Solipsism - allt är en illusion - samlingstråd

Det du förklarar är att alla våra upplevelser i livet kan endast vara subjektiva upplevelser -- det stämmer. Men det försummar inte existensen av yttligare individer med subjektiva upplevelser.

Nä, och solipsism är ju inte påståendet att det inte finns objekt. Bara konstaterandet av faktum att man aldrig har kontakt med några objekt, annat än i form av subjektiva upplevelser. Solipsism är ett filosofiskt kärnvapen, ett bottenskott på så gott som alla slags resonemang. Och ovedersägligt sant, faktiskt mer än sant, det är den uppenbara verkligheten att det är så.

Det kanske finns objekt där ute. Men det där med upplevelsen av idéen om att det finns objekt kanske bara är en slags spegling av det subjektiva? Det som eventuellt finns där ute kanske inte alls är objekt, utan någonting helt annorlunda. Eftersom det per definition är otänkbart och oupplevelsebart så kan det väl vara någonting helt annorlunda än vad vi klarar av att föreställa oss. Solipsism är filosofins död och den är så impopulär därför att den hotar alla utstuderade resonemang som byggts på antaganden som uppenbarligen, bokstavligen uppenbarligen, bara är subjektivt upplevda. Solipsism är oförneklig, och viola, de flesta filosofer förnekar den!

Just det, jag tycker att det är absurt. Jag har inget motstånd över att ändra mig och är öppen för att solipsism kan vara verkligheten -- men det är absurt för mig just nu. Därför skriver jag vad jag tycker i den här tråden och du är fullständigt välkommen till att argumentera varför jag inte ska tycka det är absurt. Men att jag ska ta bort den synen endast p.g.a. att det är möjligt att den s.k. "verkligheten" är det motsatta av min syn är inte något rationellt argument. Detta resonomang som du yttra om, kan man säga till alla möjliga åsikter en person kan ha.

Därmed förstår jag inte poängen med ditt inlägg. Allt vi människor tror oss veta, kan vara fel, visst -- det är självklart. Det är från den logiken citaten av plato skapades: Det enda jag vet är att jag inte vet någonting. Det är en god sak att ha i åtanke, men att anpassa det till vardagliga situationer är löjligt och att använda den principen till ett argument är helt meningslöst. Det är omöjligt att argumentera mot ett sådant löjligt argument. Den bygger på exakt samma princip som när religösa folk säger "du kan inte motbevisa min guds existens"...

Det finns inget uppenbart skäl till att applicera den metafysiska solipsismen i vardagen. Oavsett om den är sann eller ej.

...Nu är du ute och virrar. Det du precis skrev är att den grövre typen av solipsism(metafysisk solipsism) är inget man ska applicera i vardagen. Det är ett argument mot metafysisk solipsism. Mina inlägg har argumenterat mot solipsism... Meh... Jag har precis insett att vi inte diskuterar om samma sak.

Att bara säga solipsism är egentligen lite dumt. Det du och jag gör just nu, skulle kunna vara analogt med att diskutera om bilar. Jag syftar på en Ferrari medans du syftar på en sunkig Toyota -- båda är bilar men det är inte samma sak. Så om vi ska prata maxhastighet så kan vi komma fram till två olika svar, fastän båda har rätt.

Jag syftade på metafysisk solipsism -- du verkar skriva om epistemologisk solipsism.

En liten liknelse: Vad jag avser är alltså att om vi liknar verkligheten med en film och de flesta då är övertygade om att filmen är en dokumentär, men någon påstår att den kanske är spelad i en studio med rekvisita etc, så måste alltså inte de som ser filmen med nödvändighet låta bli att leva sig in i filmen som om vore den icke spelad oavsett om den är spelad eller ej. Med andra ord, även om den metafysiska solipsismen är sann, kan den ju i sin form och struktur ha ett icke-solipsistiskt uttryck, vilket då får en att uppleva tillvaron som icke-solipsistisk.

Jag har redan gått över det här med dig. Det du yttrar dig om, är ett scenario som är möjligt. Men du måste förstå att det enda som gör det scenariet godtycklig är att den bygger på principen att allt är möjligt. Om du vill att jag ska sluta tycka det är absurt med metafysisk solipsism så får du faktiskt komma med bevis som stödjer denna typ av solipsism. Att bara spotta ut massa scenarier där ämnet i fråga är sant klarlägger ingenting.

Visst kan den s.k. "verkligheten" vara motsatsen av min nuvarande syn, emn det är inget som tyder på det. Just därför väljer jag inte att tro på det och säger därmed att det är absurt.

Jag skriver inte om något pissemologiskt, utan om hur det uppenbarligen faktiskt är. Jag har aldrig upplevt någonting som inte varit subjektivt, har du?

... Nej, det har jag inte, det är omöjligt att uppleva saker objektivt. Det skrev jag redan tidigare. Men i samband med solipsism så är det enda det argumentet påvisar att jaget är det enda vi kan vara fullständigt säkra på. Det bevisar inte försummningen av andra existerande medvetanden. Den typen av solipsism som det argumentet bevisar kallas epistemologisk solipsism, vare sig du vill eller inte.

Jag argumenterade mot metafysisk solipsist. Detta koncept nekar existensen av objekt, du sa dock att det fanns en möjlighet för objekt att existera. Då kan du omöjligtvis vara en metafysisk solipsist, därmed disksuterar vi inte samma genre av solipsism.

Jag ser inga motstridigheter. Jag har inte något intresse i att få dig att ändra synpunkt eller åsikt i sakfrågan. Vad jag framlade, och vilket du har medgivit, var att huruvida något framstår som absurt eller ej, ej med nödvändighet betyder att så inte kan föreligga. Vad bevis anbelangar handlar de ju allt som oftast om vad som godtas som bevis etc. Det mest uppenbara beviset för att solipsismen kan vara sann är väl faktumet att man enkom kan erfara det immanenta, dvs den egna erfarenhetens fenomenella innehåll.

Ja, det där är onekligen en sanning som ska betraktas som bevis. Det bevisar dock epistemologisk solipsism -- inte metafysisk solipsism. Jag tror den engelska version av wiki på solipsism har information om du är intresserad över skillnaderna.

Är det inte så, att om den metafysiska solipsismen är sann, så existerar det ju faktiskt inte någon (annan) som bevisen kan framläggas för, dvs alla former av bevis kan bara produceras och utgå ifrån den interna fenomenologiska erfarenheten hos det enda subjektet. Med andra ord ankommer det då, på den som istället vill bevisa icke-solipsismen att göra detta, givet att icke-solipsismen är sann. Om den inte är sann, ja då kan den ju inte heller bevisas i kraft av faktumet att den ej är sann. Det föreligger således ett ontologiskt dilemma vad avser möjligheten att bevisa eller icke-bevisa solipsismen. Eller?