Gissa Bokcitatet

Per-Olof Sundman?

Ej heller Sundman. En av de få gånger X nämnts här i litteraturforumet var i en tråd om författare som är lite lästa, kanske förklarar varför han är svårfunnen. Hans bror är faktiskt mer känd.

Ur bokens titelnovell:

Ett sådant hus, uppfört kring sekelskiftet, mellanting av manbyggnad och sommarställe, om kvällen, med knutarna förbundna av jugendslingor, gardinerna trots instängdheten rörda av lätta vinddrag vars ursprung kan vara kvisthål eller spjäll, pustar av kakelugnsrök som slår ner, sång hela tiden av allt kringvarandes växt och vajning; - om kvällen efter solnedgången rätt sent på sommarn betonas det ensliga och övergivna i husets och vart föremåls i huset läge; och hon berättade med låg röst: att hon hade sett honom. Flera gånger. Och första gången (här förde hon händerna över ansiktet ett slag) samma kväll som hennes make och son dog. Hon skulle aldrig glömma det.

Nej naturligtvis, tänkte han. Det var så det var: Hon hade inte kommit över chocken.

Hon berättade vidare om den kvällen: att hon varit orolig. Hon kunde inte sova. Hennes man var på väg nu med sonen: hade han druckit innan han satt sig vid ratten? Han hade svurit på att han inte gjort det. Båda två hade skrattat åt henne. Men mannen hade verkat orolig och sagt att han inte kunde stanna ett ögonblick till i huset, att han måste iväg. Och deras son - hon sade bara så, nämnde inte hans namn, som om klangen av namnet skulle blivit för mycket - satt redan i bilens framsäte bredvid förarplatsen och väntade: log nu sitt vanliga trygga leende och vinkade. Log och väntade. På sin död, ja.

"Lilla vän", han måste trots allt nästan småle över att han behandlade henne som en flicka, "jag förstår inte riktigt ... när jag kom - hur ska jag uttrycka det här - du verkade så lugn och harmonisk då, så trygg, det gick inte att missta sig på det, och nu däremot ..."

"Om dagen, ja!", hon log ett ögonblick igen. "Mina kära döda, de tar hand om mig då. De vill inte att jag ska vara olycklig. Hör du vad jag säjer: de tillåter mig helt enkelt inte. Men nu, om kvällen: det är något annat. - Jag kunde inte sova, jag gick runt i huset. Det var övergivet och kyligt. Jag saknade dem som rest och kanske till och med min far. Men när jag väl börjat tänka på honom, och hans död för så kort tid sedan, kunde jag inte leda in tankarna på annat, och det blandade sig snart skrämsel i dem."

Kort därpå, fortsatte hon, "såg" hon honom första gången - ja, sedan den gång hon kallt, utan många känslor, sett kistlocket sluta sig över hans döda drag.

Litterär mångsysslare, sf-inslag och känd bror. Sven Christer Swahn?

Bra! Visst är det Sven Christer Swahn. Satt just och funderade på om jag skulle behöva lägga in en ledtråd till, men du besparade mig det besväret.

Citaten kommer ur samlingen Mina kära döda från 1977. Novellen Orgeladjunkten blev film under namnet Bang! i regi av Jan Troell.

Över till dig.

Tack, sf-inslaget i ett av citaten och känd bror (som alltså var Jan-Öjvind) ledde mig till gissningen. Nytt citat:

Han väntade till dess vattenytan började försvinna i djupet. Uthungrad och naken gick han sedan ner från bergen, följde det vikande vattnet och valde vägar som ledde bort mot högländerna i norr och väster. Arterna förnyade sig, gräs täckte återigen jorden. År rann förbi, och han livnärde sig med möda. Han mötte till slut människor som inte hade hört talas om Floden eller ville minnas den, han kunde inte utröna vilket. Människor och djur födde nytt liv, överallt upprepade sig historien sådan den hade varit innan Floden kom.
Han såg gammalt folk som måste ha överlevt liksom han själv, men de förnekade att de varit med om några hemsökelser. Mycket var gåtfullt för honom. Han gjorde sällan några efterforskningar. Ibland ville han tro att Floden var en ond dröm eftersom alla tycktes förneka den. Han gick från plats till plats, han lät dagarna och månvarven gå, och en solvarm dag tog han sig över det sund som kallades Hellesponten.
På andra stranden hejdade han sig. Han satt kvar där i flera dagar eftersom han inte längre hade bråttom med någonting, och om nätterna begrundade han stjärnbilderna. Om dagen satt han och såg på det stora vattnet som rann förbi med en så mäktig långsamhet att han råkade i hänryckning, liksom han i barndomen hade råkat i hänryckning vid åsynen av konungar. En tanke drabbade honom där på stranden, den slog ner i honom som en blixt och lämnade honom aldrig. Det finns en annan syndaflod som ingen överlever. Det är tidens flöde i vilket vi drunknar, tidens obarmhärtiga flod som till slut utplånar oss alla, som även utplånar minnena av oss alla. Dessa floder av vatten var bara påminnelser om denna slutgiltiga flod där vi är dömda att försvinna. Han såg sig omkring och fäktade med armarna som om han ville flyta upp till tidens yta, men tiden var en alltför tunn substans för att hans fingrar skulle kunna gripa tag i den.

Peter Nilsson är författaren till denna bok som heter ”Arken”

Alldeles riktigt. Din tur!

Ska bara ta mig hem till bokhyllan så kommer citat senare!

Kanske inte är så svårt men klurigt, vad heter författaren?

Genom nålsögat

När vi efter sex timmars knog hade hunnit med hälften av flytten och jag började ana att jag för all framtid skulle knirka omkring i den här stadsdelen i en takt, vars övre gräns skulle bestämmas av en pensionsfärdig hästfora, då sällade sig en god vän till sällskapet och erbjöd sina tjänster.
Jag tänkte att detta kan inte bli värre än vad det redan är och accepterade matt.
Vi var nu tre fordon som for i skytteltrafik.
Gubbarna till häst, vännen med personbil och jag på moped.
Efter några vändor möttes vi halvvägs alla tre.
Jag hade just konstaterat att jag glömt min nyckel på det nya stället och fick till svar att de andra glömt sin knippa på det gamla.

Kar de Mumma?

Näpp! Men en bra gissning var det.
Den här boken är egentligen en receptsamling, men den lämpar sig inte i köket.
Kar de mumma ingick till viss del i samma bekantskapskrets.

Men rätt namn på författaren, det är kluringen (har även andra kluringar på lager)

Nå lite mer ledtrådar är nog bäst.
Var leg.psykiater i Uppsala och arbetade som dr.Eriksson vid Ulleråkers sjukhus.
Så vad heter författaren till receptsamlingen som man inte ska ha i köket?