Citat:
Ursprungligen postat av doublelift
Så du får inte kritisera din Gud?
Gud sätter oss ständigt på prov, och vi ber för att slippa undan prövning, men det tycks inte Gud bry sig om. Jag såg en dokumentär om en Nunna som förklarade sin frälsning. Hon bad alltid snälla och trevliga böner till Gud, som ett tvång att älska Gud. Men Gud testade vissa saker i hennes liv, och nunnan röt till sist till åt Gud och skällde ut Gud på skarpen. Då gav Gud henne ett enormt stilla sinne, eller ro, något i den stilen... och hon förstod att man måste vara ärlig med Gud och
inte bara fjäska och komma med snällheter. Gud tycks veta om Han förtjänar ömkan eller utskällning från oss som upplever Gud. Men har märkt att Gud "fnyser" alternativt säger ett lätt "BRUM" i mitt inre när jag är inne på fel känsla för Gud. Som tillrättavisande.
Gud är verkligen en mening i livet, svår att bemästra och det finns nog ingen expert på Gud, även helgon brottas med sina känslor och försöker få dem tillrätta på rätt sätt om Gud. Man får ett allt större inre lugn och en stor frid när man börjar förstå Gud. Och den människa som säger sig uppleva frid i vanlig bemärkelse och med Gud men sedan lämnat Gud för att denne tror sig ha frid endå, har troligen inte upplevt en närmast perfekt frid eller vad man skall kalla det stora stilla sinne och själsfrid en verkligt Gudsälskande människa har. Jag trodde jag hade frid innan jag var så intresserad av Gud, men detta nuvarande är något helt annat! Man är inne på "vägen", enligt många religioner.
Där har du mitt svar.