Citat:
Jag ska säga att jag förstår att någon kan gilla HP 18 så mycket, smaken är verkligen smooth och nyanserad, men att jag själv inte förstår den. Jag älskar HP 12 och dess tunga latakiaton men jag förstår inte hur whisky kan bli tamare med åren och hur någon kan uppskatta det. Whisky är verkligen tvärtemot ost.
Nu är ju HP 18 utvattnad en hel del, och det är ytterst vanligt (tyvärr) att standardbuteljeringar som är 18+ år blir för tama och urvattnade i smaken. HP 18 hör dock till undantaget där den faktiskt har lite substans även om jag kan uppleva den lite för tam och saknar en del komplexitet.
Det är ju en sanning med modifikation att spriten blir tamare med åren. Smakerna från råspriten mattas av med åren, finkel och rökighet avtar hela tiden, dels så renas den av kolet på insidan av faten och dels så har tidens tand en del med saken att göra.
Men, sen beror det framförallt på hur aktivt fatet den ligger i är. Ligger spriten länge i ett väldigt trött fat så händer ju inte mycket.
Du har tre faktorer som har stor inverkan på att många äldre standardbuteljeringar blir (i mitt tycke) tråkiga.
1. Man blandar specifikt utvalda fat för att locka den stora massan av ovana whiskydrickare.
2. Man filtrerar bort oljorna som innehåller mycket smak.
3. Man vattnar ner whiskyn till 40/43% alkohol. Och som bekant så är alkoholen en smakbärare.
En gammal whisky som har legat rätt antal år på ett bra fat kan få en fantastisk komplexitet. Sån whisky när den släpps av destilleriet själv kostar oftast många tusenlappar, och det är ändå sällan den når upp till hypen.
Då hittar du ofta lika bra eller bättre whisky hos oberoende buteljerare till en bråkdel av priset.