Kan man vara ett hopplöst fall?

Ja absolut, jag är det. Men vem faen bryr sig.

Vad är det som gör att du accepterar att gå till psykologen och varför har du startat denna tråd?
Även om du inte tycker dej känna någon rädsla så är det tydligt att du har bekymmer.
Kan du beskriva närmare vad det är som bekymrar dej?
Vad skulle hända om fasaden rasade helt?

Ja.
Du är definitivt ett sådant fall. Pedofili är en av de personlighetsstörningar som anses kronisk.

Senaste två åren har varit omvälvande för mig. Från att gå från noll insikt till att börja få en hel del insikt.

Psykologen säger att det är viktigt att jag kommer till "sjukdomsinsikt". Det kanske är den som börjar komma? Startade tråden för att bolla tankar, även få reaktioner. Det var ju alla starka reaktioner som från början fick mig att haja till att jag inte är normal.

Jag upplever allt fler sprickor i fasaden. Allt fler inblandade i mitt privatliv. Jag har varit föremål för ganska så direkta myndighetsåtgärder. Jag har anledning att tro att jag har ögonen på mig.

Rasar fasaden helt så startar en ny del av mitt liv. Nya förutsättningar. Finns både fördelar och nackdelar med det.

Jag ser det som en sexuell läggning. Jag tror inte att det går att bota en sexuell läggning.

Min fråga är mer om de andra egenskaperna jag har.

Ja det måste ju vara omvälvande att förstå att man inte är normal.
Ingen människa är perfekt men du har tydligen stora problem vilket du kanske inte har reflekterat så mycket över tidigare. Du kanske har lagt skulden på andra istället.
Fördelen med att förstå att man inte är normal är väl att man kan börja jobba med detta.
Vilket man inte gör om man inte har någon sjukdomsinsikt. Därför är det viktigt som psykologen säjer att du kommer till insikt.
Din autism är inte så mycket att göra något åt och kanske inte heller dina drag av känslokyla och sexualsadism. Endast en läkare kan säja vad du har för form av "störningar" och hur dessa ska hanteras. En utredning av läkare kanske vore bra så du vet exakt vad du har att utgå ifrån.
Jag skulle tro att vad du kan göra är att lära dej vad som är rätt och fel. Jag anar att du redan vet det men inte bryr dej utan kör ditt eget race bara. Du måste alltså få verktyg som hjälper dej att låta bli att skada djur och människor. Även om det inte bekymrar dej att du sårar och skadar andra så måste du lära dej att avstå från att göra det. Det är den metoden som kan användas för att hjälpa psykopater. Man kan inte få dessa att känna vad som är rätt och fel men de kan lära sej det.
Vad är det för myndigheter och ögon som du kanske har på dej?
Har du begått något brott som har uppdagats? Eller som du kanske har lyckats dölja och är rädd för att avslöjas?
Det är viktigt att du fortsätter din kontakt med psykologen. Berätta ärligt om dina bekymmer.
Men jag förstår att du kanske inte törs berätta allt.

Nä, jag har inte reflekterat så tidigare. Det är lite omvälvande. Svårt att acceptera också. Det är ingen som känner i sin inre värld att jag är nog psykopat. Ironiskt nog har jag blivit kallad det i många år och tyckt att det varit en rolig grej. Men aldrig tagit det på allvar.

Jag tycker också att det låter konstigt att jag helt plötsligt skulle börja bli blödig och få dåligt samvete. Känns inte som att det fungerar så. Därför jag funderar på om det är ett 'lost case'.

Ja, det stämmer. Jag förstår vad som är rätt och fel i stora drag. Jag har svårt att förstå gränstrakter. Jag kan tycka sådant som andra upplever som brott som bagatellartade. Därför har jag även svårt att se dem. Jag har hamnat i trubbel för att jag inte kan se det. Folk har känt sig hotade oftast.

