet fortfarande på att det myntades av feminister, eller finns det andra skäl idag till att många envisas med klumpigare varianter som "han/hon" eller "vederbörande"? Ja, till och med bastarder som "h*n" har jag sett förekomma.

I tal känns det dock överflödigt då det går snabbt att hitta vettiga alternativ.

För det första är det väl bra att variera sitt språk i stället för att försöka hitta ett ord som ska återkomma i varje sådan situation. För det andra är »problemet« överdrivet när det gäller att könet är okänt. För det tredje är det väl snarare tvärtom att det som ska skrivas seriöst mycket lättare kan formuleras med eftertanke, än det löpande talspråket, och därmed hitta stiligare formuleringar än sådana som baserar sig på ett »uppfunnet« ord.

För en del, främst yngre, har naturligtvis »hen« blivit ett kronolektiskt uttryck precis som »typ« blev. Det vill säga att beteckna som ohyra i språket och sådant är ju svårt att göra sig fri från. Det finns alldeles för många som inte vårdar sitt språk och apar efter andra.

Jag förstår nog inte riktigt din kritik, vilket kanske kan bero på trötthet. Men motsätter du dig att språket utvecklas, att visa ord försvinner och andra tillkommer? Eller är det en estetisk fråga, och "hen" tillhör de fulare orden i svensk vokabulär och därför bör det undvikas?

Jag kan förvisso hålla med om att ordet inte passar i poetiska sammanhang, men visst fyller det en praktisk funktion om man vill slippa leta synonymer i mer vardagliga sammanhang. T.ex. om brott begåtts och gärningspersonen är okänd så kan hen lämpligtvis benämnas "hen"?

Det är kanske till syvende och sist är en ren smaksak. Jag blev bara så nyfiken eftersom vissa verkar bli genuint arga på användare som tar ordet i sin mun.