Antinatalism

Du dömer andra efter dina egna bristfälliga förmågor. Jag kunde läsa flytande och skriva vid 3 också. Inmendham ska ha varit så ung som 1 när han genomskådade allt.

Det är klart att jag är materialist. Kroppen är materiell. Att ha det bra är att inte lida brist på pengar och hälsa.

Du dömer andra efter dina egna bristfälliga förmågor. Jag kunde läsa flytande och skriva vid 3 också. Inmendham ska ha varit så ung som 1 när han genomskådade allt.



Det är klart att jag är materialist. Kroppen är materiell. Att ha det bra är att inte lida brist på pengar och hälsa.

Även utan massinvandringen lever ju inte de flesta bra liv. Det finns egentligen inga bra liv alls, men något man skulle kunna kalla bra liv ser ut ungefär så här: man föds av rika föräldrar och har så god hälsa att man aldrig får värre sjukdom än en veckas förkylning. Man behöver aldrig arbeta för sitt uppehälle i hela sitt liv. Man äter och dricker bara precis det man själv vill. Man har privatlärare, så att man aldrig behöver sätta sin fot i skola. Tack vare föräldrarnas pengar har man råd att tillfredsställa alla sexuella önskemål och ta alla droger man vill ha. Man dör snabbt av en hjärtattack eller en hjärnblödning eller får dödshjälp när inget roar en längre.

Observera att ett sådant liv inte heller går att leva utan att göra det på andras bekostnad. Någon måste må dåligt genom att arbeta ihop föräldrarnas välstånd. Tjänare och prostituerade ser till att den här personen aldrig behöver städa, laga mat, diska eller känna sexuell frustration.

Varför går gränsen för det acceptabla just där? Det går väl att sätta den ännu högre, typ inkludera att vara en på miljarden i begåvning vad gäller nåt ballt, en på miljarden vad gäller tjusighet och allt möjligt? Hur är din öppenhet för möjligheten att folk med på pappret betydligt sämre liv än vad du beskriver kan vara ärliga när de säger att de är behagade av det hela, är de garanterade livslögnare?

OK, det är svårt att sätta någon definitiv gräns, men jag tycker faktiskt att förvärvsarbete i de allra flesta fall är själsdödande skit. Det är egentligen först med protestantismen och den moderna kapitalismen som människor började att se arbete som en dygd. Att ha någon kronisk sjukdom är också skit.

Det sista är såklart sant även om jag inte drabbats av nån sådan själv, arbete är för det mesta ovärdigt bögeri det också. Och den sista frågan i det jag skrev?

Det är möjligt att det finns människor som faktiskt tycker att livet är ganska OK. Däremot är det rent krasst aldrig värt att födas till att börja med, eftersom det ändå tar slut och inga liv är helt problemfria.

Känner du dig aldrig tagen och behagad av den tjusighet som trots allt finns? Även om jag tycker det är svårartat befängt att säga emot att det sammanlagda lidande levande varelser känt är betydligt större än den sammanlagda njutning de känt är jag ofta ganska lätt att behaga, "Nämen titta vilken fin och ball katt som går på staketet. Mjaou.", är jag i rätt sinnesstämning räcker det med lite sånt.

Frågan är vad det är som gör det omöjligt för vissa att ignorera denna fruktansvärda tidiga insikt att alla skall dö och slitas från varandra en dag, medan andra liksom "äh nu glömmer vi det, det är långt tills dess."

Ett liv som inte i alla fall kan vara evigt, om man vill, är liksom en mardröm.

Ja, sedan som Inmendham säger i videon låta barnet gå på lina med vetskap om att det är knivar nedanför. Vilken kärlekshandling!

Det blir verkligen höjden av absurditet att dessutom hålla brandtal för något som alla skall glömma bort med döden. Inte en enda som inträder här skall minnas besöket.

Ja, biologin kommer garantera att du dör någon gång. Det du har att välja på är att antingen omfamna livet och ta vara på den tiden du har eller så kan man göra som du, bli ett svagt patetiskt självömkande kreatur som skapar sitt eget lidande vilket garanterar att ditt liv kommer vara helt värdelöst och uselt.

Åh, nej... en ekorre i skogen blev tagen av en duvhök. Dags att förvandla hela livet till ett självömkande, gnälligt helvete och börja förespråka utrotningen av allt liv som kan känna något i respons på det som ni gör.