Vet inte... Vissa saker som har en sexuell drivkraft är mer tvångsbetonat. Jag styr inte mig själv. Andra saker bara händer.

Vill inte gå in på vilka myndigheter mer än jag redan antytt saken. Vet bara delvis vad de tror om mig. Det är illa nog egentligen. Men det kan ju ha idéer som jag inte känner till också.

Ja, jag tycker att det är intressant och roligt att prata med psykologen. Ser fram emot de dagarna.

Det här med sjukdomsinsikt som psykologen pratar om är ju viktigt. Annars finns väl risken att man inte ser något fel hos sej och då finns ingen anledning att få till en förändring.
Har psykologen sagt något om vad hon tror att du har för "sjukdomar"?
Jag menar om ni har något speciellt att utgå ifrån eller om ni pratar bara rent allmänt?

Sjukdomsinsikt har jag, tror jag i vart fall. Lite oklart hur sjuk de anser att jag är.

Nej, har frågat flera gånger. Får ingen diagnos. En blandning av ditten och datten. Personligen tror jag att hon har en uppfattning. Men att hon tjuvhåller på den av någon anledning.

I början var det mest hon som frågade, jag svarade. Med långa pauser emellan där hon ville att jag skulle berätta något själv. Jag är bättre på det nu.

Senaste tiden har mest gått åt att gå igenom vad jag gjort sedan senaste mötet. Det har varit mer än vad ett möte räcker till under en period. Men nu är det lite lugnare.

Övergripande vill hon bilda sig en uppfattning om vem jag är och vad jag gör. Sedan behandling. Om jag förstått saken rätt. Vi är fortfarande på första steget. En del saker drar jag mig för att berätta.

Vad står det i journalen att anledningen är att kontakten har blivit påbörjad?
(Logga in 1177.se)

Har du fått se någon vårdplan? (Du har rättighet att begära ut den)

Som tidigare nämnt är tillvägagångssättet väldigt udda då det är svårt för de som söker för självuppfattade problem att få "behandling/utredning" även om det finns drösvis i journalen för underlag.

Det måste ju varit någon som "orosanmält" dig och det bör synas i journalen.

Du säger även att du har autism, har du gjort utredning för det och fått det på papper?

Det står inget alls i journalen. Jag är där anonymt.

Nej, vet inte om något om någon vårdplan. Den plan jag fått höra är det jag beskrivit. Först berätta vad jag gjort och vem jag är. Sen ta det därifrån.

Ingen orosanmälan som föranledde kontakten så vitt jag vet. De hittade mig. De ansåg att jag skadade tjejerna jag sökte efter. De skickade ett mejl på det stället och erbjöd mig hjälp, sa att jag kunde vara anonym. Jag tyckte att det lät skoj och jag var i ett skede där jag var mottaglig. Så jag nappade.

Fått orosanmälningar från annat håll men de är nerlagda så vitt jag vet.

Jag är fortfarande anonym på pappret. Men jag tror att de skulle kunna hitta mig om de letade. Jag försökte sluta en gång men blev övertalad att komma tillbaka.

Jag har blivit utredd och har "papper" på att jag har autism.

Var där idag. Var sådär, mest upprepning och snack om min barndom. Ingen spänning. Jag frågade om jag var sjuk. Efter mycket harklande och en lång förklaring fick jag höra att jag inte var sjuk. Det beror på min autism och ett resultat om vad jag varit med om. Men hon tillade att andra kanske skulle göra en annan bedömning, vad det nu innebär?

Anser du också att du skadar tjejerna som du söker efter eller har du en annan åsikt?
Vill du berätta hur din barndom såg ut och vad det är som du har varit med om?
Eftersom hon "bara" är psykolog så kan hon inte ställa exakta diagnoser.
Jag tror det är därför hon menar att andra kan göra en annan bedömning.
Men det verkar inte vara aktuellt med en utredning av läkare utan hon vill nog få dej att tänka dej för, vad du gör osv.