Under en lektion tittar Gretas klass på en film om hur mycket skräp det finns i världshaven. En ö av plast flyter omkring i södra Stilla Havet och den ön är större än Mexiko. Greta gråter sig igenom filmen. Hennes klasskamrater är också klart tagna. Innan lektionen är slut berättar läraren att på måndag kommer det en vikarie, för hon ska på bröllop i helgen – i Connecticut utanför New York.
Ute i korridoren är skräpön utanför Chiles kust redan bortglömd. Ur pälsklädda dunjackor plockas nya Iphones fram, och alla de som har varit i New York berättar om hur häftigt det är med alla affärer, och Barcelona har fantastisk shopping och i Thailand där är allt är så billigt och nån ska åka med sin mamma till Vietnam på påsklovet, och Greta får inte ihop det.
Det är hamburgare till lunch men hon kan inte äta.
Det är varmt och trångt i skolmatsalen. Ljudnivån är nästan öronbedövande och plötsligt är den där flottiga köttbiten på tallriken inte längre en bit mat. Det är en söndermald muskel från en levande varelse med känslor, medvetande och själ. På hennes näthinna har skräpön bitit sig fast.
Hon gråter och hon vill gå hem, men man får inte gå hem för här i skolmatsalen så måste man äta döda djur och prata om märkeskläder, smink och mobiltelefoner.
Man ska ta en tallrik full med mat, säga att det är jätteäckligt och peta lite lagom mycket i den innan man slänger allt i soppåsen – utan att signalera nån autism eller anorexia eller någonting annat jobbigt.
Greta har en diagnos men det utesluter inte att det är hon som har rätt och att alla vi andra har precis hur fel som helst.
För hur hon än försökte lyckades hon inte få ihop den där ekvationen som alla andra redan hade löst; ekvationen som var inträdesbiljetten till en fungerande vardag.
För hon såg det som vi andra inte ville se.
Greta tillhörde det lilla fåtal som kunde se våra koldioxider med blotta ögat. Hon såg hur växthusgaserna strömmade ut från våra skorstenar, svävade uppåt med vindarna och förvandlade atmosfären till en gigantisk osynlig soptipp.
Hon var barnet, vi var kejsaren.
Och vi var alla nakna.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...in-vi-kunde-fa
