Lite slow poke kanske då ämnet inte är speciellt aktuellt längre. Vid lite allmänt intresseläsande om svensk häktning kom jag över en ganska intressant passage i proposition 1986/87:112 om anhållande och häktning, m. m. som är införd som ändring 1987:1211 i rättegångsbalken.
Passagen lyder (felstavningar etc. är antagligen artefakter från någon form av inscanning, saxat från riksdagens hemsida):
Citat:
"Sverige är anslutet till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt art. 5 (1) i konventionen får ingen berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett av dessa fall är då någon skall ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott. Den som har berövats friheten på den grunden skall enligt art. 5 (3) "promptly" (ofördröjligen) ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med "judicial power" (domsmakt).
De nu redovisade bestämmelserna i Europakonventionen är ett uttryck för att det, särskilt mot bakgmnd av att straffprocessuella frihetsberövan*den sker utan att en domstol på sedvanligt sätt har behandlat saken och funnit den misstänkte skyldig till det brott som han misstänkts för, ansetts viktigt att ett frihetsberövande snabbt blir prövat av en i förhållande till förundersökningsledaren fristående myndighet och aU frihetsberövandet inte tillåts att fortgå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Motsvarande regler finns i princip även i den av FN:s generalförsamling antagna konventionen den 16 december 1966 om medborgerliga och poli*tiska rättigheter till vilken Sverige också har anslutit sig.
Från svensk sida har åklagaren ansetts vara en ämbetsman beklädd med sådan "judicial power" som konventionstexten nämner. Frågan om frister Prop. 1986/87:112 för domstolsförhandlingen har med den tolkningen varit ointressant efter*som de svenska fristerna för åklagarens anhållningsbeslut utan tvekan i de flesta fall fyller konventionens krav på ofördröjlighet. På senare år har emellertid den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), vilka är de organ som övervakar att konventionen efterlevs, gjort en del uttalanden om tolkningen av art. 5 (3) som visar att den svenska hållningen står i strid med konventionen.
Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden aktualiserades under häktningsutredningens arbete genom två mål mot Sverige som togs upp till prövning i Europakommissionen och i ett av fallen också i Europadomstolen. 1 det ena av målen slog kommissionen fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav på att vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt, dels att en häktningsför*handling inför domstol först sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse ofördröjligen. Kommissionen konstate*rade att man i tidigare mål hade godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. En närmare redogörelse för dessa fall finns i betänkan*det (s. 54 ff).
De nuvarande svenska reglema lämnar utrymme för att ett straffproces*suellt frihetsberövande prövas av domstol först sedan mer än en vecka förflutit från frihetsberövandet. I ytterlighetsfall kan mer än två veckor ha förflutit."
Det man kan fråga sig är hur "judicial power" ska ställas mot "judicial authority".
Intressant i alla fall att Sverige medger redan 1987 att svenska åklagare inte uppfyller krav på att vara en "judicial power" (ämbetsman som beklätts med domsmakt).
