Jag har cancer - vet att jag snart ska dö. [OlikaBroed död 211222, Picasso2 221211]

Vilken tillverkare får du?

Pfizer.

Så trist att läsa inledningen - du verkar ha styrkan att acceptera, men jag förstår hur ledsamt detta är för din familj. Krama om dem - så ofta du kan

Snubblade över tråden nyss men orkar inte läsa hela så jag kanske ställer frågor som redan besvarats.
Det låter som att cancern upptäcktes sent - dvs tjocktarmscancer som spridit sig till levern. Misstänker att man inledde med cytostatika intravenöst för att krympa tumörerna - funkade det inte eller var det redan för många/för utbrett?
Läste om Matthias Block - kirurg i Göteborg - som drabbades av samma som du, men där det verkar ha funkat med behandling o operation - vet du varför det inte funkat på dig?
https://www.gp.se/livsstil/tv%C3%A5-...mun-1.53478001

OlikaBroed
Hej igen!

Hur gick det med projekt "titta på hus"?
Det lät som en härlig idé, hoppas att det blev av och gav er alla mycket!

Nu undrar jag hur det går med din fortsatta vård och omsorg efter det att du lämnat onkologen.
Kollas dina värden fortlöpande på något sätt och har du något grepp om hur dina organ har det?

Har du accepterat döden? Är du rädd för döden?

Tja får man fråga vad som helst, togs det beslutet INNAN du träffade din fru ? Av dig ?
Alltså ett eget beslut. Och, om varför då ?

Hej!

Din gissning är helt korrekt. När man upptäckte cancern hade den spridit sig till levern men även till bukhinnan samt till diverse körtlar runt om i kroppen (kan tyvärr inte redogöra noggrannare än så). Jag inledde mycket riktigt cytostatikbehandling med två olika gifter plus ett ytterligare ämne, typ b-vitamin (kan det stämma, ni som är lite experter på detta)? Läkaren stod och vägde mellan denna och en annan behandling med cytostatika och antikropp i kombination. Detta är alltså i slutet av januari 2021. Vid den här tiden finns ännu ett litet, litet hopp om att en effektiv behandling ska kunna resultera i möjligheten att operera och att jag på sikt ska kunna bli cancerfri. Möjligheten nämns för mig men ses ändå även nu som så perifer att den inte återfinns i några journaler eller sjukintyg. I dem kan man endast läsa om bromsande behandling.

Till skillnad från Matthias Block kan vi efter några månader konstatera att behandlingen varit resultatlös. Tumörerna har växt i ungefär den takt man kunnat förvänta helt utan behandling. Vi övergår till den andra behandlingsformen (se ovan). Denna visar sig ha viss bromsande effekt (cancern växer även med denna men betydligt långsammare än med första behandlingen). Behandlingsformen är emellertid extremt slitande på kroppen (och psyket vill jag tillägga) och därmed ingen långsiktig broms-lösning.

Alltså: Trots att behandling två är effektivare än behandling ett, upphör vi med den under sommaren. Kroppen skulle klarat den några gånger till men eftersom min onkolog vill testa ytterligare en behandlingsform innan vi ger upp, tycker hon att det är bättre att låta kroppen vila en månad och att börja med nya behandlingen i så fysiskt god kondition som möjligt.

Under ca en månad (som råkar sammanfalla med semester från jobbet!) är jag helt utan behandling. När jag sätter igång igen är det slutet i av juli, med en blandning av antikropp (tas intravenöst) och cytostatika i tablettform. Jag prövar några gånger och äntligen tycks vi hittat något som ger viss effekt. Cancern backar absolut inte men förloppet tycks sakta ned och biverkningarna är måttliga. Jag vill gärna fortsätta. Det är för övrigt ungefär nu jag startar den här tråden.

Dessvärre blev det inte många omgångar med nya behandlingen. På sommaren skjuts behandlingstillfälle två upp pga. semestrar (läkarens alltså). Hon känner inte till att hennes vikarie påbörjat denna behandling när hon kommer tillbaka och har därför inte förberett för något annat än att vi slutar behandla helt. Just innan jag ska behandlas för tredje gången ringer läkaren och säger att mina levervärden är för höga för cytostatikan. Hon har ingen färdig teori vad det kan bero på men nämner leverstentar som åkt fel, ökad tumörtillväxt, en viss typ av virusinfektion och kanske något ytterligare som tänkbara alternativ.

