Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Okej rita en linje, och bortse från vad jag sa om ickelinjär, men om linjen är konstant, så är den det den är, allt i linjen har uppspelat sig, och kan spelas om, ett medvetande kan uppleva ett kapitel var som helst i denna linje, men då är allt redan förutbestämt,, spolar du tillbaka "filmen" så kommer samma saker ske igen, likaså så kan man "spola" fram,.. (ett annat medvetande kommer utspela sig på en annan plats på denna linje) informationen finns redan där OM det är så att det är en konstant,, vilket jag ser som ett alternativ till hur jag betraktar verkligheten.

Ett annat alternativ är ju att tiden skapas kontinuerligt, men är då vara av ett medvetande (människa, "gud", jag?), alltså kan du förstå hur jag tänker? förväntar mig inte att du håller med, är rätt kass på att få ut mina tankar i text.

Nej, det där funkar ju inte om du ska vara stringent i dina resonemang. Endera så accepterar du min existens - då behövs inget bevis, eller så gör du det inte och då spelar det ingen roll om jag motbevisar din teori. Det enda sunda är att acceptera att du inte vet och att resonera kring saken inte leder någon vart samt att en diskussion, likt denna, endast leder dig tillbaka till att inget svar finns.

Jag har alltid tagit för givet att världen fungerar så här. Det enda som existerar är det jag ser just nu och det existerar bara för att jag ser det. Dvs det upptar mina tankar just nu. Så fort jag skrivit färdigt detta och trycker på skicka svar och sen stänger sidan kommer Flashback att försvinna och ni allihop som läser kommer att försvinna ni också.

Ja det stämmer. Tack för att du (läs: jag) tog upp detta nu under just denna tidpunkt, jag förstår varför jag har valt just denna tiden, det passar extremt bra för mitt tankesätt just nu, så jag kan ta till mig det och fortsätta expandera mitt medvetande. Motbevisa mig gärna om detta skulle bevisa sig vara helt fel, men kom ihåg att jag behöver bevis.

...

Känns som folk som har kunskapsluckor söker sig till religion? Varför inte bara acceptera att vi är människor, varelser som inte kan veta allt och som inte ens kan veta allt som vi har potential för?

Varför ska man få ångest över det? Tänk att det är som en dröm, med alla möjligheter vad det innebär. Du har bara en chans att få till det rätt för sedan kommer du att vakna upp. Det som är en livslängd på 80 år i drömmen är bara några sekunder utanför drömmen. Inget att oroa sig för.

Om du hittar på hela universum så innebär det att du existerar, vilket innebär att du antingen är gud eller är barn av någon annans skapelse. I vilket fall är du inte ensam vilket inte kan sluta i att du är det enda som existerar. VI finns alltid, alltid och aldrig. Det beror på hur du vill se det. Vill du se det dåliga så väljer du att se det dåliga, men du behöver bara vrida blicken och upptäcka att det finns bra saker också att se. Välj dessa istället.

Jag tänker redan "att det är som en dröm". Men inte till 100%. Skulle du eller jag göra det skulle vi inte ha några som helst besvär med att springa ut på det lokala torget, nakna och skrika att vi inte finns, tex. Gör du det? Och om inte? Varför gör du inte det?

Om du har haft en lucid dröm så vet du att man är "fri att göra vad man vill i drömmen". För du har vetskapen om att du ändå kommer att vakna till "verkligheten". Den här verkligheten som du och jag "måste genomleva" och "sköta oss" i.

Allt "slentriansnack" om att "livet är en dröm" och att du kan göra vad du vill köper jag inte av människor som verkligen inte lever ut det till 1000%.
Men du kanske gör det?

läs detta

http://imgur.com/X3FwzHb