Transkribering av den vitryske överstelöjtnanten Sakhashchik Stepanovichs uppmaning till vitryska soldater att inte delta i kriget.
Citat:
Var hälsade, försterlandets försvarare! Detta är mitt meddelande till er. Överstelöjtnant i reserven Sakhashchik Valery Stepanovich.
Jag presenterar mig nu eftersom jag slutade för länge sedan, så några av de nuvarande fallskärmsjägare kanske inte känner mig. Även om alla har säkert förmodligen hört talas om Black Eagle-testerna – den nuvarande tapperheten och skickligheten kom just därifrån. Ja, och även om att en gång i tiden så sprang den 38:e Brest landstigningsbrigaden milen varje morgon och i fullbemanning badade i sjön året runt. Jag är just den brigadchefen som sprang framför brigaden i 4 år och var den första som hoppade in i vaken. Jag är Black Eagle nummer ett.
Alla de viktigaste sakerna i livet händer som regel improviserat och oväntat. Du kan inte förbereda dig på att bli en hjälte. Det är bara det att i varje människas liv plötsligt uppstår en situation där han måste begå en handling. Här och nu. Och antingen gå till historien, eller försök att vänta på ett mer lägligt ögonblick. Sanningen är dock att ödet ger en chans att begå en riktig handling bara en gång.
Jag tjänstgjorde i de luftburna trupperna ganska länge, bara i Brest-brigaden i över 10 år – från biträdande bataljonschef till brigadchef. De som har stött på mig kommer inte att tillåta några lögner, jag var en av de mest fanatiskt hängivna officerarna i armén, en patriot i mitt hemland. Inget annat har någonsin funnits för mig förutom tjänstgöring. Kommersialism är mig främmande, för att ingen försöker komma med en teori om att någon betalat mig för det här framträdandet. Det har inte funnits fall i min biografi som gjort att jag kan misstänkas vara till salu – och i min ålder förändras folk inte längre.
De luftburna trupperna har varit mitt allt. I alla år efter min uppsägning har jag fortsatt att hjälpa min egen brigad. En flaggstång med de luftburna styrkornas flagga har stått framför mitt hus i 18 år, varför jag tog ner den är en separat historia relaterad till händelserna 2020, det här handlar inte om det.
Nu har jag bestämt mig för att spela in den första videomeddelandet i mitt liv, eftersom mina landsmän, killar i ljusblå telnyashki, sådana som jag har burit hela mitt liv, sitter i skogen nära gränsen med Ukraina och det ser ut som att de inom en snar framtid kommer få delta i en mycket dålig sak, som kan få katastrofala konsekvenser för vårt land, och slutgiltigt begrava äran och traditionerna som många generationer fallskärmsjägare har myntat. Och sannolikt är att inte alla kommer tillbaka till fosterlandet levande.
Den ryska armén, med sin stora erfarenhet av skarp strid, har i tre dagar befunnit sig i helvetet. Antalet dödade räknas redan i tusentals, antalet fångar i hundratals, sjukhus och civila vårdinrättningar i gränszonen svämmar över av sårade. Inga mål för operationen har uppnåtts. För närvarande har de inte lyckats vare sig ta Kiev eller något av de regionala centralstäder.
Den ryska armén är redan ganska utmattad. Men ukrainarna, efter att ha klarat de svåraste första 72 timmarna, har framgångsrikt mobiliserat, organiserat, ordnat logistiken, fick stöd från hela världen – både moraliskt och i form av ett flöde av militärutrustning. Och viktigast av allt, de såg att de var attackerade av vanliga dödliga människor. De slutade vara rädda, kände smaken av seger. Denna armé kommer inte längre att dra sig tillbaka och kapitulera.
Ryssarna blev helt enkelt offer för sina egna propagandister, som lovade att folket i Ukraina skulle möta dem med bröd och salt, som om de vore befriare. Men ni vet ju redan allt detta.
Trots att det är förbjudet för er att ha smartphones så är ni fortfarande i ert hemland, i kontakt med familj och vänner, och har hunnit utvärdera och förstå allting. Är det någon som tvivlar på att ert inträde i Ukraina kommer att bli bättre än nyårsanfallet på Groznyj 1995? Informationskriget är en fruktansvärd sak, propagandister har så skickligt lärt sig att byta ut begrepp och framställa vitt som svart, och vice versa.
Jag vill inte ge mig in i politiken, politik har alltid varit främmande för mig. Men varje tänkande person borde förstå åtminstone tre saker –
1) Ukraina har aldrig hotat Vitryssland och hotar inte i nuläget.
2) Det finns inga narkomaner eller nationalister i den ukrainska regeringen, och om det fanns så skulle de ha valts i fria demokratiska val.
3) Det finns inga lagliga skäl för att invadera Ukrainas territorium med de vitryska väpnade styrkorna, särskilt eftersom detta är uttryckligen förbjudet enligt den nuvarande konstitutionen.
Detta är inte vårt krig, ni kommer inte att försvara ert fosterland, ert hem, era familjer, ni kommer inte att få ära i denna konflikt – utan bara skam, förnedring, blod, död och status som en utstött nation för hela det vitryska folket i decennier.
Bröder! Hitta ett sätt att inte delta i denna smutsiga affär. Fäder-befälhavare – kan ni leva med att ni låter pojkarna dödas för ingenting? Hur kommer ni kunna se i ögonen på mödrarna som gav bort sina söner till er?
Separat talar jag till dem som väldigt mycket beror på – till militära befäl med sina stora stjärnor. För många av er har jag varit ett befäl, en mentor, en vän. I mitt minne har ni förblivit anständiga, ansvarsfulla och initiativrika militära befälhavare, kapabla av att snabbt orientera er i en komplex omgivning, analysera situationen kompetent och djupt, räkna ut konsekvenserna av olika beslut.
Grabbar! I slutändan så är det er omedelbara funktionella skyldighet. Just för detta har moderlandet fostrat er i så många år. Oavsett hur de pressar er, utför en äkta manlig handling. Ta det rätta beslutet. Ta till ert civila mod. Skicka inte pojkarna till slakt. Ibland är det högsta bedriften att bara säga nej. Och gå till historien som en person som räddade livet på hundratals, kanske tusentals människor – och relationen med ett broderfolk. Och även ni nu får sparken, tro mig: ni kommer vara hjältar. Det var min ära.