Bokar in lite olika tester samt även att höja mitt kortisonintag. Det verkar först som kortisonet hjälper men den initiala värdesänkning (levern alltså) vi kan se vänder snart upp igen med följden att behandling åter får anses omöjligt.

Lite så håller det på fram till ungefär två veckor sedan. Då konstateras en gång för alla att det med all sannolikhet är cancern i sig (dvs tumörerna) som orsaker den sviktande levern och att det inte finns något sätt utom möjligen just behandling som skulle kunna få ner värdena till säkra nivåer. Eftersom behandling i det skick jag är i skulle riskera att döda mig och att det i vilket fall som helst inte är troligt att den skulle kunna trycka ner levervärdena nog, tas beslutet att avsluta behandling helt och att skriva ut mig från onkologen. Från nu är det endast hemsjukvården som tar hand om mig. Deras fokus är att jag ska kunna leva ett kvalitativt gott liv så länge som möjligt.

Hej!

Kul att höra från dig igen

Projekt "titta på hus" blev och därtill en succé.
Det var trevligt och jag vill tro att min femtonåriga systerson även fick lite vidgade vyer kring Stockholms många bostadsområden.

Min fortsatta vård och omsorg är nu hemsjukvårdens uppgift. Detta innebär i praktiken att jag inte längre följer av hur sjukdomsförloppet går. Detta är lite läskigt. Det skulle nog kunna skapa en känsla av kontroll att ha en graf över leverns och andra relevanta organs kondition. Denna känsla vore falsk, det inser jag, men likväl skulle det kunna kännas bra.

Skulle jag få extremt ont i punkt i buken eller liknande där man misstänker tumör ligga bakom, kan det bli aktuellt med kortvarig återinskrivning på onkologen. Åtminstone i den mån man tror/hoppas kunna göra något åt saken.

Jag har accepterat döden och är inte rädd för att dö. Det har jag egentligen aldrig varit, dvs. inte heller innan jag drabbades av sjukdom. Dödsångest verkar (enligt andras vittnesmål) vara förlamande hemskt att drabbas av. Jag lycklig och tacksam över att ha sluppit.

Jag och min fru var ganska unga när vi träffades. Jag 22 och hon 21. Jag hade då för min del inte funderat jättemycket i banorna kring "barn - ja eller nej". När beslutet en gång för alla togs (säg i tretiofemårsåldern) var det något vi gjorde gemensamt. De flesta större livsbeslut har vi tagit gemensamt.

Väldigt kortfattat om varför vi valt att inte skaffa barn: vi har levt ett liv vi varit extremt nöjda med och på det inte haft någon stark längtan efter barn. Det gjorde beslutet i ärlighetens namn rätt lätt att ta. Med det sagt - skulle vi hamnat i en situation där vi av något skäl tvingades ta hand om ett barn (eget biologiskt eller annans) är jag säker på att vi skulle älska det och i efterhand inte velat ha det på något annat sätt. Dvs. som det är nu fast tvärt om (eller hur man ska säga).

tråkigt att höra att inte behandlingar har hjälpt. starkt att du har uppdaterat tråden och varit personlig också. Hoppas din sista tid blir så bra som möjligt.

Åh, trist att höra. Min man hamnade i samma sits. "Limbo" eller "fritt fall" - det blir en humörsak vad man väljer att kalla det för.
Och med det får kanske "acceptans" en ny innebörd.
Jag kan bara kommentera utifrån egna känsloupplevelser, så stanna här om du blir illa berörd.

För att ge "acceptansen" ytterligare en nyans, mer livsbejakande, skulle jag önska att du lät sy upp kavajen. Du får inte villkora den, den tillhör ditt liv här och nu.
Tänk Danius. Lev "som om" så länge du kan.

Desto gladare blev jag att höra om husesynen
Du sätter spår, hos någon som sätter spår ... det är så det ska vara!
Alltför många glömmer bort att vi alla sätter spår, varje möte har en innebörd och att att det också kan bli som ringar på vattnet ...

Med många kramar

<3