Citat:
Ursprungligen postat av
wtfuk
Chefsåklagaren Eva Finné har ju genomgående i tråden respekterats för hennes snabba, enkla och rätta beslut i Assangefallet.
Det är med förvåning man läser att även hon är ett maktens kreatur. Lite ledsamt.
Hon har ju varit tyst om Assangefallet, det kanske beror på hennes usla minne.
Såhär skyddar hon polisbrutalitet.
http://www.offside.org/magasin/2016/...-rattvis-chans
Intervjun med Eva Finnè låter i det närmaste som ett förhör med en brottsling
eller fullkomlig idiot
Alltså, När hon kopplades in i Assangefallet så trodde RÅ att hon skulle bete sig som M Ny.
Men det sket sig när Eva Finné inte ville vara grindväktare i just det specifika fallet Assange?
Man kan även tänka sig att Assange "tappar minnet" vid ett eventuellt förhör och hänvisar till att Eva Finnés minne inte håller längre än en månad
Känner inte M Ny till "månadsregeln" och har infört "6 årsregeln"
Det rörde sig om en anmälan mot en polis, och det har man ju sett hur det brukar gå. De klarar sig i allmänhet undan. Till och med när det finns bildbevis. Ur artikeln:
Citat:
"Jag är här för att lyssna på Martins berättelse om vad som hände på kvällen den 19 oktober 2015, men jag har redan en hyfsad bild av det inträffade, åtminstone av själva slagen. Flera stora svenska nyhetssajter tog nämligen upp händelsen på Djurgårdens läktare i samband med matchen mot IFK Göteborg på Tele2 Arena den där oktoberkvällen. Samtliga publicerade även en mobilfilm där en polis ses dunka batongen i huvudet på Martin som sitter ner på huk och försöker skydda sig. Artiklarna fick tusentals delningar på sociala medier, med hätska diskussioner som följd, men snart falnade debatten. Tidningarna slutade skriva om fallet och varken utredare, åklagare eller någon annan hörde av sig till Martin efter att han anmält polisen för misshandel. Istället för att kallas till förhör väntade en lång tystnad."
Irmeli (jävig), Maria Häljebo-Kjellstrand (bekräftar den misstänktes identitet och brottsmisstankar), Borgström och Massi Fritz (som flitigt förtalar den misstänkte) samt sist men inte minst Marianne Ny. Alla anmälningar halkar av dem som vatten på en teflongås.
Ur det du citerar får man nästan intrycket att Eva Finné gjort en slarvig utredning om polismisshandeln för "det går ju alltid att överpröva". I Assanges fall så blev alla inblandade åtminstone förhörda, så där var hon mer noggrann. Det verkar inte finnas några gyllene mellanting mellan å ena sidan Finné, som kanske åtminstone i fallet med den misshandlande polisen la ner för snabbt, och Marianne som strosar runt på stranden i åratal för att vända på alla stenar, och sen blir sittande still i en båt större delen av tiden för att "överväga".
Jag tror nog att Finnés bedömning i Assangefallet var riktig, men frågan är om hon la ner det för snabbt ändå. Borde hon till exempel ha förhört Assange om SW-fallet innan hon la ner? Tänk så mycket besvär det hade kunnat spara! Med bättre och utförligare dokumentation av Finné så hade det kanske blivit svårare för Marianne att fabulera ihop de totalt sett sju brottsbeskrivningar som hon gjort sig skyldig till (sex för AA och en för SW). Är det rätt av en åklagare att slarva igenom förundersökningen med motiveringen att målsägaren kan ju alltid begära en överprövning om missnöjd? Det kan verka effektivt och resursbesparande vid första anblicken, men Assangefallet visar att det tvärtom kan bli enormt resursslukande. Hade Finné varit grundligare hade en överprövning kanske varken behövts eller godkänts.
Bad SW om överprövning för att hon var missnöjd med Finnés
beslut eller för att hon var missnöjd med Finnés
utredning? Kanske lättare att acceptera en nedläggning om den misstänkte åtminstone förhörts om misstankarna. Fast i just det här fallet så var det ju tveksamt om det fanns grund för misstankarna, och inte heller Marianne verkar ju tycka att det är värt att förhöra JA, det är ju något hon säger bara för att hon motiverade häktningen med att hon inte kunnat förhöra. Men precis som Finné ansåg så kanske det aldrig funnits någon anledning att förhöra JA. Annat än för att blidka SW och få henne att må bättre, men det kanske inte är ett legitimt skäl för att slösa polisresurser på ett förhör.
Var det därför SW kände sig överkörd av alla runtikring och att det inte blev som hon ville: För att Finné la ner utan att låta förhöra JA? Var det var SW ville, att han åtminstone skulle ställas mot väggen för vad han påstods ha gjort mot henne? Utsättas för besvärande, integritetskränkande frågor och få sin DNA tagen och sin kropp "besiktigad"? Hon kanske "bara" ville hämnas genom att få honom grillad av polisen, så att han åtminstone i förhörsrummet skulle tvingas rikta sin uppmärksamhet mot henne som han försummat att höra av sig till ("det dyraste telefonsamtal han aldrig ringde").
Hur mycket ska polisen beakta SWs känslomässiga behov av att få JA polisförhörd? Om det inte är utredningstekniskt motiverat för att förhöra honom, vilket det fortfarande inte verkar vara.