Citat:
Ursprungligen postat av Europe
Solipsism är uppfattningen att man endast kan vara säker på att ens medvetande existerar, medan det inte går att säkert hävda något om det som finns utanför det (andra medvetanden och den yttre materiella omvärlden), alternativt att det inte existerar någonting utanför det egna medvetandet (och det vi upplever som en omvärld är egentligen rena produkter av vårt egna medvetande...eller kanske borde jag skriva "mitt egna medvetande", eftersom det rimligtvis är meningslöst att tala om andra ifall man förnekar deras existens).
Ett intressant fenomen är filosofer som har hävdat det sistnämnda, men som likväl har envisats med att debatera det med andra. Varför, egentligen? I förbigående tycker jag att många av nutidens akademiker, som när diverse kunskapsrelativistiska "postmoderna" eller "dekonstruktivistiska" övertygelser, ligger relativt nära solipsismen. Förvisso i regel en ologisk och inkonsekvent solipsism, som hos många dessutom verkar endast komma fram i vissa situationer, t.ex. när deras "forskning" kritiseras för att vara helt ovetenskapligt. Deras avfärdande av att det går att hävda något säkert om omvärlden, t.ex. genom att använda sig av vetenskaplig metodik, leder också till frågeställningen hur deras s.k. "forskning" egentligen fyller någon vettig funktion om deras trosdogm vore korrekt.
Det är intressant att fundera vidare på vad som händer om bara ens eget medvetande existerar.
Jag tror att solipsism är mer en fundering på hur man ska kunna bevisa saker.. det vi vet hamnar då gärna i eget fenomen.. och utanför dess ramarar kan inte skådaren innanför se .. vilket är logiskt sant... utan kunskap kan vi inget veta.. och utanför det vi vet vet vi inte... dessa ramar sätts vid en solipsist vid en sak, sin upplevelse av existens, vilken är samma för oss alla. men vi kan inte bevisa att det är en tanke eller att det är verklighet... detta fenomen är YTTERST fashionable.
Jag viker mig ödmjukt för solipsismens syn av detta.
Vi får bara hålla oss vid axioms, inte mycket annat duger vid en logisk analys.
Nu viker jag inte mig för det, men för att logiken hakat upp sig i form av absoluta bevis, då funkar solipsism. (icke logiskt så funkar inte solipsism... när folk gör tex värderingar)
Håller med helt om att allt kan ifrågasättas i solipsism.
Deras egen metodik och självexistens är en ide, vetenskapen faller.
Det går faktiskt inte bevisa någonting som vetenskap eller något annat, frågan blir ytterst semantiskt och senare en upplevelse som vi försöker förmedla via språk som matematik, väldigt intressant ur existentiell pragmatisk syn... för nog är väl världen en upplevelse mer än 1 och 0
Jag ser matematiken som väldigt fashinerande.. tror inte helt på de ord de ger.. ens i omega lc lika med ett heh.. jag ser var dom groparna faller.... i det som klassas analog verklighet.