Citat:
Engström måste vara tidernas bästa lögnare. Det är min reflektion nu när jag på nytt läst alla hans förhör med utgångspunkten att han är mördaren.
Han spelade verkligen ett högt spel med alla redogörelser om detaljer han minns, och gör det väldigt trovärdigt. Exempel:
I ett tidigt förhör ser han en man i gränden som kollar mot brottsplatsen, från norrsidan. Han har förstått att det bör vara vittnet Lars och inte gärningsmannen.
I ett senare förhör korrigerar han sig efter att ha fått information om att det inte kan vara Lars, då Lars ju var placerad på södersidan, och att mannen han såg kanske kan ha varit gärningsmannen trots allt.
Som GM vet han ju redan från början att mannen han "låtsas se från mordplatsen" är vittnet Lars och att Lars förflyttat sig från södra till norra sidan efter att Engström passerat (som flyende mördare).
Mycket elegant att hålla på denna information och nämna det först i ett senare förhör för att öka trovärdigheten. En lögnare brukar ofta begå misstaget att berätta för mycket, men Engström, som i många andra skildringar är väldigt generös i sitt berättande, kör ett psykologiskt trick som man vanligtvis bara ser i filmmanus.
Min bedömning är att "mördare Engström" är ett psykologiskt geni. Han gör även bedömningen att ingen ska kunna identifiera honom, trots flertalet vittnen på plats, och vågar därmed söka sig uppmärksamhet i media under lång tid efter.
Har det någonsin skett i något annat fall vad man vet, att en gärningsman skjuter en man på öppen gata inför flera vittnen och sedan söker sig till rampljuset såsom "mördare Engström" gjort? Går inte alls att jämföra med mördare som exempelvis deltar i sökandet efter en saknad kropp, något som ju skett. Eller mördare som leker katt och råtta på säkert avstånd.
Men att som "mördare Engström", mitt i centrala Stockholm, skjuta en man på öppen gata och samtidigt vara så beräknande i situationen så han kan konstatera att alla vittnen förmodligen kommer ha så otydliga bilder av händelsen att ingen med bestämdhet ska känna igen hans nuna, det är imponerande och kyligt utan dess like.
Han spelade verkligen ett högt spel med alla redogörelser om detaljer han minns, och gör det väldigt trovärdigt. Exempel:
I ett tidigt förhör ser han en man i gränden som kollar mot brottsplatsen, från norrsidan. Han har förstått att det bör vara vittnet Lars och inte gärningsmannen.
I ett senare förhör korrigerar han sig efter att ha fått information om att det inte kan vara Lars, då Lars ju var placerad på södersidan, och att mannen han såg kanske kan ha varit gärningsmannen trots allt.
Som GM vet han ju redan från början att mannen han "låtsas se från mordplatsen" är vittnet Lars och att Lars förflyttat sig från södra till norra sidan efter att Engström passerat (som flyende mördare).
Mycket elegant att hålla på denna information och nämna det först i ett senare förhör för att öka trovärdigheten. En lögnare brukar ofta begå misstaget att berätta för mycket, men Engström, som i många andra skildringar är väldigt generös i sitt berättande, kör ett psykologiskt trick som man vanligtvis bara ser i filmmanus.
Min bedömning är att "mördare Engström" är ett psykologiskt geni. Han gör även bedömningen att ingen ska kunna identifiera honom, trots flertalet vittnen på plats, och vågar därmed söka sig uppmärksamhet i media under lång tid efter.
Har det någonsin skett i något annat fall vad man vet, att en gärningsman skjuter en man på öppen gata inför flera vittnen och sedan söker sig till rampljuset såsom "mördare Engström" gjort? Går inte alls att jämföra med mördare som exempelvis deltar i sökandet efter en saknad kropp, något som ju skett. Eller mördare som leker katt och råtta på säkert avstånd.
Men att som "mördare Engström", mitt i centrala Stockholm, skjuta en man på öppen gata och samtidigt vara så beräknande i situationen så han kan konstatera att alla vittnen förmodligen kommer ha så otydliga bilder av händelsen att ingen med bestämdhet ska känna igen hans nuna, det är imponerande och kyligt utan dess like.
Se vad nöjd han ser ut på den här bilden: http://proletaren.se/sites/default/f...amp=1527068663
Jämför sedan med bilder på andra vittnen som blir intervjuade (de brukar fortfarande se skärrade ut långt senare). Jag tror inte att han var rädd för att dömas för mordet, med tanke på det miserabla liv han levde. Han var nog stolt över dådet. I början var hans påhittade historia säkert en försvarsmekanism. Senare utvecklade det sig till att testa hur långt han kunde gå.
